Jag har som flera andra läst artikeln i Fitness magazine där Jillian Michaels säger att hon inte gillar att träna. Att hon hatar varje pass. Hon gillar däremot känslan efteråt. Det har bloggats och diskuterats om detta lite här och var och jag kan inte låta bli att börja grubbla på vad hon menar och på vad jag känner själv.
Antingen överdriver hon på bästa machovis- jag känner henne inte, så jag vet inte. Eller så ska man kanske bli imponerad över hur stark hon måste vara mentalt som lyckats forma en sådan kropp fast hon hatar att träna? Man måste ju vara extremt mentalt driven om man så gärna vill ta sig till ett mål men hatar vägen dit. Och sen fortsätter med samma aktivitetet för att upprätthålla det man uppnått- en snygg form går ju som bekant inte att konservera *attans*. Hon tränar för att bli snygg, smal, snabb, smidig och allt det där- fast hon egentligen hatar träning.
Jag tror inte att jag skulle kunna ägna så här mycket som jag (och många med mig) gör på träningen om jag inte faktiskt tyckte om att träna. Jag älskar att träna. Jag älskar aktiviteten och känslorna, jag älskar svetten, adrenalinet, endorfinerna, anspänningen och smärtan. Jag älskar seten opch repetiotionerna, vikterna, och varje milimeter. Jag tror inte jag skulle kunna pusha mig genom tuffa intervaller, cardiopass och riktigt tyng styrketräning som gör mig gråtfärdig om jag inte älskade det precis där och då. I den stunden. Jag måste älska nuet. Inte bara drömma om framtiden. Känslan efteråt skulle aldrig räcka till som motivator för mig- den är för avlägsen. När jag står och kör knäböj så tårarna rinner och det känns som varje ådra och muskel ska spricka kan jag inte göra det bara för att det kommer kännas bra efteråt. Nej det måste kännas bra där och då!
Visst är känslan efter ett tufft träningspass helt enormt underbar. Jag älskar den och förringar den absolut inte! Mycket av träningen handlar ju om framtiden- jag gör saker nu för att se resultat i framtiden. Man bygger inte muskler på en dag och blir inte en grym löpare över natten- framförhållning is the shit och det krävs en viss insats vad gäller träningstid för att uppnå mål- iallafall de mer långsiktiga. Det jag gör idag avspeglar sig sen och det jag vill uppnå i framtiden måste jag kämpa för nu!
Men det måste kännas bra i mitt nu annars vet jag inte om jag skulle ha tålamod att vänta in framtiden och den tillfredsställande känsla som följer. Jag liknar det med att ha ett jobb som man hatar men ändå genomför för att lönen den 25:e är så bra och känslan när pengarna kommer är så otrolig. Det känns kortsiktigt för mig och skulle omöjligt räcka i längden- det måste vara kul och stimulerande här och nu också, jag måste trivas med det jag gör. Jag vill gärna ha belöning i efterhand för det jag utför och kämpar för, men jag måste ha en tillfredsställelse här och nu också. Kalla mig rastlös, otålig, för det stämmer nog- men att bara göra något för att invänta känslan efteråt... Det har jag inte tålamod till!
Jag älskar helt enkelt känslan som träningen ger- både innan och efter- men framförallt känslan under passen. Den odödliga starka känslan precis där och då- när jag trycker upp repetition efter repetion, när jag får öka i vikter, när hantlarna börjar väga allt mer och pumpet blir allt hårdare i musklerna. Det är därför jag tränar- för känslan precis där mitt i det underbara smärtsamma nuet!
Älskar du träningen i första hand- eller drivs du av kärleken till känslan efter träningen?
10 kommentarer:
Precis som du skriver, intressant att hon pallar att träna om hon hatar träning. Jag älskar att träna! Jag tycker framför allt att det är kul sedan är jag lite tjurig och blir motiverad när det är tufft.
Jag älskar att träna men självklart dyker motviljan upp i bland och då löser jag det hela med att variera min träning. Prova på nya saker , utmana kroppen på ett annat sätt men för mig är nuet alltid det viktigaste.
Jag älskar att träna precis som du och skulle aldrig kunna motivera mig till att träna om det bara var för resultatet. Och ärligt talat vet jag inte om jag skulle kalla det mental styrka att göra det man hatar.. snarare lite korkat kanske. Tänk så mycket kul hon skulle kunna ägna tiden åt istället..
Träningen är ju det bästa, känslan efter är bara ett extra plus! =)
Tack för kommentaren på bloggen och ja, jag tror också att det kan handla om ett toabesök. ;)
Jag har aldrig tyckt om att träna. Förrän nu. Att springa och känna svetten spruta är inget jag trodde att jag skulle uppskatta. Men det gör jag. Mest av allt gillar jag naturligtvis effekten av att träna. Antar att det hamnar i kategorin "efter".
Njae, jag drivs nog mer av "känslan efteråt" om jag ska vara riktigt ärlig. Visst är ett pass i Group Groove eller Zumba otroligt roligt just DÅ, men när jag löptränar, speciellt långpass, njuter jag inte av varje steg. Däremot är målbilden klar. Visst kan det finnas stunder i ett löppass där jag njuter, men jag kan inte påstå att efter 20 km att det är så där himla kul. Speciellt inte i värme och hög luftfuktighet som vi har här nu.
Viktigaste är dock ATT man tränar i någon form. Det mår vi alla bättre av.
Taina i CT
Jag älskar både träningen & känslan efteråt. Vissa dagar tvingar jag mig att träna för att få den härliga känslan efteråt, andra dagar är själva träningen det bästa.
Älskar även makten att själv kunna bestämma att "nu vill jag gå ner i vikt", "nu struntar jag i vikten & tränar bara för att må bra". Att själv ha kontrollen. Men att bara träna för att se snygg ut gör jag absolut inte.
Absolut träningen i sig men njuter även efter avslutat pass :-)
Båda faktiskt och ibland den ena utan den andra. Men oftast så älskar jag att träna, vem hade trott det? ;) Peppkram
Jag håller nog med Taina i CT (som jag förövrig känner och träffat eftersom att vi bor "grannar" här i Connecticut). Jag älskar KÄNSLAN. Ibland kommer den känslan mitt i ett pass, ibland före under själva träningsplaneringen och ibland efteråt. Mitt i en yogaposition som värker och gör så att hela kroppen skakar och skriker "aaaj" älskar jag det inte. Men sekunden jag inser att jag orkar och kan är underbar. Och efteråt när jag insett att jag klarade det. Samma sak kan jag känna under löpning. När benen värker, man mår lätt illa, allt är piss, pest och pina ... ja då är det inte kärlek till träningen som regerar. Men när målet är nått ja då rinner bägaren över av fantastiska känslor.
Skicka en kommentar