I did good

Det sista jag vill är att ha några som helst negativa känslor förknippade med gymmet.

Och jag vet rent logiskt att det inte finns någon anledning att ha det. Gymmet gör inte ont. Tvärtom. Gymmet har alltid varit en fristad. En zon där övriga livet inte kan tränga in. Innanför de dörrarna får sorg och bekymmer inte plats. Det går inte att vara deppig där. Alla känslor och tankar stängs av. På gymmet finns ett fokus och där kan jag gå in i mig själv, inte i ett visst state of mind och jag kan stanna i det så länge det behövs. Och jag behöver det just nu. Jag behöver koppla bort sorgen och saknaden. Jag behöver få ljus i det förbannade jävla mörker som ligger över mig. Det ekar runt om mig, det är så tomt. Jag behöver den där frizonen, den platsen som är befriade från emotionell ångest. En plats för fysisk smärta av den goda sorten får ta över och dränka allt annat. Ändå tvekade jag att gå dit idag. Ändå var det läskigt att kliva in. Och jag vill aldrig någonsin ha några negativa känslor kopplade till gymmet och min älskade träning. Och som sagt- jag vet att det inte finns någon logisk anledning att ha det. Men ändå är det någon röst i huvudet som inte vill tystna och en kår som inte vill sluta trilla längs med ryggraden. Jag tror jag vet orsaken. Sorgen var så övermannande och övermäktig hela förra veckan och ångesten så enorm. Jag kunde inte gå och träna. Jag kunde inte förmå mig. Tanken på att piska muskler och kropp var inte lockande när ens största och viktigaste organ och muskel- hjärtat- är söndertrassat. Jag kunde inte förmå mig att uppbåda viljestyrka och kraften till träningen. För första gången i mitt liv.

Men jag tog mig dit och jag gick. Med noll motivation till träning. Med noll vilja att träna.Jag längtade inte efter träningen. Men jag drivs dit av längtan efter mig själv. En vilja att vara den jag innerst inne är. Så jag gick dit för att hitta mig. Fast det var obehagligt. Och jag förstår om ni som läser inte förstår- för jag gör det knappt själv.

Jag valde inte löpbandet. Vilket jag annars alltid gör. Men jag kunde förmå mig. Så det blev motionscykel. Det blev inte min vanliga träningsmusik utan en helt annan mapp i min MP3. Ingenting var sig likt. Men jag tränade. Jag låg över gränsen för "motion". Jag svettades och jag kämpade. Jag lyckades prestera intervaller. I did good.

Bättre känsla i gymmet- lättare att koppla av när tekniken kräver sitt. Fokus på musklerna och spegeln. Fokus på hållning och teknik. Rodd där jag valde ett grepp som verkligen ger möjligheten att komma långt bra och få ett rejält knip mellan skuldebladen. Även rodd med den längsta stången, brett grepp. Testade höja vikten för att se om tekniken skulle hänga med. Det gick sisådär men det var ett bra försök. Och snart klarar jag det. Latsdrag med en hand i taget, en övning som verkligen ger mig något. Kompletterades med latdrag med stång. Avslutning rodd med skivstång. Där efter 2 övningar för triceps.

Jag tog mig dit- det var huvudsaken.

Jag tar en dag i taget.

Jag klarade den här dagen.

I did good