Livssituation

Spinner vidare på tankarna kring livssituation och triangeln jag skrev om i ett tidigare inlägget.

Vad är definitionen av "livssituation"? Är det en vid en tidpunkt där alla de parametrar som utgör livet möts? Hur länge varar en livssituation? Ibland i åratal skulle jag tro, ibland är det dock mycket mer närmare ett ögonblick, ett andetag...

Jag tror vi alla vid flera tillfällen under vårt liv kommer till stunder då vår livssituation inte tillfredsställer oss, då den inte är njutbar, inte tillräcklig och ibland helt enkelt ohållbar. Vi står inte ut. Hur många gånger under ett liv förändrar man sin livssituation- mer eller mindre radikalt?

Vi inser att vår boendesituation blir ohållbar- vi vantrivs i det hus vi bor i/ den lägenhet vi har. Vi känner inte att vårt boende är vårt hem. Staden vi bor i kväver oss. Vi flyttar...

Vi inser att det förhållande/ äktenskap/ den relation vi befinner oss i gör oss mer ont än gott. Destruktuva förhållande. Förhållanden som innehåller våld. Eller de förhållanden där den mest signifikanta och tydliga markeringen för vår samvaro är en outtröttlig svartsjuka och ett kontrollbehov som vida överstiger vad vi kunde ha drömt mardrömmar om när vi gav oss in i relationen. Eller ibland, när den där blomstrande kärleken bara vissnar ner och dör. Känslorna är svalare än höstvinden, ibland kallare än polarisen. Och ingenting tycks kunna värma den igen. Vi tar en lång titt på vår partner och med en djup suck konstaterar "jag älskar inte dig längre". Det finns inte längre något kit som håller oss samman. Vi separerarar, skiljer oss, avslutar relationen...

Vi inser att vi inte vill kliva upp på morgonen och gå till jobbet. Det är bara för tungt, för långa dagar, för tråkigt, för dålig betalt, för fyrkantigt, ostimulerande, avgränsat. Vi kan inte utvecklas, har inget utrymme för eget initiativ. Antingen inser vi att rollen vi har på företaget plötsligt inte alls motsvarar what we signed up for, eller så inser vi att det vi från början eftersträvade har förändrats, vi har nya önskemål, nya begär. Och ibland kan vi inte nå dem där vi är. Vi säger upp oss...

Ibland kanske vi inte kan peka ut vad det är som är fel. Det är bara en hopplös tristess, en gnagande änsla av rastlöshet. En förnimmelse av vad vi missar, att vi fastnat i vår lilla box, vår ruta. Samma rutiner dag efter dag, månad eller år. Samma umgänge, samma tankemönster, samma miljö...

I stort och smått ändrar vi våra liv. Våra livssituationer. Ibland skänker det oss en berusande frihetskänsla. Hjärtat sjunger nu är jag på väg. Äntligen har vi tagit tag i en dröm, en lust, en passion. Vi fullföljer den och vägen dit får bära eller brist. Vi ger bara inte upp...

Ibland är känslan en annan. Inte en berusande glädje över att vara på väg mot ett nytt mål, utan bara en känsla i kroppen när överlevnadsinstinkten tagit vid. Vi inser att det inte är ett nytt mål som lockar utan bara den starka driften att ta oss långt bort från där vi är idag. Det spelar egentligen inte så stor roll vilken vår nya livssituation blir- för den kan inte, vad som än händer, bli värre än nuvarande. Bara en stark känsla av att jag måste bort...

Många människor tycks vänta alldeles för länge innan de föändrar en ohållbar livssituation. De stannar kvar, i fel stad, fel boende, på fel jobb, vågar inte ge sig på en utbildning, tror inte de är kvalificerade för drömjobbet, stannar i en död relation- kanske av rädslan för att ensamheten ska vara värre en den destruktiva tvåsamheten som uppstår mellan två -för varandra- fel partners.

Andra kanske behöver en lång betänketid- även om den utifrån, rent objektivt kan verkar alldeles vansinnigt lång. De kan ta åratal innan den där lilla rösten i djupet av hjärtat som viskar fram det här är fel, gå nu, gå nu, äntligen får lite makt och vi börjar lyssna. I efterhand kan känslan av ångest vakna- varför tog det mig så lång tid? Vad var jag så rädd för? Det är mänskligt att känna så, men tråkigt om den känslan får ta över och dämpa stoltheten av att vi tillslut ändå vågade ta kontroll över vårt eget liv.

Kanske finns det ett samband? Kan ekvationen vara att ju längre vi befunnit oss i en ohållbar livssituation desto längre tid tar det för oss att lämna den?

Och när ändrade du sist din livssituation?