Konditionsutvecklingsstrategin

Min strävan för konditionsutveckling har ju tagit fart. Strategin är tämligen basal: Spring! Ofta! Och spring lite till! Dock baserar sig min teori om utveckling av min löpkompetens på en tro på variation. Omväxling av tempo och sträckor får bli ledorden. Långa sträckor i lugnt tempo, varvat med kortare i högre tempo, och så intervaller, både platta och i backar. Och processen är igång!

Hittills har jag denna vecka sprungit 3 mornar (på löpband- kul kul) 7 respektive 7 respektive 7.2 km.

Och nu ett kvällsintervallpass. Kändes som om temperaturen var den rätta:

Men det fnns inga dåliga väder bara dåliga kläder! Right!? *skratt*! Så jag kirrade trekvartsbyxor av löpartightsen! Bara att hiva upp dem över knäna, gör lite väck och vika lite och vips var de inte så långa längre:


Sen ut med Sambo och kuta! Jogging 2 km till backen- och där 8 intervaller. 30 sekunder ståvila mellan varje. Sprint och ge järnet uppåt, och jogga lugnt nedåt. Så 8 stycken blev det. Eller hmm. Ska jag vara ärlig? 7 intervaller och någon slags halvmesyr på slutet *morr*

Intervall 1 och 2 gick ju i ett nafs! Fast inte riktigt lika spänsigt som sist.

När jag startade 3:e intervallen kom en cyklist i värsta munderingen så honom var jag ju vara tvungen att jaga uppför backen och passera *hehe*

Intervall 4-6 jävligt jobbiga!

Intervall 7- genomförd

Intervall 8.... Nja... Halvsmesyr som sagt!

Löpningen hem påbörjades ganska omgående men fick ett ofrivilligt uppehåll,... BROÖPPNING! Morr!! Först tänkte jag att hej det här kan ju bli en spännande backe för en intervall *skratt*. Men nja, det kanske är lite för galet? Sprang lite fram och tillbaka på vägen istället, för att hålla lågan uppe, sen påbörjades hemfärden när bron äntligen var på plats igen. Och Ringvägen är min sprintsträcka så där gasades det järnet!! Hemma och sammanlagt 40 minuter!

Inte lika pigg som sist jag sprang intervallerna men det kan ju handla om värmen men även att jag sprungit 3 mornar i rad. Jag gav iallafall allt jag hade och är nöjd med att ha orkat hem och fortfarande orkat med en tempohöjning om final!

Stockholms trevligaste bilförare var ute och körde (inte för att det finns så många som konkurrerar om den platsen) och honom träffade jag på vid en trafikljus! Jag fick röd gubbe och han grönt att köra men han såg att jag kom kutande så han tutade och så satt han och vinkade åt mig i bilen, och gjorde tummen upp och av hans munrörelser att dömma ropade han "heja heja"! Hur coolt var inte det? Så jag vinkade med tummen uppe och gasade förbi! Tack snälla billist för att jag slapp stanna mitt i sprinten!!

Sammantaget är jag nöjd med kvällens pass. Intervallerna blev lite segare än jag önskat, men samtidigt så genomförde jag dem trots värmen och med ett par inte direkt utvilade ben. Det blev ett bra, tufft, jobbigt och härligt pass! Mest nöjd är att jag för att jag äntligen börjar känna att jag faktiskt har lite kondition!