Därför

Luften ute är klar och lite krispig. En lät bris smeker förbi och jag ryser till när morgonluften rusar ett varv genom systemet. Det är mörkt mellan gatulamporna och trottoaren är min alldeles egen. Jag skyndar på stegen och kliver snart in. Det är mörkt. Det är tomt. Inget hörs förutom mina steg. Drar av mig ytterplaggen och glider upp på cykeln, känner att jag fryster lite grann, fötterna på tramporna, händerna på handtagen och jag börjar trampa. Det tar inte lång tid innan värmen anländer, pulsen rullar igång och rytmen kommer ångande. Musiken pushar på och blandas med mina tankar som far fram och åter medan pulsen kommer rusande. Dagen, gårdagen och vad som komma skall rusar runt och kastas mellan hjärnhalvorna. Jag känner trycket stiga i benen och pulsen som slutar rusa och istället börjar dåna. Värmen börjar nu sakta rinna nerför min rygg.

Och så slår den till. Känslan. Av att vara ensam, och stark. Magisk. Obeskrivlig. Eftersträvansvärd. Det finns inget stopp och det finns inget annat tempo än fortare. Runt runt går benen och kroppen jobbar som ett stort enhetligt system, som en maskin, vars enda mål är att driva upp pulsen dit jag önskar. Plötsligt existerar bara jag. Tankarna rusar fram och åter, tar lite här, och blandar med något annat.

Så lämnar plötsligt tankarna mig och inget finns mer att fundera på. Jag trampar liksom maniskt och hjärtats slag dåna i öronen. Jag hör inte tankarna och jag hör inte musiken. Det finns bara jag. Rytmen är så stark och jag sköljs fram på den vågen. Precis i den stunden tror jag att jag lättar lite grann, några gram. Någonting lämnar mig och någonting annat tar över. Värmen som nu forsar från huvudet sköljer bort gårdagens problem och de bekymmer som funnits alldels nyss. Jag hör bara hjärtat, jag känner bara mig själv. Jag känner hela mig just nu. Kroppen arbetar liksom utan att jag driver på, den har tagit över och jag tillåts flyta med. Den vill fortare och hårdare och snabbare, och följer bara med. Sätter mig inte emot.

Så tog tiden slut och högst ofrivilligt tvingas jag sluta trampa. Värmen fortsätter rinna i strida strömmar från var punkt av hårt arbete medan pulsen tappar tempo och hjärtat bromsar. Några tunga andetag grundade i botten släpper ut det sista av andhämtningen och jag tvingas kliva ut ur min bubbla. Var tiden tagit vägen har jag ingen aning om, den försvann. Jag känner mig tom, men hel, trött, men nöjd, darrig, men så trygg.