Tack för alla kommentarer på förra inlägget- alltid lika spännande att posta ett inlägg och invänta reaktioner och kommentarer och andras tankar. Ofta när jag skriver ett inlägg är mina tankar glasklara, men så kommer kommentarer som kastar mig i helt andra banor, intressant. Ibland skriver jag inlägg utan att vara helt säker på min åsikt, bara för att se vilka nya perspektiv jag kan få- beroende på andras synvinklar!
En tanke och kommentar som kom angående själv/ hjärta/ kärlek/ passion till träning är den om att stanna i comfort zone- och det väcker funderingar.
Vad är comfort zone och varför stannar man där?
Kan det vara så att man bli hemmablind? Att man tycker att jag ger tamefan allt och detta är mitt bästa, men om någon skrek på dessa personer, peppade, uppmuntrade och utmanade skulle de kunna nå en helt ny nivå. De är bara inte medvetna om det. Kan man vara i comfort zone utan att vara riktigt medveten om det? Typ, om man låter bli att klura på det eller definiera det så kan man valsa runt och vara ganska nöjd och tycka att man tränat stenhårt? Vad händer om någon tvingar en att bryta den gränsen och definiera om sin träning och dess nivå?
Att man nöjjer sig med comfort zone- tycker att om man går till gymmet och promenerar lite lagom fort på löpbandet så har man gjort sitt för dagen. Man blev kanske inte supersvettig och andfådd, pulsen stack inte iväg, jag behövde inte kämpa och ta i, men blev lite lagom varm och tycker att man tränat? Jag ser ibland folk på gymmet som verkar ha mest den inställningen att om man tar sig dit, och innanför de fyra väggarna kan man vara nöjd med sig själv- för man har vart på gymmet. Prestationen där verkar spela mindre roll. Kanske är det så för vissa, att det inte är så viktigt exakt vad man gör, eller hur man gör det, bara att man gör någonting. Lite så där lagom- träning, eller snarare motion.
Behövs comfort zone- Ur trygghetssynpunkt? Behöver man stanna där ibland, utan krav och utan mål? När världen runt omkring en stormar som bäst/ värst? Efter ett lopp, efter en stor satsning. Kanske fyller den en funktion då? I form av träning för återhämtning? Prestigeslöst och kravlöst genomförande av träningspass på en behaglig nivå? Att bara röra på kroppen?
Hur definierar man comfort zone? Vilken svår fråga och jag tror bekvämlighetsträning måste definieras utifrån varje enskild person. Det som är comfort zone för mig kan ju klart vara ett ruggigt monsterpass för någon annan. Och jag vet att det är som är mina grymma pass kan framstå om Comfort zone- träning för de som ligger före mig i styrka, snabbhet, uthållighet. Var och en sätter sina egna ramar- men jag tror, att oavsett vilka mål man har, drömmar och önskemål, så mår alla människor bra av att utmana sig själva ibland. Testa en gräns för att se om den går att spränga. Man måste inte träna så jämt, med dödsförakt och högsta puls och maximalt motstånd, men det är min åsikt att det är bra att ibland häva sig upp på nästa nivå, för att se hur långt man kan nå!
Hur lämnar man comfort zone? Kanske behöver man hjälp för att våga. Kanske behöver man bara utmana sig själv? Springer du alltid 5 km? Testa då att lägga på nån kilometer till, våga utmana dig själv! Testa en högre vikt på gymmet, hur många reps klarar du? Har du en vända du brukar springa- vad skulle hända om du testade att springa den så snabbt du kan? Testa springa med någon som är avsevärt mycket bättre än du själv och se om du kan låna lite snabbhet- kanske är du snabbare än tror med lite draghjälp? Kanske är du starkare än du tror om du kör ett pass med någon du litar på och ber denne att pusha dig/ inte tillåta dig att stanna?
Em och comfort zone
Fast egentligen kvittar det ju fullständigt vad någon annan tycker. Så länge jag gett mitt allt är jag nöjd. Och jag struntar i om andra tycker comfort zone- träning är bra/ behagligt/skönt- för jag personligen hatar det. Jag tycker det är totalt meningslöst. Jag är noll tillfredsställd efteråt och känner att jag slösat min tid. Detta är jag, mig, mitt och min åsikt- och du som läser det behöver verkligen inte hålla med, eller försvara din åsikt, lika lite som jag försvarar min. För min del är träning i comfort zone bortkastad tid, om jag inte dör (kanske en lätt överdrift) av mitt träningspass ja, då var det heller inte särskilt kul. Jag vill ligga på smärtgräns och jag vill krossa den. Den tillfredsställer mig. Därför gör många (nej definitivt inte alla!) grupp- pass mig besviken, för att jag inte får utrymme att ta ut mig. Jag vill inte falla död ner efter ett areobicspass, eller body pump, eller step- up. Jag kommer inte ur comfort zone på dessa pass.
Det är skitroligt när andra utmanar en, för det är fortfarande bara mig själv jag tävlar emot! Om jag skulle springa med någon som är mycket snabbare än mig så är det fortfarande bara min bästa tid jag utmanar! Men allra helst utmanar jag mig själv. För mig är det en win-win-situation- där jag både tvingar mig själv, mentalt och fysiskt ur min comfort zone, för att testa kroppens gränser- men där jag också ser hur långt jag kan få mig själv att gå. Hur stark är jag mentalt- och hur stark är jag fysiskt?
Att lämna comfort zone- det vässar coachen i mitt pannben och musklerna på min kropp!
5 kommentarer:
Behagligt och träning hör inte ihop i min värld. Ska jag träna ska jag göra det ordentligt! Varför man lallar omkring på gymet och inte tar i för att man inte vill förstöra frisyren eller ve och fasa börja svettas är för mig obegripligt.. och jag vet att fröken är lika dan ;)
Har precis börjat med styrketräning och skulle aldrig kunna köra comfortzone där... Vill ju känna att det svider i musklerna, att man måste grimasera för att kunna lyfta skroten osv... VILL ju gå därifrån med spagettiben eller vad det nu är som tränats.
För att man är så rädd och inte vågar lita på sig själv och sin egna magkänsla. Tror jag.
Tack det lär jag behöva! Jag hoppas att någon kommer vilja läsa den sen...
Intressant! Har diskuterat detta med pappa de senaste dagarna tillsammans angående löpträningen, då det känns som vi båda två hittat ett tempo som vi följer - oavsett distans. Tror det gäller att lära sig spränga gränserna och våga utmana sig själv helt enkelt, variera träningen.. Hur som helst, dyker nog upp och läser din blogg igen, den verkar spännande :-)
"Jag ser ibland folk på gymmet som verkar ha mest den inställningen att om man tar sig dit, och innanför de fyra väggarna kan man vara nöjd med sig själv- för man har vart på gymmet. "
Så tycker jag att det är! Inte så att jag inte vill svettas eller förstöra frisyren (för svettas känns som ett minimikrav när det kommer till träning), men jag är nöjd bara för ATT jag tränar. Självklart vill jag utmana mig själv då och då, men bara jag tar mig ut och springer oavsett hur sakta så är jag nöjd med mig själv efteråt. Hur konstigt det än låter. :-)
Skicka en kommentar