Vad tar du i bänkpress då?

Vad spelar någon annans tid för roll?

Vad spelar det för roll vad någon annan lyfter?

Vad väger de hantlar jag curlar med?

Hur mycket tränar jag på en vecka?

Förra veckan blev det nästan 10 timmar. Är det mycket? Kanske. Jämfört med vissa. Jämfört med andra ingenting. Så varför jämföra.

Vad spelar det för roll vad hon väger?

Om jag ska veta det behöver jag också gärna veta hur lång hon är och hur mycket hon tränar för att avgöra om jag ska känna mig bättre eller sämre. Eller hur? Och när någon springer långt, behöver vi då veta vilken hastighet personen höll? Ja, annars kan vi ju inte avgöra om vi ska konstarera att "HA! Jag är minsan snabbare än du" eller "fan nu måste jag ut och nöta"!

Visst kan andras framgångar och prestationer inspirera. Visst kan man läsa och höra sådant som får en att tänka att såna där prestationer vill jag också kunna notera och om jag tränar hårt och har bra fokus så kommer jag ju dit. Visst kan andra inspirera när vi sätter våra mål. Men de kan inte mycket mer än så. För det måste komma innifrån oss själva. Det måste finnas en inre längtan så stark att den bär oss hela vägen. För när man kämpar med tung träning, med lågt intag av kost, när man är trött och hungrig, när den slitna känslan väcks, när det är mörkt och kallt, när alla andra sover när träningsklockan ringer, när alla andra trycker i sig fikabröd och du själv får nöja dig med vatten- ja då kvittar den ytliga inspirationen. Då räcker den inte. Du sitter inte där vid fikabordet och tänker att "Hon och Hon kan så då kan minsan jag också". Och när det är svart ute och du slänger benen över sängkanten för att ge dig ut och jaga kilometrar i snön så spelar det ingen roll vilka andra du vet gör samma sak. Ytlig inspiration räcker inte. Din motivation kommer innifrån. Det spelar ingen roll vad som stod i den artikeln du läste förra veckan eller vad du läser på bloggar. När det blir tungt då måste motivationen komma innifrån. För de där som inspirerar dig då är ju inte där då, de sitter inte bredvid dig vid matbordet och de följer inte med dig till gymmet. 

Jag har tänkt lite att inspiration är ett skönt nyhetens behag. Ni vet när den kommer över en, den där känslan av "nu jävlar"! Nu ska det bli ändring, nu ska jag kör på riktigt. För att man hört något eller läst något som fick en att känna den där rusande, förföriska, bubblande känslan. Den där härliga kraftfulla skjutsen i ryggen, känslan av att vara odödlig och känslan av att vilja så myccket mer. Den är söt och ljuv, den är skön att känna. Ryggraden känns lite hårdare ett tag, pannbenet något vassare! Men den klingar av. Tyvärr. Den gör det. Det är som ruset under den först starka intervallen när känslan kommer att jag vill springa så fort att jag exploderar och jag tror jag är odödig! Men efter någon minut blir det tungt, jävligt tungt och jag orkar inte hålla det tempot. Jag gick ut för hårt och reagerade på en impulsiv känsla. Jag ville springa fort. Fortare. Fortast. Berusande härliga tempo. En endorfinchock. Men sen då? När den lägger sig? Om man inte byggt någon kondition är risken stor att du måste bryta av, kanske till och med stanna. Var är då din grund? Din drivkraft?

Det spelar ingen roll vad någon annan gör. Och det finns ingen poäng i att försöka kopiera. Inspiration är härligt, det är snabbt socker i blodet. Men motivation, den bygger du själv. Den går inte att läsa sig till, den finns inte i andras bilder. Den finns någonstans långt inne i dig. Den finns i hjärtat. I själen. Den flyter i ditt blod. Den gör dig stark och okuvlig. Det är en vilja som brinner som inte går att släcka. En längtan som inte går att ignorera eller förminska. Oavsett vad någon annan säger. Det är en övertygelse och andras åsikter kvittar. Du finner inte det genom att konstant mäta dig med andra- nej det måste sitta djupare än så!