Superkvinnomodellen

Vem fan trodde jag att jag var?

En kvinna i dagens samhälle

Vad förväntas av oss?

Snygg ska man vara

Kvinnlig, elegant, sensuell, så där lagom sexig.

Fast inte för snygg- det finns en risk att man blir ett hot mot andra kvinnor då

Och inte för snygg för männen heller för då blir man inte tagen på allvar

Men man får helt klart inte vara ful utan någelunda attraktiv

Koll på mode ska man ha- klä sig smickrande

Dölja, försköna, pusha up, trycka in, jämna ut

Vårdade naglar tack!

Inga kluvna toppar heller!

Och bry sig om kroppen, kosten- äta nyttigt och rätt

Man ska träna- utan träningskort är du nobody

Och så ska man vara så där fint brun, så man ser sund ut, men inte sola solarium såklart

Och gilla heminredning och bry sig om hur de ser ut runt omkring en

Men inga överdrivna manier så inget städberoende tack

Tycka om och resa och se världen!

Och så ska man vilja ha barn för det är ju meningen med livet

Fast den viljan (om man har den) ska man med jämna mellanrum tiga käft om för annars är man inte såå attraktiv på arbetsmarknanden helt plötsligt

Och så ska man ta för sig och inte stå tyst

Men inte vara för gapig- ingen gillar en bitch

Och vad som än händer ska man fortsätta.

Klara allt

Balansera allt

Eller förväntas det verkligen av oss?

Eller är det vi själva som trycker ner dessa förväntningar i halsen?

Då är det kanske inte så konstigt att man mår dåligt när man inte presterar tillräckligt

När något händer som sätter livet ur kurs och man bara inte mäktar med alla måsten- varken sina egna eller andras- då ryker självkänslan ganska snabbt och det är knappt man vågar erkänna sina nederlag och sin uppgivenhet. Det är inte attraktivt att vara en förlorare men ännu mer oattraktivt att vara en dålig förlorare. Så ska man kapitulera ska det vara något slags val som man kan motivera med tusen argument. Klämkäckhet står högt i kurs, så medan man kastar in handduken med den ena handen förväntas den andra tydligen att göra tummen upp och uttrycka att man är så förvissad om att allt kommer ordna sig till det bästa...

Stort tack till dig anonym som skrev:

"Men ska du under denna jobbiga tid behöva ha dåligt samvete för att du inte tränar också? Räcker det inte som det är? Man kan inte orka allt jämt eller hur?"

Nej det kan man inte. Vare sig livet är på toppen eller botten. Tack för påminnelsen! Jag behöver inte ha dåligt samvete. Det är heller inget aktivit val för mig att falla ihop. Men det är vad jag gjort. Och det är okej. Men jag kommer inte vara klämkäck nu, jag skiter i om det döljer sig en sol bakom varje regnskur och varje kall vinter följs av en sommar. Det orkar jag inte ens tänka på.

Framtiden är alltid närvarande- har ni tänkt på det?

Det är ju fantastiskt att den finns. Livets underbara gåva att vi får fler dagar. Men varför känns det kopplat till det dåliga samvetet aka skyldigheten att göra det bästa av vart och ett...