Mitt livs löparrunda- The true story

Årstaviken runt- sprungen så många gånger. Hela förra sommaren nöttes den, vecka ut och vecka in. Jag brukar springa den med Kärleken men har känt att jag inte riktigt haft möjlighet att jaga på, inte riktigt testat min gräns. Jag ville verkligen veta hur mycket jag hade att ge. Hur snabbt kunde de gå?

Jag startade lite sammanbiten- syns på kortet! Jag hade pratat massor om hur jag ville att vändan skulle kännas. Jag hade peppat mig själv och tillslut var jag riktigt nervös *skratt* Så där som när man i skolan skulle hålla föredrag för hela klassen! Otroligt förväntansfull och det bubblade lite i magen- och nervositet är kanske den mest målande beskrivningen! Konstig känsla- men ändå kändes den bra. Adrenalinet är min bästa vän!

VärldensBästaKärlek cyklade med mig hela vändan. Höll mig sällskap, peppade och tog min tröja när jag slet av mig den i värmeslag! Så tacksam för din peppning!

Hur kändes det då?

Kom iväg i bra tempo, inga rödljus utan full fart iväg. Jag var inte ute efter att "ta mig runt" för det vet jag inte är några problem. Jag var ute för att göra en bra tid. Så tankarna var konkreta- håll så högt medeltempo du klarar- ös på i nedförsbackarna för att forsa fram och spara in sekundrar och kriga på i uppförsbackarna.  Det kommer ju nämligen några såna- närmare bestämt 3 stycken under första delen av vändan. Jag tog dem en i taget och använde mycket mental styrka för att göra mitt allra bästa i var och en!

Backe 1: gick i ett huj eftersom det är den backen jag brukar springa intervaller i- en vana som kroppen minns och den sköt in mer adrenalin i blodet på ren rutin. Tackar!

Backe 2: Försökte tänka att det inte är mer än en kulle- eftersom den är kort. Så 1-2-3 steg och upp!

Backe 3: Den längsta och segaste och jag krigade för varje meter!

Sen var backarna klara och jag försökte fokusera på snabbaste möjliga tempo (efter min förmåga!!) och ligga i ett jämt tempo- få lite lugn i kroppen och stilla pulsen efter sista uppsförsbacken. Och det betalade sig. Jag hade mycket kvar att ge fram till "dödens kurva" som jag kallar "den bortre kurvan" på vändan. Hatadehatade sträcka. Plan, tråkig, seg, såjävlatrist!! Försökte fokusera på att springa snabbare där- för att få det avklarat så att säga!

Sedan vankades spiraltrappan i trä upp till bron som skulle ta mig över till Tanto. Hamnade bakom en stackars killkrake som vände sig och frågade om jag var okej (väldigt omtänksamt) när jag kom frustande och halvgråtande bakom honom!

Men sen! Wow! Halva vändan gjord! Bara att forsa nerför backen till Tantolunden och korsa parken. Sen börjar ju den plana hemvägen. Jag sprang för allt jag hade och där och då slutade logiken att fungera. Det gjorde ont. Det var jobbigt. Jag klarar i det läget inte av tankar som "det är bra- jag blir snabb/smal/stark" av detta! Nej den enda tanke som finns i huvudet då var "så helvete heller att jag ger upp nu". Jag lät den tanken mala och pulsera runt i huvudet och sprang för allt jag var värd. Andning, puls, steg- bara vi som existerade just då. Så jag krigade på, uppför Eriksdalsbads- backen och aldrig i hela mitt liv har Ringvägen varit vackrare. För den tog mig hem!

Spurtade efter bästa förmåga och allt som då fanns i huvudet var att få en bra tid.

Sista jag sprang den med Kärleken klockade jag 60 minuter
Tidigare PersonBästa på sträckan är 54 minuter- men det var när jag sprang den 1gång/vecka.

Dagens tid?

53.5 minuter! Ett PersonBästa! En bravad! En stolthet!

Jag hade inte den förväntningen men jag gjorde allt- jag gav allt jag hade och är enormt stolt över mig själv!

Känns bra inför min kommande lopp-debut på Midnattsloppet!