Ny jobbskjorta och en vit kofta som passar bra till mina kortärmade skjortor:
Ett axplock av kylskåpsfavvisarna:
* Apetinafeta
Och så en ny underbar tekompis!!
Lördagsdagen tog jag mig mest fram via fil och mackor. På kvällen blev det påskmiddag hos mamma och pappa. Flera sorters sill ( de skippade jag! Huva!) rökt lax, gravad lax, ägg- och räkgratäng, potatisgratäng, ägghalvor med räkor och kaviar, köttbullar, lammstek.
Till efterrätt blev det persikohalvor med smält after- eight och glass. Och MASSVIS med godis.
Söndagsdagen blev det återigen fil och musli och mackor lite utspritt över dagen, då största delen av dagen spenderades i stallet. Och på kvällen? 1 liter fanta, 2/3 kebabpizza och till efterrätt 1 magnum classic.
Måndagsdagen, idag har bestått av resten av pizzan, mer fanta, en del after- eight och i kväll ska familjen fira våffeldagen med massvis med våfflor hos mor och far.
Nu då?
Så vad ska jag skriva nu? Jag vet vad jag skulle vilja skriva: "Men nu lägger jag allt detta bakom mig och tar nya friska tag"! Woho och hej och hå och så klämkäckt. Kommer det bli så då? Sanningen är att det måste det. För det tränger just nu upp en tår i vardera ögonvrå. En tår av panikkänsla och ångest och oro. En tår efter att jag vägt mig och insett att jag gått upp. 1 kilo till. 61 visar vågen. Fy fan. 3 kilo har jag gått upp sen min lägsta punkt. Fuck!
Så allt jag vet nu är att jag måste ner igen. För jag mår inte bra. Inte fysiskt och inte mentalt. Jag mår illa av att äta så mycket skit. Jag känner mig svullen och äcklig och degig och vill bokstavligt talat kräkas. Och mår illa av att känna mig så tung och svullen och fet. Och jag mår mentalt dåligt för jag oroar mig över att denna totala spärrsläppningen ska resultera i att jag går upp mer. Och det vill jag ju inte. Jag vill återfå kontrollen över min kropp. Och över mitt psyke. Min vilja. Min inställning. Mitt leverne.
För jag saknar det. Saknar kontrollen. Saknar makten. Saknar rutinerna. Saknar det enkla. Saknar att slippa kämpa. Saknar att må så bra. Saknar att slippa känna sug, abstinens. Saknar att låta allt gå på automatik. För säga vad man vill men när jag var "avsockrad" sist så mådde jag så otroligt bra! Inget jobbigt sockersug som tränger undan allt annat. Inga jobbiga tankar som stör när jag försöker fokusera på annat. Inga mentala brottningsmatcher i bilen "ska inte ska inte ska inte svänga in till ica". Inge mentala brottningsmatcher inne på mataffären med tankarna köp godis vs köp inte godis. Den sköna känslan av frihet. Av att slippa känna det där beroendet. Att utan problem bara välja det som är allra bäst för kroppen. Hatar denna känsla av att det finns annat som sliter och drar i kroppen och i huvudet. Jag vill inte!
Jag måste tillbaka och jag vet att det bara finns en enda väg. Det finns bara ett sätt. Jag vet att jag måste klippa helt med sockret. HELT. För jag kan uppenbart inte hantera det. Och det känns. Och nu börjar det synas. Och nu när jag inte har tid med samma träningsmängd som tidigare blir det ännu viktigare att sköta intaget.
Så here we go:
* Inget mer socker- bort med allt vad godis, läsk och annat snask heter.
* Förbered mig- ha frukt och grönsaker till hands
* Återinför ett större vattenintag
* Var noggrann med packningen av matlådor så jag täcker mina behov
* Ät någon frukt på tåget hem för att få kontroll över den hunger som oftast ställer till det när jag kommer hem- innan middagen serveras.
Den sista punkten är intressant för här ligger min svaga punkt. Oftast är det nämligen där som risken för dåliga val ligger! Och att inse och faca fallgroparna är väl förhoppningsvis ett steg i riktning att komma tillrätta med dem?