Jag målar min värld i färger jag väljer!

I fredags hade världen få färger. Den hade inga färger alls. Möjligtvis svart. Det var en sån där dag när det känns som man brinner in, drunknar och kvävs på samma gång. En sådan där dag när precis allting verkar omöjligt och fullkomligt hopplöst. Ingenting tycks fungera och man kastar sig efter handtag, halmstrån, livbojar, ja vad som helst som kan tänkas få en att flyta, flyga, lyfta. I fredags var jag i ett bottenläge och hur jag än sparkade och försökte så kom jag inte upp. Inget vifftande med armarna hjälpte. Nej jag fortsatte sjunka. Svart som natten var dagen.

Det var någon som tog sig tid att lyssna. Och fast hon nog inte tror att jag lyssnade (vilket jag förstår eftersom jag nog framstod som allt annat än mottaglig och bara ville slå ifrån mig allt hon erbjöd och föreslog och istället fokuserade jag hårt på problem och omöjligheter) så gjorde jag det. Jag längtade deseperat efter något att hålla fast vid, att greppa. Och så plötsligt sa hon något. Inget som jag kunde ta fäste på där och då, men som sjönk in i det undermedvetna och gjorde mig lugn. Det var ingenting som jag gav mig tid att diskutera där och då så egentligen vet jag absolut inte vad de handlade om, jag kan inte teorin och jag förstår att jag missade en massa verktyg som sträcktes fram. Men det spelade mindre roll just då- för jag fick ett halmstrå att greppa.

"Tänk att du delar upp livet i färger och så går du igenom en färg i taget".

Jag gör nu fria tolkningar eftersom vi inte resonerade kring det mer än så. Men tänk om det är så man får göra- leva i en färg i taget? Visst är det fantastiskt att blanda färger- för det gör nya kulörer som man upptäcker, fast om man blandar fel, vid fel tillfälle, och färger som inte bildar nya kulörer, vad risker man att få då? Hmm. En grådaskig sörja. Inget jag vill ha.

Så om Kärleken är röd, och träningen får vara grön, och jobbet blått, och vänner/familjen lila, och egentiden gul- och så blandar jag inte ihop färgerna utan lever i en i taget. En färg på paletten i sänder. Och verkligen tar mig tid att fundera över hur stora färgkluttarna ska tillåtas vara. Och vilken färg som är min favorit. Vilken färg berikar mig mest. Vilja ha mindre av någon färg i mitt liv och mer av någon annan. Och vågar jag stanna upp och njuta av en färg i taget? Jag tänkte att jag skulle försöka leva lite mer i nuet, visst kan jag drömma om de andra färgerna, men stanna en stund i en zon to make to most of it. Om man låter en färg i taget måla ens värld kanske det blir lite mindre stressande. Och jag kan jobba med den färgen jag har, den färgens skala, och som sagt försöka se hur jag kan vidga den eller smalna av den beroende på livssituation och vilja.

Vilka är era favoritfärger?