Från tillgång till trash

Fortsatte med rensande i lägenheten igår. Har hittills fått ihop 5 svarta sopsäckar med skit som ska kastas. Sån konstig känsla när ens en gång inköpta saker slutat vara tillgångar och nu är sopor som ska rensas ut och kastas. Skräp överallt och så lång ögat nåt. Egentligen skulle jag nog vilja kasta allt. Inte ha något kvar. Men vissa saker älskar jag för mycket för att göra mig av med, så en hel del får stanna. Måste fortsätta peppra blocket med annonser bara. Borde få mängd rabatt...

Fick ett underbart besked nyss! På sms! Min tjej, min underbara Matilda kommer hem! Inte sett henne sen hon åkte i april och nu kommer hon hem, om än bara på blixtvist. Men hon kommer ändå hem. Jag behöver henne så! Det finns vänskaper som går in under skinnet på. Jag har några såna vänner och jag är välsignad! Det är en blessing att ha vänner att älska!

Mår som jag förtjänar

Intog 1 liter rötjut, 3 starköl och ett glas vitt igår. Herrejävlar vad bra jag mår idag! Not! Urk!Det var enköpings årliga hamnfestival igår och jag gjorde ett besök.

Började med en fantastisk grillmiddag med gamla vänner. Så sjukt, 3 gamla bekanta och 2 av dessa tjejer har jag inte pratat med på åratal! Så fantastiskt skoj!

Sen vart det då hamnfestivalen som vi studsade runt på. En intressant sak hände. Träffade på en gammal bekanting. En sån där person som jag haft en viss bild av. En person som suttit på en pedistal för mig, varit ouppnålig, min sinnebild av perfektion och The Person. Vi pratade en stund igår. Det var åratal sen sist. Och vet ni vad jag konstaterade? Medan jag gått vidare med mitt liv och utvecklats så mycket står denna person kvar på samma punkt och trampar. Var så skönt att kunna konstatera att (och detta kommer låta sjukt förmätet av mig) men jag är mycket bättre än dig. Samtidigt som en bild jag burit med mig raserades, lite sorgligt. Men ett riktigt skönt avslut på något som gnagit i mig i så många år.

Vikten går det iallafall rätt bra med. Snart klar med 4 kilosmatchen, står på 58.4 nu så bara 0.4 kvar att ta. Skönt!

Tog en kaxig bild igår! *ler*!

Nu är det dags att försöka få mitt bakis- jag att bli ett någelunda representabelt- jag och fara till staden och ta tag i försäljning, städ och urpackning av lägenheten. Fasligt emotionellt jobbigt. Vill bara bli klar så jag kan lämna det bakom mig.

Thinking

Packade lite kartonger igår. 1 timme ägnade jag åt det. Det fick räcka. Får ta det lite i taget. Jobbigt att vara i lägenheten någon längre stund. Kände mig så fruktansvärt ensam när jag packade. Där stod jag helt totalt ensam och klädde in mina ägodelar i tidningspapper. Mitt liv i kartonger. Önskade att jag slupppit göra det själv. Sorgligt.

Var en sväng på årliga hamnfestivalen idag. Gick med några vänner. Gick med huvudet nerböjt. Första gången efter uppbrottet som jag rör mig på stan. Jobbigt med allt folk, jobbigt att stöta på hans människor. Som tur var träffade jag inte så många! Ska dit på lördag... Kanske ska se till att vara duktigt rund under fötterna då, kanske blir lättare. Or not!

En bra sak hände idag; jag köpte 3 par byxor! Haft ett byxprojekt i några månader nu, letat och letat och finkammat många butiker men hittat nada. Och idag hittade jag 3 par, i enköping. Mirakel. Så jag slog till på alla! Och en väska! Och ett halsband!

Jag älskar dig

Vad skulle jag göra utan dig?

Jag älskar dig

Rundgång

Varning för spretigt inlägg

Alla klyschor trillar över mig, kommer rusande från alla håll. Ryck upp dig och efter regn kommer solsken och etc etc. Sure. Säkert. Sant? Vet ej.

Känner mig rutten. Som gamla löv. Förmultnad och vissen ner till ingenting. Små beståndsdelar som sprids i vinden. Glädjen kommer inte ur hjärtat. Jag är trasig. Jag kan skratta. Jag kan stoja och jag kan skämta. För insidan och utsidan har totalt tappat kontakten med varann. Upptäckt att hjärtat kan gråta och vrida sig i plågan medan munnen skrattar och ler. Och jajaja, jag är full av självökan och är en egoistisk jävel.

Funderar på om det är såhär det känns att vara död.

Men jag håller ihop. Visserligen är det fötterna upp och huvudet ner å visserligen är allt ut och in och fram och bak, men jag är fortarande här. Trasig och sönder men här. Har ju alla mina beståndsdelar här även om det är seriösa felkopplingar.

Sjukt beroende av mina vänner. De jag älskar. De som visat sig finnas där. De som visar att de tycker om mig tillbaka. Fast jag är rätt tjatig och jobbig just nu.

Vill bara att allt ska vara klart. Låt allt det materiela och praktiska lösa sig. En del har redan gjort det, en del finns kvar.

Minnena kommer dock alltid finnas där. Jag ska alltid älska dem och aldrig glömma. Men ändå gå vidare. En kanske barnslig gammal dikt kommer upp i minnet: "den som älskat kan ej glömma, den som glömt ej älskat har, den som älskade och glömde visste ej vad kärlek var". Jag tänker inte glömma, och jag har älskat, och att få älska och älskas är inte något alla får uppleva. Men det är dags att gå vidare.

Flera vänner har påminnt mig om att jag är stark. Kanske är jag det. Jag vet att jag varit det. Dags att återskapa mitt forna jag. Har tappat bort det, tappat fokus, förlorat lite av mig själv.

I'm a survivor
I'm not gonna give up
I'm not gon' stop
I'm gonna work harder

Ditt och mitt är någon annans

Sådan märklig känsla, att se saker bäras ut. Möbel eller möbel och pryl efter pryl. Ut och bort. Makabert och osmakligt att se andra gå runt och lägga bud på våra tillhörigheter. Fult och billigt kändes det. Som om mitt liv och mitt hjärta låg på loppis, bara för folk och klämma och känna och ta för sig och därtill pruta. Försöka köpa så mycket som möjligt till minsta möjliga pris. Bort med allt. Bort och väck. Billigt och fult och avlagt.

Emelie du är ensam nu.

Farväl

Så gick en man ifrån mitt liv och aldrig han kommer åter.

Vad märkligt livet är. Vi nåddes av ett dödsbud för någon dryg timma sedan. En äldre man i vår närmaste släktkrets somnade in ikväll. En man som förvandlats till en farbror framför mina ögon, nedbruten och gammal, men i sinnet ständigt vital och närvarande. En farbror som följt mig sedan födsel, som alltid funnits där, närvarande om än alltid i periferin. Kanske inte aktivt deltagit i mitt liv men funnits som en del av det skyddsnät vi alla människor behöver trots att vi inte alltid har sinnesnärvaron nog att uppmärksamma och uppskatta det.

Men nu finns han inte mer. Ett tomrum lämnade han. Både i sin familj och i vår. Ett tryggt ankare som nu inte längre finns, en finurlig man vars humor och uppmuntrande tillrop nu endast kommer leva kvar i mitt minne. Ännu ett hål kommer gapa.

Det är något visst som händer när äldre människor går bort. Även om han inte var en del i mitt liv nu, så blir det ett hålrum. Det är som en del av min barndom rycks ifrån mig. Precis som när farmor gick bort. En del av min barndom finns inte längre och en länk till mina första år klipps. Visst finns alla minnen där, minnen av omsorg och omtanke, men hålet som uppstår tär så på minnena och gör det bitterljuva. De delar av barndomen jag ser tillbaka på där han fanns närvarande, såväl som farmor, bär nu en salt och lite bitter smak. Visst är de ljusa och ljuva och sköna att tänka på när livet behandlar mig omilt, men samtidigt sticker det till i hjärtat att de människorna som betytt så mycket inte längre finns här. Och i hjärtat finns taggen som ger dåligt samvete och en gnagande oro att de kanske aldrig fick höra hur viktiga de var och hur mycket jag älskade dem.

Men en dag möts vi igen.

Omfokus

Dags att ändra inriktning på mitt fokus. Börja fokusera på allt som är bra. För det finns ju massor! Som tex....


Hmmm...

Ja...

Typ...

Eller?

Kommer nog på något snart...

....

Ah, hade det ju på tungan...

Som....

Fuck ger upp!

Livet känns fan inte så jädra skoj idag. Kanske för att jag var singel på parmiddag igår kväll. Inte det mest upphetsande jag någonsin gjort/genomlevt, eller så är det för att jag sitter och pepprar blocket med möbelannonser vilket svider... Eller så var det för att jag hade en sån vidrig dröm inatt!

Drömde att jag precis pratat med min chef och han sa att han var så nöjd med mig och att jag alltid skulle känna mig säker på att få vara kvar. Men sen så stod alla anställda uppradade i ett rum och han stod framför oss och läste upp namnet på alla medarbetare som han ville ha kvar. Han läste upp alla namn utom mitt och när jag frågade varför han inte läste upp mitt namn sa han: "de som jag inte läst upp namnet på får sparken" Och det var bara jag! Hemsk dröm!

Men ett positivt finns det i mitt liv, jag har nämligen en ny skåneresa inplanerad! Wohoooo Ida here I come!! Senaste resan gjorde mig ju gott och nu är det dags för en ny, ska bli skoj! Fast det är ju några veckor kvar!

Passerar

Dagarna passerar på rullande band. Vet inte var de tar vägen.

Sorgen ligger som ett töcken över det mesta. Någon anonym bloggläsare tycker tydligen att jag har ett konstigt sätt att skriva, om min sorg som om det vore jag som blivit "dumpad! (hemska vidriga ord)! Kanske framstår jag som en egoist, som sörjer och lider något jag själv avslutat. Men jag ser det inte så. Jag sörjer det som inte blev, jag sörjer det som förändrades, det som gick snett, det som gick fel, de planerar som havererade, de drömmar och tankar som nu inte längre finns.

Försöker omge mig med mycket vänner nu, behöver det. Åt middag med min fina Sofia i fredags, och igår kväll med min vännina Michaela. Igår åt jag dessutom lunch med Sofy, äntligen fick vi ses face-to-face och jag lovar att hon är underbar!

Nu kommer helgen, det är så skönt. Ska fira midsommar ganska lugnt och fredligt. Hoppas ni alla får en underbar helg!

Sorgeförlust

Sorgen fortsätter att äta upp mig. Mina tankar, min själ, mitt hjärta. Den äter upp min sömn och får mig att vrida och vända mig och kvida om nätterna. Den äter upp min aptit och får mig att leva på luft och ett ständigt närvarande illamående. Kilona lossnar lättare än någonsni, men jag gläds inte eftersom jag är ständigt trött och illamående. Sorgen äter upp mitt lugn och får oron att skena runt i mig. Den äter upp min glädje och får skrattet att sluta bubbla. Det enda som behåller mitt fokus är mitt jobb *thank God* och där kan jag vara en annan jag, en tydlig, fokuserad, målinriktad person. Utan vånda och utan ångest. Och vännerna, fina vännerna, de som finns och de som stöttar. Tack också för fina kommentarer här, de värmer.

Men jag får inte låta mig ätas. Jag måste framåt, uppåt. Inte stanna, inte vackla. Jag går, jag står. Jag behöver inte springa, inte rusa, inte stressa men jag kan heller inte stanna.

Vs.

Så är det nu

Vårt vs ditt och mitt

Finns inget vårt längre

Finns 2 högar

Min hög

Din hög

Mina saker

Dina saker

Vad har jag? Tomhet? Är bedövad från topp till tå. Smärtan har trängt undan mitt eget lidande. En märklig känsla. Av ovisshet. Av planlöshet.

Aptitlöshet har gjort att en siffra som börjar på "5" gjort comeback, löst sittande jeans är det enda jag har att jubla över. Jag är patetisk.

I am alive

Hardly.

Men still alive.

Är i ett själsligt vakum just nu.

Men Malmö gjorde gott, och min Ida gjorde mirakel. Malmö är nu för mig för alltid förknippat med go bananas och to much of everything. På torsdagen blev det to much rö'tjut, på fredagen vart det to much shopping, på fredagkvällen blev det to much frozen daquiris, och så rullade det på! Vad det aldrig kan bli för mycket av är Ida! *puss*! Men skåne bjöd på härligheter, I looooooove dialekten! Vilket jag nog hann påpeka ett hundra femtioelva gånger. Men det minns jag inte. För jag hade alzhimer hela helgen. Det skulle man kunna skylla på de alkoholhaltiga dryckerna, men nopp, det berodde nog inte på det, för jag var glömsk hela dygnen. Jaja, what happens in Malmö stays in Malmö även förklaringen tillvarför jag fick smeknamnet Matrix- vars orsak jag redan glömt!

Anyhow, skåne var fint som attan! Fick mysa massor med megavoffsarna också (fortfarande einte helt säker på att det är hundar och inte älgar) men goa var de! Hann besöka Tomelilla oxå (vilken håla!! Haha) som var rätt mysigt!

Förövrigt då? Ja, rådande kaos. jag är hemlös, inkvarterad hos föräldrana på vischan i gamla flickrummet. Känns lite öken och så, mitt rum ser ut som ett helvete, men å andra sidan är det rätt gött på Hotell Eriksson när mammsan lagar mat och packar matlådor och jag blir allmänt extrembortskämd! Ska väl utnyttja det kanske lite till, det är ju trots allt synd om mig just nu! Försöker som ni kan läsa att hålla upp nästippen, fast det är svårt, fast det är svart, fast det är så tungt. Värken i själen sätter smärtsamma spår i kroppen. Jag är ömsom lidande och ömsom tom. Ömsom blödande ömsom bedövad.

Helg!!

Snart börjar helgen, ska bli så ljuvligt!

Jag tar mitt pick och pack och far till Malmö! Ska bli underbart skönt att komma bort, tror det är precis vad jag behöver för att sortera mitt liv/tankar/känslor. OCH det ska bli så underbart att spendera helgen med världens bästa Ida!

Önskar alla en underbar helg!!

Min nya identitet

Identiteskris? Eller snarare identitetsskifte. Visserligen är det självvalt (nåja är det nånsin? Men allting är relativt) men åtminstone på mitt initiativ. Men den tanken hjälper föga. När hjärtat värker, kroppen värken, själen värker. Jag har vart sambo i 7 år och nu är jag det inte längre.

Jag har ändrat mitt civilstånd. Och mitt liv. Mitt boende. Och på sätt och vis min identitet. Jag är inte längre sambo. Jag är inte längre flickvän. Jag är solo/singel/ensam/fri och jag är rädd/förväntansfull/hoppfull/orolig/skrämd. Livet är nu öppet, jag har inga planer, jag har bara mig och mitt. Det är ett äventyr såväl som en skräckinjagande upplevelser. Jag hoppas jag ska rida ur den och nå horisonten jag siktar mot, även om jag just nu inte riktigt kan stå på benen.

Tack ni som frågat och bryr er, bloggvänner kommer jag aldrig underskatta och det är så många av er som jag längtar efter att få träffa!