Den hälsosamme, den ohälsosamme och förebilden

Jag ser en ny diskussion sprida sig bland bloggar. Den om hur hälsosam träningsbranschen egentligen är. Träningsvärlden. Träningsbloggvärlden. Dessa olika små planeter i samma solsystem. En stor bransch, många intresserade, många aktiva, många som delger och deltar på olika sätt och i olika utsträckning. Och det är inte konstigt att det diskuteras hur det står till inom denna sfär. Egentligen! Sara har som vanligt många smarta tankar och det väcks också fler tankar av bra kaliber i hennes kommentarsfält. Jag läser och begrundar!

Att det finns tvångstankar och ångest överraskar väl ingen? Men å andra sidan det finns väl inom alla branscher? Prestationsångest som får folk att slå knut på sig själva, sälja lemmar och svett och blod och tårar till vrakpris om det är vad som krävs för att komma först, vara bäst och helst vackrast. Varför är det annars så att man inom vissa branscher har arbetsveckor som ligger runt 60- 80 (kanske mer?) timmar per vecka. Vilkan att överprestera och slå mål. Och det gör inte i det tysta- nej det basuneras ut och skryts om! Så det finns många sjuka branscher, många områden som infekteras av prestationsångest och kladdiga virus såsom ångest inför tanken på någon annan pallplacering än den första- högsta!

Men kanske ska träningsvärlen föregå med gott exempel? Ja, det kan man nog tycka. Folk som anser sig vilja inspirera andra ska väl själva vara på banan. Vi vill väl ha förebilder som lever som de lär! Det är ju för visso inte unikt inom träningsvärlden. Och vi är ju bara människor...

En tanke jag inte riktigt kan ställa upp på är att en person med en historia där ätstörningar har varit inblandade skulle vara en sämre förbild eller på något sätt ha sämre möjligheter att undervisa andra inom kost. Kanske är det märkligt att så många dietister och liknande har haft ett förflutet där ätstörningar varit ett inslag. Eller kanske inte? Kanske har man gått rakt ner i botten med en sjukdom så finns det ett stort intresse att lära sig att hantera just det, kom ut på andra sidan, med massor av kunskap för att kunna hjälpa andra. Deras mål är väl att andra ska ha ett hälsosamt förhållningssätt till kost och träning- hoppas jag. Kanske är jag naiv? Kanske är jag för dåligt insatt- kanske gäller det "en gång ätstörd alltid ätstörd"? (Är "ätstörd" ens ett ord?). Eller kanske kan dessa personer lättare se när andra börjar tappa balansen? Hjälpa dem att förekomma ett fall?

Visst är det läskigt med många "ideal" som finns i omlopp därute. Visst skrämms även jag. Det är läskigt med de utmärglade smala tjejerna som ändå envisas med att påstå att de bloggar om "fitness" (stackars missbrukade ord!!) och som tycker det är supercool att blogga om hur extremt mycket pizza och godis och skräp de trycker i sig. Som att det skulle göra dem till förebild? Varför skulle det vara bättre att blogga om skräpmat i kombination med hård träning och sedan visa bild på bild på taniga kroppar i underkläder? Den ekvation jag känner säger mig att man inte ser inte ut så där, om man äter så där- oavsett hur man tränar. Men äh, kanske är jag bara cynisk nu. Kanske kan det vara så där härlig!? Att man tränar 1-2 timmar om dagen, och äter 8 gånger om dagen och trycker skräpmat och godis och kallar det guldkant på tillvaron och rackar ner på de som försöker äta "hälsosamt"- och tycker det är mer allanballan att ha en påse godis med på bild i varannat blogginlägg. Vilket fantastiskt ideal!

Ordet fitness är så förstört, så felaktigt använt, så felaktigt utnyttjat. Termen utmärglas- för exemplet ovan har ingenting med fitness att göra!

Ett kast tillbaka till fitnessbranschen- jag vet att den blir utskälld. För att den presenterar ett omöjligt kroppsideal. Det finns de som påstår att det är en kontrollerad ätstörning. Men kan det gälla hela branschen? Nej så cyniska får vi ändå inte bli att vi tror att alla inom en sport lider av en ätstörning, kontrollerad eller ej. För då tror jag vi är på hal is- då hamnar vi ett ställningstagande där vi bestämt att oavsett vad någon säger kommer vi dömma det som sjukt. Oavsett hur mycket någon säger sig må bra av sin kost och träning kommer vi flina snett med blicken att "jojo du säger det- men det är ju bara för att du saknar sjukdomsinsikt"! Lika väl som det är oerhört viktigt att vara uppmärksam på ätstörningar- lika viktigt är det att inte placera dem med en stämpel i pannan på folk. Bara för att man inte förstår något kanske man inte ska fördömma. Det finns människor som tränar hårt och har en noggrann koll på sin kost men som ej har en ätstörning! Antar att det är sjukdomen ortorexi som många snuddar vid- men man kan faktiskt träna hårt och vara nitisk med sin kost utan att lida av detta, såväl som det finns personer som, iallafall utåtsett, inte visar samma kontroll men som lider i det dolda. Lika viktigt som jag tycker det är att uppmärksamma de ätstördningar som finns och vara vaksam på sitt eget beteende, såväl som det hos nära och kära, är det viktigt att inte dömma någons val och handlingar som "sjuka" för att vi själva inte kan förhålla oss till dem.

Vi är ju bara människor- som så klokt påpekats många gånger.

Kanske är det inte vad vi gör som avgör om det är ohälsosamt- utan anledningen till att vi gör det?

Jag bloggar som jag alltid gör- en viss röd tråd (som jag hoppas syns?) men sedan kast mellan ämnen och tankar. Sådan är jag! Bara människa.