Kupan

Det finns en liten plats som är bara min. Min egen sfär. I min egen kupa. Andras åsikter tränger inte in. De studsar som ilska flugor mot en fönsterruta. De seglar ner och dör på fönsterbläcket. I min kupa finns bara jag. Jag bär den alltid med mig. Den finns vid frukostbordet på jobbet, över DN. Den finns hemma i soffan. Den finns i löpspåret, på hästryggen, på tunnelbanan. Den finns där jag vill att den ska finnas. I min kupa finns bara jag. En plats för andrum. En plats för lugn. En plats för mig. Den är privat och vad som tänks där inne når aldrig ut. Och det som finns utanför kan inte tränga in. Där inne kan jag skölja av mig det som är smutsigt. Jag kan byta om. Jag kan skrubba bort det som kliar och det som skaver. Låta skinnet tjockna en stund och göra mig återigen redo för världen där utanför. Jag kan tömma sinnet på intryck, skaka av mig obehag, göra upp med rädslor, lugna oron och stilla ilskan. Återinstallera min peronlighet. Se mig i spegeln en stund. Rätta till huvudet, hjärtat, fokuset, känslorna, humöret, drömmarna och visionerna. Inne i min kupa där jag om och om igen blir till.