I kupan

Jag skrev ju om min kupa nyligen. Den där skyddande bubblan, den skottsäkra, där jag kan ta skydd ibland. Den är inte så dum. Just nu är livet lite stormigt, det är lite rörigt och det blåser kastvindar. Har jag tur så tar vindarna tag i mig för mig till en bra plats, har jag otur kan det gå riktigt snett. Ännu värre skulle det kanske vara om vinden snabbt började mojna och jag blev liggande på samma fläck.

Men det jag tänkte komma fram till är att kupan kan vara en plats för glädje också. För här inne möblerar jag ju som jag vill. Med de färger, känslor, intryck som gör mig glad. Ibland är världen utanför så ful, så grå och tjaskig och otrevlig. Det kan jag inte alltid göra nåt åt. Det går inte att kontrollera hela världen och få människor att agera som jag önskar. Men inne i kupan, där är mitt ord lag! Allt som är fult kastas ut och är inte välkommet tillbaka!

Ibland tar självbevarelsedriften över. Ibland är det inutition. Ibland kanske kombinerat med självinsikt? Det finns människor som inte är bra för en. Det finns personer man släppt in i sitt liv som inte hör hemma där. För när kniven är blottad, när livet ställs på sin spets, och när allt kommer till kritan, ja då skiljer sig agnarna från vetet och de ytligt bekanta från vännerna. Då syns det vilka som faktiskt finns där.

Ibland blir man sviken. Besviken. Förvånad men sårad. Och lite arg på sig. När man misstagit sig. När vänner inte alls visar sig vara vänner. Ja, jag blir arg och jag blir sårad. Men samtidigt lite besviken på mig själv att jag inte tidigare såg skillnaden.

Ibland inser man att en vänskap är en vänskap på grund av sin kontext. Och när situationen förändras så färändras vänskapen, eller kanske till och med löses upp. Men kontexten förändrades och med den dynamiken. Jag trodde vår vänskap var tillräckligt stark för att kunna anpassa sig, finna en ny dynamik och i ett svagt ögonblick trodde jag den skulle växa. Men jag bedrog mig. Sådant händer. I livet. Men om jag drar mig in i kupan ett tag, så inser jag att det som skett kanske var det som var meningen. Det som uppstod i vänskapen; svartsjukan, missunsamheten, den har inget hem i min kupa.