Varning för spretigt inlägg
Alla klyschor trillar över mig, kommer rusande från alla håll. Ryck upp dig och efter regn kommer solsken och etc etc. Sure. Säkert. Sant? Vet ej.
Känner mig rutten. Som gamla löv. Förmultnad och vissen ner till ingenting. Små beståndsdelar som sprids i vinden. Glädjen kommer inte ur hjärtat. Jag är trasig. Jag kan skratta. Jag kan stoja och jag kan skämta. För insidan och utsidan har totalt tappat kontakten med varann. Upptäckt att hjärtat kan gråta och vrida sig i plågan medan munnen skrattar och ler. Och jajaja, jag är full av självökan och är en egoistisk jävel.
Funderar på om det är såhär det känns att vara död.
Men jag håller ihop. Visserligen är det fötterna upp och huvudet ner å visserligen är allt ut och in och fram och bak, men jag är fortarande här. Trasig och sönder men här. Har ju alla mina beståndsdelar här även om det är seriösa felkopplingar.
Sjukt beroende av mina vänner. De jag älskar. De som visat sig finnas där. De som visar att de tycker om mig tillbaka. Fast jag är rätt tjatig och jobbig just nu.
Vill bara att allt ska vara klart. Låt allt det materiela och praktiska lösa sig. En del har redan gjort det, en del finns kvar.
Minnena kommer dock alltid finnas där. Jag ska alltid älska dem och aldrig glömma. Men ändå gå vidare. En kanske barnslig gammal dikt kommer upp i minnet: "den som älskat kan ej glömma, den som glömt ej älskat har, den som älskade och glömde visste ej vad kärlek var". Jag tänker inte glömma, och jag har älskat, och att få älska och älskas är inte något alla får uppleva. Men det är dags att gå vidare.
Flera vänner har påminnt mig om att jag är stark. Kanske är jag det. Jag vet att jag varit det. Dags att återskapa mitt forna jag. Har tappat bort det, tappat fokus, förlorat lite av mig själv.
I'm a survivor
I'm not gonna give up
I'm not gon' stop
I'm gonna work harder
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Du får vara tjatig och jobbig. Du får vara ledsen och känna precis som du gör. Du är inne i en jobbig period nu. Det hela tar tid. Men för varje dag du överlever så är du ett litet steg på vägen att må bättre att sakta bli liiite gladare. Det är vikgit att få känna som du gör. Även om det känns just nu som om du aldrig mer kommer att bli lycklig så kommer du det. Du gör helt rätt som omgärdar dig av goda vänner som kan peppa och stödja dig.
Kram.
Det är okej att känna sig som en trasig bil på skroten ett tag. Känna sorg och känna tröstlöshet. Kraften och viljan att polera upp sig, att sätta ihop bilen och vaxa den skinande blank igen kommer så småningom. För du ÄR stark. Men man måste få vara svag ibland också. Ge sig själv tid för sorg innan man plockar ihop sig själv och limmar ihop alla bitar så att fogarna håller lite bättre än förra gången.
Att inte ventilera sina känslor, gömma dem i hjärtat och stänga in dem där är inte hälsosamt. Att prata om det, älta det tills du ältat klart och analysera tills du kommit fram till bra slutsatser eller inga slutsatser alls är sååå nödvändigt för att du ska kunna gå vidare. Fortsätt skriva, fortsätt älta. Vi finns här. Lyssnar på dig, ger dig råd, stöttar. Du har rätt att få ur dig allt du behöver för att gå vidare!
Kram
hörrö min lilla skökpadda, du är minsann inte tjatig! :)
nu är du snart här, med allt det innebär! ;) mohahahaha!
Som de andra tjejerna redan sagt så är det okej att känna sig som ett visset löv. Precis hur länge du vill och så länge du behöver. Och du måste få älta om och om och om igen. Du måste få ventilera dig. Att försöka stänga känslorna ute gör bara processen än värre.
Man får även skratta och stojja fastän man är olycklig och ledsen djupt in i hjärtat, det betyder inte att man känner mindre eller att man har mindre ont. Det betyder att man är stark och att man trots allt försöker se de ljusglimtar som livet ger. Och du ÄR stark. Det KOMMER att kännas bättre. Bara du ger det tid.
Stor kram!
Allt är sagt. Jag kramar om och kan återigen bekräfta. Jag såg enbart styrka. Enbart beslutsamhet. Enbart motivation i dina ögon. Nästan på gränsen att det var otäckt...men på ett bra sätt, förstår du?!
Du sätter ord på det som många av oss känner när vi går igenom det här - oavsett vem som avslutat relationen. Mitt hjärta blöder över avslutade drömmar just nu också så jag förstår precis vad du går igenom. Men vi kommer att klara oss och vi kommer att bli starkare. Att ge upp är inget alternativ så det är bara att fortsätta kämpa tills det en dag slutar blöda och göra ont.
Skicka en kommentar