Jag måste resa mig

Sitter och låter tankarna fara omkring. Sorgen har hållt mig i ett kompakt mörker nu. Den senaste veckan har försvunnit i en dimma. Jag har gråtit. Det är vad jag ägnat mig åt. Jag är tacksam att jag haft en semestervecka och inte behövt hantera jobb och andra människor. Jag har fått gråta, jag har fått kollapsa. Senaste veckan har jag inte tränat. Jag har gått någon promenad men annars bara stannat inne. Jag har aldrig känt en sådan sorg tidigare, så fullständigt lamslående och så kompakt, så svart och så absolut. Jag har inte fått någon sömn och mardrömmarna har avlöst varandra. Veckan har dränkts i sorg och mardrömmar. Jag har första gången i mitt träningsliv inte velat träna, inte gå till gymmet, inte springa. Som om det varit en för stor kraftansträngning att bara finnas. Så jag har tryckt ner min kropp i soffan, gråtit, ätit glass och tillåtit kollapsen att ta över. Jag behövde det.

Nu är det tomt och nu är det tyst

Jag måste finna en väg upp igen. För livet går vidare. Så enkelt är det. dagar och år kommer rulla på och det är något jag får acceptera. Hon finns inte kvar, hon kommer aldrig någonsin mer att finnas. Men minnena gör det, av min älskade vackra vän. Men jag är kvar och jag måste fortsätta. Sorgen är ganska ensidig, hon gick till en bättre plats, där hon aldrig mer är trött och aldrig mer ha ont. Hon blir lyckligare och friare. Hon mår inte dåligt. Hon har ingen sorg. Men det har jag. En självisk smärta för jag tycker någonstans synd om mig själv som måste leva utan henne. Som måste finnas utan henne. Som måste hantera sorgen och acceptera mitt beslut. Men jag är stolt över mitt beslut- det togs av insikt i hennes bästa och min osjälviska kärlek till henne.

Hon får somna in och bli fri

Jag får gå vidare

Jag inser att jag måste leva igen. För jag har inte levt den senaste veckan. Jag har inte följt en enda rutin. Inte gjort något av mina val. Och faktiskt har det skrämt mig. Hur lite jag velat kämpa, hur lite jag velat fortsätta och hur oviktigt allt annat än hon känts. Tänk att kärleken till ett djur kan bli så stor, och sorgen efter förlusten så lamslående. Em har inte funnits denna vecka. Inte den Em jag känt och som andra känt. Men hon måste komma tillbaka och jag måste hjälpa henne att komma fram. Jag får ta ett steg i taget men jag måste ta dem. Jag vill tillbaka till mig- det är min chans att må bra. Jag kan inte sluta leva. Jag måste skapa ett liv i tystnaden som blev kvar. Det blir tyst och tomt, sannerligen, efter 11 år av närhet, 11 år av ansvar, skyldigheter, planering, omsorg, aktiviteter, kärlek och närhet.

Erfarenheter är inte det som händer oss
Erfarenheter är hur vi hanterar det som händer oss

Jag måste nu hantera varje dag och bygga upp dem igen. Låta mörkret sakta sjunka undan. Mitt liv måste fortfarande innehålla ljus