Löpning är nog precis som livet

När jag sprang idag lät jag tankarna fara fritt och allting kändes inspirerande. Jag hade en t-shirt på mig med texten "Love is Live" och det satte igång mina tankar. Jag sprang förbi en skock med mammor och pappor med sina små telningar i vagn och tankarna väcktes när jag såg så många nya liv, oformade och oskrivna blad. Jag sprang genom en kyrkogård och andra tankar kom- om att livet inte varar för evigt och ingen vet hur många dagar vi får.

Tänk om livet är som löpning?

Det är skönt att hitta en rytm, en puls som fungerar. Det är skönt att leva eller löpa i en behaglig takt, och vilken den är.. Ja det är nog väldigt inidviduellt. Vissa vill hålla ett högre tempo, lite på gränsen så där till smärta, för vissa är är det viktigt att hinna mycket/hinna långt på kort tid, andra springer/lever efter andra deviser. Kanske väljer man ett lägre tempo för att orka hålla lite längre. Rytm är subjektivt.

Jag sprang en lång sträcka i nedförsbacke och det var skönt. Det är enkelt att låta benen rulla på där, springa fort, sträcka ut. Känsan av att vara odödlig kommer, det går fort, vinden sveper förbi, alla andra framstår som långsamma och man själv är en del av vinden! När man har medvind föds nya positiva tankar, självkänslan känns som en bubblande kolsyra i kroppen och det går inte att inte le. Plötsligt känns allt ofarligt och vilka hinder som än må komma säger rösten i huvudet att vi fixar det- bring it on bara!  Man hinner så långt och så mycket på så kort tid. Det är skönt med nedförsbackar liksom medvind, men ändå gäller det att vara lite vaksam. Om tempot blir för högt finns risk för olyckor, det blir svårt att bromsa när det behövs, det gör ont att väjja om man har för hög fart och risken att krascha är väl som högst. Så är väl livet också? Njut av medvind men glöm inte bort att hålla inte högre tempo än att du behåller förmågan att väjja om det behövs.

Men kanske är det uppförsbackarna som verkligen sätter oss på prov? De är iallafall en stor del av livet. En symbol för vår förmåga att kämpa, att inte ge upp, att orka igenom. Det är väl där vi utmanas som mest, testas och prövas? Vad gör man vid en uppförsbacke? Tja, det beror kanske på pannben, kondition, uthållighet och förmågan till jävlaranamma. Uppförsbackar kräver en annan taktik och strategi av oss. Vi kanske måste luta oss framåt, fästa blicken vid våra fötter och ta ett kliv i taget. Det kan vara där man måste ta bort blicken från horisonten och målet för en stund och bara fokusera på här och nu? Varje sekund och varje meter. Kanske är det så man överlever och kommer till toppen? Låta andra muskler jobba och ta fram extra reserven- och se till att man har en sådan. Har man jagat på för snabbt när man har medvind kan uppförsbackarna komma som en obehaglig överraskning. Trots att vi borde vara intelligenta nog och kunna förutspå dem. För de kommer. Alltid. Eller hur? Sure- inte om du springer varv på varv på en inomhusarena- men nu tappade vi kanske kopplingen mellan livet och löpningen? Uppförsbackar kan ses som motgångar, men det behöver inte bli ett nederlag. Orkar du upp? Kämpar du dig upp till toppen? Vad innebär toppen? Förhoppningsvis en vändning, ett flackare parti eller kanske till och med en lutning nedåt. Det spelar kanske mindre roll hur lång tid det tar att ta sig uppför, men förmågan att ta sig dit är det som gör att vi sedan får njuta av den sköna avslappnade resan nedför? Det enda man säkert kan veta om en uppförsbacke, motgång, hinder, utmaning är att den har ett slut!

Kanske är håll en tankeställare? Jag personligen hatar håll, det gör ont och smärtar och tvingar mig att avbryta. Jag tvingas ta en paus när jag inte tänkt det. Jag gillar inte såna obehagliga överraskningar. Är håll en naturlig del av livet och löpningen? Tja, det är ju en reaktion i kroppen. Kanske en påminnelse om att vi brustit i förberedelserna? Inte lagt vår kost rätt, inte planerar rätt, inte förberett oss och därför kommer smärtan som påminner oss om att sakta in. Det går till viss del att planera så man slipper håll, beroende på hur genomtänkta ens förberedelser är. Men ibland kommer det endå, det slår till och tvingar oss att sakta in. Kroppens sätt att säga ifrån. För vissa är smärtan inte värre än att man springer igenom den, medan andra tvingas bryta av. Är man förutseende så kan mycket smärta undvikas, men ibland drabbar den oss endå, trots att vi långt ifrån förtjänar det. Men som sagt- kanske är det en tankeställare?

Livet känns lite grann som löpning. Oförutsedda hinder dyker upp och vår förmåga att hantera dem är beroende av så många parametrar. Ibland har vi medvind och allt går lätt och den mäktiga känslan fyller kropp och sinne- jag är så jävla odödlig och jag klarar allt jag bestämmer mig för. Motgångar och uppförsbackar dyker upp och de testar oss. Vi tvingas välja hur vi hanterar dem- det viktiga är att vi hanterar dem och agerar på ett eller annat sätt.

Men viljan av att lev och att löpa är fantastisk, och varje dag och varje meter är väl en ny gåva!