Jag återupplever gårdagens pass i mitt huvud. Om och om låter jag scenerna rulla förbi. Jag fastnar i ett lätt melankoliskt tillstånd, aningen drömsk i blicken, och en gnutta ledsen för att jag just nu inte befinner mig i det trans- liknande tillstånd jag var i sent igår kväll.
Känslan av att mördarköra på det där sätter rotar sig djupt i kroppen. Tack ni som kommenteraede- tack ni som förstår! Igår upplevde jag precis det som jag tror alla som kör tung styrka strävar efter. Ett litet mini- nirvana, en stund där jag ömsom grät ömsom totalt frös. Det fanns ingenting som jag inte skulle ha gjort just där och då- för att pressa mig igenom varje kommande repetition. Varje ådra i kroppen var så spänd och musklerna ville bara just bara döda. Jag vet inte vem och jag vet inte vad, men perfektionen i tekniken i relation till det tunga motståndet gjorde att hjärnan totalt kopplades ur och instinkterna tog över. Känslan av att ha gett precis allt, och verkligen kunna vara ärlig när jag jag skriver det är fantastiskt. Jag sparade ingenting och det fanns ingenting mer att ge. Hemvägen var ett helvete, promenaden hem kändes som eviga mil, jag hade ont överallt men kunde inte definiera var.
Jag är trött idag, trött och öm. Men herregud vad jag längtar tillbaka. Jag vill mördarköra i sådan trans igen. Släcka medvetandet, och kliva upp på nästa platå. Känna pulsen dunka i hela min kropp och höra hur den skriker att ingenting är omöjligt- höra hur den skriker att vi är oslagbara!
1 kommentar:
Hääääärligt! Vill ockås uppleva samma! =)
Skicka en kommentar