Jag har grubblat över en sak, hur vissa kan motiveras så starkt av sådant som inte alls tänder andra. Som t ex "upprop" i bloggar, sådant i stil med: "nu tappar vi tillsammans 10 kg på 10 veckor" eller "nu kör vi en sockerfri månad tillsammans" eller "juli- utmaningen" och liknande.
Jag tycker alltid det är intressant när sådant publiceras i bloggar och fascineras över hur många som hakar på! Att de verkar känna samma taggande kämparglöd. Medan för mig så händer ingenting. Absolut ingenting. Det kommer ingen rusch i kroppen, inget sug efter att delta och medverka. Nej, jag lyssnar inåt och hör inte ett skit. Det är stentyst. Men jag fascineras över de känslor som andra tycks få, och det är inspirerande att se människor kämpa tillsammans- trots att jag själv inte kan bidra.
Men kanske är det av samma anledning som vissa inte kan pusha sig själva i träning, de som säger att de måste gå på pass och bli pushade av en instruktör såväl som av en grupp för att verkligen komma igång och inte fastna i bekvämlighets- puls- träsket? De som behöver andra taggade peppade människor runt sig för att komma igång och verkligen ta ut sig. Men jag känner samma där- bort och försvinn, ni stör mer än peppar mig. Jag är en för utpräglad tävlingsmänniska, och visst kan jag då tävla mot de runt omkring mig, men nej, de bästa loppen och matcherna de vinner jag mot mig själv.
Jag inser och accepterar helt utan omsvep eller känslor att jag är en ensamvarg när det kommer till träning. Jag lägger inga värderingar i om det på nåt sätt skulle vara bättre att vara ensamvarg än flockdjur, eller viceversa. Jag bara konstaterar. De gånger jag kör grupp- pass så är det spinning (då böjer jag ofta huvudet nedåt, blundar och går in i mina egna känslor och kämpar innefrån iaf...) eller på box där jag kör i par med någon och ändå kan tänka att det bara är vi två där och jag är en ensam kämpe mot min motståndare. Men annars, nej jag är en ensamvarg på träningen. Jag har lärt mig att träna tillsammans med Kärleken nu och det funkar bra, dels för att vi tränar på exakt samma sätt, dels för att jag tillåts vara den pushande kraften och kanske dels för att med passning i gymmet kan jag lyfta tyngre- en möjlighet jag gärna utnyttjar.
Missförstå mig inte, jag är ingen eremit på gymmet och jag tycker det är superkul med träningsdejter som inslag. Men i vardagen, med rutinerna, då finns bara jag. Och jag är och förblir min starkaste coach (hittills) och rösterna i mitt huvud de piskar på, manar på och motiverar. De förbjuder mig att stanna och de tvingar mig att öka lite till, h-e-l-a t-i-d-e-n! Så jag blir nog inget flockdjur som går på pass och deltar i gemensamma utmaningar. Eller kanske- kanske kommer jag delta någongång, när jag känner det där suget som andra tycks kunna känna- att ge sig in i flocken och kämpa tillsammans!
Är du en ensamvarg eller flockdjur?
Känner du den där gemensamma ruschen eller kämpar du hellre ensam?
