Det är inte så dumt att bli äldre. Det var inte så dumt att passera 25, att få lite marginal emellan sig själv och ungdomen. Jag är fortfarande ung, vad nu definitionen av ungdom är, men jag är inte längre en vilsen tonåring. Ett stadium som inte var så bekvämt men alldeles för långt. Jag befann mig länge där, i dimman, i suset, i förvirring. Hade länge svårt att avgöra vad som är upp och vad som är ner, och vad man "ska" tycka/ tänka/ känna... Steg för steg tar jag mig framåt i processen och inser-
jag är vuxen nu. (
Shit!!)
Man kanske alltid är förvirrad i nån grad? I olika skeenden i livet? När situationer förändras och förutsättningar skiftar. Men som person mognar man, ens karaktär blir allt mer utkristaliserad och tydlig.
Det är ändå ganska skönt att kunna konstatera:
Detta är jag. Så här känner jag. Jag är si men inte så. Jag gillar ditt men inte datt. Att kunna sätta gränser i relationer, oavsett vilken sorts relation- förhållande, vänner, familj, kollegor, oavsett vilka de är. Att våga stå upp för sig själv. Inte alltid behöva göra det högljutt, inte alltid behöva slåss för det man tror på. Det handlar inte alltid om att hävda sin rätt. Utan bara lugnt och sansat kunna deklarera att
detta är ramar jag har i mitt liv, saker jag bestämt och gränser jag satt, för mig och mitt liv och för att jag ska må bra. Jag tvingar inte dig eller omvärlden till något, du är fri att göra dina val, men det här är mina.Det fina med att bli lite äldre är att det blir allt lättare att styra sitt eget liv. Välja bort det man inte mår bra av. Göra aktiva val och stå för dem. Man behöver inte hänga med alla på allt, och andras åsikter har inte längre så stort inflytande. Det blir allt mer okej att kunna inse att ens tankar/ känslor/ åsikter inte allting går hand i hand med alla andras. Det blir allt mer okej, att i en grupp, vara den enda med en avvikande åsikt. Det blir allt lättare att vara sin egen individ. Och det är skönt. Omvärlden får sköta sitt, för jag sköter mitt. Jag har min smak, klär mig som jag vill, väljer mina färger, åsikter, tankar och
drömmer mina drömmar.
Det blir på sätt och vis lättare att väja för alla "ska" och alla "måste" även om det här med att bli vuxen automatiskt medför en himla massa andra "ska'n och måste'n". Jobba, tjäna pengar, sköta rutiner, lägenhet, fundera på framtiden, göra val om boendesituation, utbildningar, karriär, barn *puh* Men det är inte helt fel att känna hur möjligheten till egenkontroll ökar.
När the beautiful thing about twentysix infaller är nog olika för alla. Vissa mognar och hittar sig själva tidigare än jag, för andra kanske det tar längre tid. Jag väntar med spänning på the beautiful thing about thirty, och thirtyseven och etc etc.
Vad säger ni? Twentysix- åldersnoja för medelåldern närmare sig med stormsteg eller en otroligt skön ålder på tryggt avstånd från tonåren men fortfarande med en glad fot i ungdomen?!
Mikaela i Vita Lögner aka Anna Järphammar
