Jagar inte tid... Bara springer för att njuta!

Morgonlöpningen är skön. Jag har en perfekt sträcka för morgonpass, 5 km, och det är en trevlig rund, varav halva ligger vid Årstaviken, fint att springa vid vatten. Jag har insett att jag inte springer för att jaga en bättre och bättre tid. Nej jag behöver inget rekord. Jag springer den för att det är en skön start på morgonen. Frigöra endorfiner. Svettas lite. Starta systemet. Vakna till liv. Röra på mig. Sträcka på kropp, leder och muskler. Jag njuter! Vilken tid jag gör det på är oväsentligt. Jag vill bara njuta av att springa tidigt på morgonen medan staden är relativt lugn.

Imorse blev det dock ingen springning alls. Det blev en oplanerad sovmorgon. Eller snarare så att när klockan ringde så blev sovmorgonen spontant inbokad. Jag flyttade helt enkelt fram larmet en dryg timme. För jag vaknade med den grymmaste huvudvärken... Det dånade i tiningarna och jag var småsvettig efter att mardrömmarna avlöst varandr hela natten.

Det är olikt mig att hoppa över morgonträning och sova vidare. Men jag tröstar mig med att jag vet att jag inte är lat utan när kroppen säger ifrån då menar den verkligen det och då lyssnar jag.

Kommer massor med dagar hela året att ta igen det på! *positivt tänkande is the shit*!

Sitter nu här istället och njuter av en alldeles galen träningsvärk från gårdagens benpass. Skinkorna känns stenhårda!