Var tog alla meter vägen?

Obeskrivlig känsla under morgonpasset igår. För jag sprang. Och sprang. Förbi hus, vatten, träd, människor. Gata upp och gata ner. Metrar av asfalt försvann under mig och bakom mig. Men när jag närmade mig hemväg och slog ner blicken på klockan var det som ingenting hänt. Gick tiden för sakta eller rann alla meter förbi för fort? Jag väljer att tolka det som om tiden gick precis så som den alltid gjort men metrarna forsade förbi mig. Så jag sprang en sväng till, en krumelur runt nästa kvarter- och runt det efter.

För mig är känslan mäktig. Känslan av att ha kondition. Känslan av att orka. Jag har längtat efter att känna detta- en oslagbar oövervinnerlig känsla. Den är trygg och bekväm samtidigt som den ger mod! Behöver jag ens säga att självförtroendet är på topp inför kvällens pass?!