If you are first you are first- If you are second...?

You are what?

Nothing?

Tänker på hur farligt det talesättet är. Visst kan de vara peppande, eller triggande, lite kaxigt så där. Men kanske mest negativt? Så om man inte kommer först betyder det ingenting? Då raderas ens insats? Den blir inte ens vatten värd? Och inte du heller. Du kommer inte först så då är du automatiskt sist? Läskig tanke! Ändå verkar så många tänka så!

Jag läser runt i bloggar och ser människor slå ner på sig själva. Jag vet att jag också kan göra det. Så många som förringar sina mål, sina prestationer och sina framgångar! Bara för att vi inte pratar världsrekord finns det väl ingen anledning till den extrema ödmjukheten som verkar vara så vanlig? Varför förringa sina resultat? Bara för att du inte är snabbast eller starkast betyder det inte att du är snabb och stark! Varför måste man vara först och bäst för att räcka till och duga? Visst sjutton kan man uppnå en runners high även om det tar 90 minuter att göra milen? Och visst kan en enorm endorfinrush uppstå i gymmet även om vikterna på hantlarna kan tyckas futtiga mätt mot vad andra kör med?

Jag tror så många skulle må bra av att våga vara lite mer stolta!

Jag har som bästa (nerskriven iaf) gjort 5 km på 28.49 minuter- Mitt bästa men det är ju inget världsrekord. Betyder det att det inte räcker då? Jag kommer aldrig bli världsmästare. Jag slår många på fingrarna på gymmet men det finns ändå lika många fler (kanske ännu fler?) som slår mig där. Men inte är jag sämre för att de är bättre?

Det är okej att inte vara först- det är okej att inte vara före alla andra. Du är inte alls ingenting om du inte är först! En så otroligt viktig tanke att repetera för sig själv! Och kanske är det just därför jag tycker det är så inspirerande att tävla mot mig själv. En win-win-situation på något vis. För oavsett om jag slår min tid eller ej så är det min tid som är bäst då!

Jag kan både komma först, och sist- med en grym insats!