A good day...

Today was a good day
Coz I only had tears in my eyes every other secound
Other than that, I hardly missed you at all...

Vilka val har du gjort idag?

Jag tror inte riktigt på slumpen och ödet. Eller jo kanske i vissa fall. Men jag tror mest på medvetna handlingar och val. Jag tycker det känns tryggt att tänka att jag har makten och kontrollen och jag bestämmer över mig, mitt liv och min kropp! Jag tror vi väljer- mer eller mindre medvetet kanske. Jag tror inte att "saker bara blir" lika lite som jag tror att onyttigheter bara råkar hamna i vår mun och träningspass råkar blir inställda- bara så där liksom. Jag tror vi väljer det ena eller det andra. Vi blir sällan tvångsmatade eller inlåsta. Jag tror inte riktigt på "jag kunde inte hjälpa de". För mig är det betydligt tryggare att tänka att vi väljer våra val!

Vilka val har du gjort idag?

Jag har valt en sovmorgon för det gynnade min kropp

Jag har valt en stadig frukost som ändå var låg i kalorisammanhang

Jag valde en riktigt bra lunch bestående av massa fisk, räkor, färska grönsaker, romsås på kvarg

Jag valde en bra mellis!

Jag valde att träna- och jag valde att träna tungt och hårt på ett sätt som utvecklar mina muskler!

Jag väljer nu scrambled eggs, cevapcici och lite bacon och rejält med grönsaker- massor med proteiner alltså, samt färska grönsaker så det blir lagom med kolhydrater och så alla fina nyttiga ämnen som göms i det gröna/röda/gula!

Stolt!

Jag brukar inte skriva hur satans bra jag är (men det är jag faktiskt ibland!) och jag vet inte om det ligger något läsarvärde i att man hyllar sig själv och klappar om de egna axlarna. Men just nu skiter jag i det. För just nu vill jag ha ett ego- moment (så ni kan ju sluta läsa ni som inte pallar kommande rader!). Jag är så jävla glad för de framsteg jag tar. Jag är så glad att jag inte är överviktig längre. Jag är så glad för min löpning och min styrka. Jag är glad att jag gjort de förändringar jag önskat. Jag är glad över min relation till kosten och kroppen idag. Jag är stolt över de framsteg vi tagit- jag och kroppen.

Såna här bilder gör mig glad!
Jag skiter i om jag har lite muskler eller mycket fett i förhållande till någon annan, eller vice versa jämfört med vissa. Det är oväsentligt!

Jag är glad över det spegeln och kameran visar idag. Jag är stolt över framsteg.

Jag är stolt över varje muskel!
Jag är så mycket starkare idag och jag vågar satsa.
Jag har en egen coach i huvudet som driver mig framåt!
Jag tar hand om min kropp och vårdar den!
Jag är idag fri från sockerabstinens och sockerberoende!

Jag är stolt över mig själv, min kropp och mitt starka hjärta!

Jag är stolt över min vilja och mitt driv

Jag är stolt över min motivation och mitt fokus

Vad är du stolt över?

Djurisk på gymmet...?

Träning i leopard?

Vad tycker ni?
Borde jag ha köpt?
(Hennesåååmauritz)

Nä det är nog inte riktigt jag- men däremot skulle min träningsgarderob behöva pigga upp!

VeckansUtmaning: Bara vara snäll

Låter kanske fånigt värre. Men det man gör mycket av blir man bra av, eller hur. Och det är ju bra, förutsatt att man gör bra saker. Om man gör dåliga saker mycket och blir bra på dem, tja då är det kanske inte lika positivt. Denna utmaning hör ihop med det mentala och med självkänsla. Det kanske låter som en löjlig "utmaning" men ack så viktig. Jag måste tvätta bort negativa ord och fraser om mig själv. Jag måste sluta trakkasera mig själv vid de mest underligt valda tillfällena. När jag borde peppa mig själv har jag blivit duktig på att trycka till mig själv. Därför denna utmaning! Det är helt förbjudet denna vecka att säga en enda dålig sak om mig själv (såsom jag är tjock, ful, slö, lat, långsam, fet, etcetc). Denna vecka ska jag bara omtala mig själv- till mig själv- i positiva ordalag. Inga negativa ord får sägas eller tänkas om mig själv. Jag vet att jag inte är ensam om denna förmåga som är så himla dum- att sparka på sig själv när man redan ligger- vad fan är det för jävla handling? Kanske dags att behandla sig själv såsom man vill bli behandlad av andra/såsom man behandlar andra?

Så när lusten kommer att trycka ner mig själv får jag helt enkelt blunda och stanna "på insidan" ett tag- tills jag är redo att komma ut och säga något upplyftande! Jag ska fostras till att bli snäll mot mig själv!

Vad tror ni om den utmaningen?

Träningen gör mig rik!

Efter kvällens pass känner jag mig faktiskt riktigt upprymd. Jag känner mig glad och stark. Gladare och mer stärkt- i hjärta, kropp och själ. Jag orkar lite mer än jag gjorde igår, jag är lite starkare idag, jag har kommit ett steg till. Varje enskilt pass är ett steg framåt, en bit till i utvecklingen och ser jag det så, ja då känns träningen ännu roligare. Jag är en erfarenhet rikare nu, lagt ytterligare tid på att putsa på tekniken. Det fina med träningen måste vara också att det inte finns ett stopp, inget tak- man kan komma hur långt som helst! Träningen är som rymden- liksom oändlig!

Jag är rikare nu än jag var imorse! För jag har inkasserat:

30 minuter cardio- heja förbränningen!

1 benpass bestående av

* Känböj i smithmaskinen- min älskade fria stång var upptagen (i det OÄNDLIG) så det fick bli knäböj i smithen istället- passade på att stå en bit framför stången för att på så sätt få mer fokus på rumpa!

* Bencurl baksida- sittande och 3 tunga dropsets!

* Extensions- fegade med vikten av någon anlending- höjning och skärpning!

* Liggande benpress- körde verkligen maxtungt!

* Vadpress- jag ska ha snygga vader!!

1 magpass bestående av:

* Crunsches i cabeln

* Plankor

* "Sax" på bänk

* Crunsches på bänk

Är ni rikare än ni var imorse- ur träningssynpunkt?

Vad har ni inkasserat?

Kortsiktiga planer och ökat fokus

De är inte dumma!

Den jag har just nu ser ut så här:

15.20 Intaga mellis

16.30 Bege mig till gymmet och köra 30 minuter Cardio samt ett benpass och sedan ett magpass.

Jag har lovat mig själv att öka fokus på magträning. Jag är otroligt slarvig med att träna mage. Fy skäms! Eller- sanning med modifikation. Det blev väldigt många reps av mage varje vecka i och med att jag brukar roa mig med att köra några crunsches mellan andra sets av armar, axlar etc. Men fokus på mage är jag sämre på. Koncentrerad, tung magträning och inte bara massvis med reps! Jag vill ha en platt och vältränad mage, jag vill ha tydliga magmuskler. Det kräver låg fettprocent på kroppen vilket uppnås genom bra kost, och förbrännande träning, såväl cardio som styrka men också lite tålamod samt fokus på tung magträning. Det sistnämnda kör jag alldeles för sällan. SÅ jag lovar mig själv att få in tung magträning 2 gånger/vecka!

Mage tillsammans med rygg är mina 2 stora fokusområden under resten av augusti samt under september!

Har du något särskilt fokusområde just nu?

Jag målar min värld i färger jag väljer!

I fredags hade världen få färger. Den hade inga färger alls. Möjligtvis svart. Det var en sån där dag när det känns som man brinner in, drunknar och kvävs på samma gång. En sådan där dag när precis allting verkar omöjligt och fullkomligt hopplöst. Ingenting tycks fungera och man kastar sig efter handtag, halmstrån, livbojar, ja vad som helst som kan tänkas få en att flyta, flyga, lyfta. I fredags var jag i ett bottenläge och hur jag än sparkade och försökte så kom jag inte upp. Inget vifftande med armarna hjälpte. Nej jag fortsatte sjunka. Svart som natten var dagen.

Det var någon som tog sig tid att lyssna. Och fast hon nog inte tror att jag lyssnade (vilket jag förstår eftersom jag nog framstod som allt annat än mottaglig och bara ville slå ifrån mig allt hon erbjöd och föreslog och istället fokuserade jag hårt på problem och omöjligheter) så gjorde jag det. Jag längtade deseperat efter något att hålla fast vid, att greppa. Och så plötsligt sa hon något. Inget som jag kunde ta fäste på där och då, men som sjönk in i det undermedvetna och gjorde mig lugn. Det var ingenting som jag gav mig tid att diskutera där och då så egentligen vet jag absolut inte vad de handlade om, jag kan inte teorin och jag förstår att jag missade en massa verktyg som sträcktes fram. Men det spelade mindre roll just då- för jag fick ett halmstrå att greppa.

"Tänk att du delar upp livet i färger och så går du igenom en färg i taget".

Jag gör nu fria tolkningar eftersom vi inte resonerade kring det mer än så. Men tänk om det är så man får göra- leva i en färg i taget? Visst är det fantastiskt att blanda färger- för det gör nya kulörer som man upptäcker, fast om man blandar fel, vid fel tillfälle, och färger som inte bildar nya kulörer, vad risker man att få då? Hmm. En grådaskig sörja. Inget jag vill ha.

Så om Kärleken är röd, och träningen får vara grön, och jobbet blått, och vänner/familjen lila, och egentiden gul- och så blandar jag inte ihop färgerna utan lever i en i taget. En färg på paletten i sänder. Och verkligen tar mig tid att fundera över hur stora färgkluttarna ska tillåtas vara. Och vilken färg som är min favorit. Vilken färg berikar mig mest. Vilja ha mindre av någon färg i mitt liv och mer av någon annan. Och vågar jag stanna upp och njuta av en färg i taget? Jag tänkte att jag skulle försöka leva lite mer i nuet, visst kan jag drömma om de andra färgerna, men stanna en stund i en zon to make to most of it. Om man låter en färg i taget måla ens värld kanske det blir lite mindre stressande. Och jag kan jobba med den färgen jag har, den färgens skala, och som sagt försöka se hur jag kan vidga den eller smalna av den beroende på livssituation och vilja.

Vilka är era favoritfärger?

Sommaren 2011- bra för Södermalmsborna!

Ja och alla andra som åker hit!

Då byggs ett utegym vid Eriksdal! Hurra!!

Ett Utegym ska byggas i slänten utanför Eriksdals utebad under våren. Klart till sommaren 2011

Hur bra är inte det? Jag har förvisso aldrig testat de utegym som redan finns, men läst andras recensioner och hört hur positiva folk har varit. Så jag klappar händerna nu- utan att ha testat ett sådant och innan det en börjats bygga! Förutseende värre va?!

Dagens fråga: Var hittar ni er motivation?

Knyter an till tidigare inlägg- om att vara tacksam för sin inre motivation, att vårda den och glädjas över den, inte ta den förgivet och inte tappa bort den. Att kunna återfä den när den tycks ha gått förlorad!

Har ni alltid er motivation?
Vad gör ni när ni tappar bort den?

1 nytt i headern!

Syns de någon skillnad måntro...?!

Tacksamhet över insikter

Tacksam över att vakna utvilad och utsövd. Igår kväll serverade Kärleken en fantastisk middag bestående av potatismos, pannbiffar och rödvinssås- allting hemlagat (!!) det serverades färska grönsaker och lingonsylt och ett gott glas rött. Så tacksam över att ha en Kärlek som dessutom skämmer bort mig och pysslar med mig när jag behöver det. Tacksam över vårt mjuka varma hem som vi skapat tillsammans!

Också tacksam över träningsvärken idag- påminnelsen om att jag kämpade väl igår. Jag lyfte tungt och arbetade med musklerna och det är skönt. Väldigt tacksam över inspirationen som fanns idag, inspirationen till att springa. Blev en liten runda på ca 35 minuter och trots lågt tempo och otäck håll som gjorde ont så var det skönt att komma ut och röra sig. Det var skönt att bli svettig och trött i benen. Det är skönt att träna!

Dagens största tacksamhet är nog dock den jag riktar mot min inre motivation. För herregud vad jag tagit den förgivet. Att den alltid ska finnas där, brinna stark och klar. Ta aldrig något för givet! Jag har aldrig riktigt förstått hur det känns att sakna motivationen till träningen, att inte vilja, att absolut inte vilja gå till gymmet eller springa. Men nu vet jag hur det känns- även om jag egentligen inte hamnade en "traditionell motivatonssvacka" utan snarare i sorg över en stor förlust vilket slog ut viljan till allting annat. Men det fick mig ändå att känna hur otroligt tacksam jag är och ska vara över den motivation jag alltid bär med mig, som aldrig tycks falna eller dala. Jag tycker uppriktigt synd om de som saknar den, som måste tvinga sig igenom träningspass fast de inte vill, de som känner hur det konstant tar emot att ta sig till gymmet eller vilken annan form av träning det än är man sysslar med. Det måste vara ett helvete att t ex vara överviktig och behöva träna/ motionera och ha noll motivation- inspiration-lust. Jag vet hur det känns att ha ett jobb man inte trivs, hur jävligt det är att pressa sig igenom arbetsdagar för att man måste, men aldrig förr har jag haft svårt att träna.

Jag tar ett pass i taget nu. Planerar inte så hårt. Jag är tacksam över att vilja att springa fanns idag. Imorgon vill jag (i skrivande stund) träna ben och mage- riktigt hårt. Hur kommer jag känna imorgon? Den som lever får se!

Hammrade igår som aldrig förr!

Körde chicken-race mot Kärleken
En höjning i taget om båda klarade 10 reps var
Älskar den typen av utmaning och älskar denna övning!

Fokus och bra övningar, teknik, motstånd - det bygger muskler!!

PS!! Hammer curl är en bra övning som lägger tonvikten på brachialis och underarmsmuskeln. Brachialis är muskeln som ligger nedanför biceps brachi.

Sitter här med rejäl träningsvärk idag- i såväl biceps som axlar. Det blev nämligen ett träningspass igår, förutom löpningen. Jag är så glad att tårrna nästa kommer när jag skriver detta. Jag ville springa. Jag ville gymma. Jag hade energi och jag hade viljan. Jag verkligen ville. Så där som förr liksom. Det tog inte emot. Och jag är så glad för det. Så träningsvärken idag är en skön påminnelse om att jag kan när jag vill- för just nu låter jag viljan styra väldigt mycket. Just nu är det inte aktuellt att tvinga mig själv till något bara för att planen och upplägget säger si eller så. Nej, för att mentalt komma i kapp så får jag vara ödmjuk och lyssna.

Löpning är nog precis som livet

När jag sprang idag lät jag tankarna fara fritt och allting kändes inspirerande. Jag hade en t-shirt på mig med texten "Love is Live" och det satte igång mina tankar. Jag sprang förbi en skock med mammor och pappor med sina små telningar i vagn och tankarna väcktes när jag såg så många nya liv, oformade och oskrivna blad. Jag sprang genom en kyrkogård och andra tankar kom- om att livet inte varar för evigt och ingen vet hur många dagar vi får.

Tänk om livet är som löpning?

Det är skönt att hitta en rytm, en puls som fungerar. Det är skönt att leva eller löpa i en behaglig takt, och vilken den är.. Ja det är nog väldigt inidviduellt. Vissa vill hålla ett högre tempo, lite på gränsen så där till smärta, för vissa är är det viktigt att hinna mycket/hinna långt på kort tid, andra springer/lever efter andra deviser. Kanske väljer man ett lägre tempo för att orka hålla lite längre. Rytm är subjektivt.

Jag sprang en lång sträcka i nedförsbacke och det var skönt. Det är enkelt att låta benen rulla på där, springa fort, sträcka ut. Känsan av att vara odödlig kommer, det går fort, vinden sveper förbi, alla andra framstår som långsamma och man själv är en del av vinden! När man har medvind föds nya positiva tankar, självkänslan känns som en bubblande kolsyra i kroppen och det går inte att inte le. Plötsligt känns allt ofarligt och vilka hinder som än må komma säger rösten i huvudet att vi fixar det- bring it on bara!  Man hinner så långt och så mycket på så kort tid. Det är skönt med nedförsbackar liksom medvind, men ändå gäller det att vara lite vaksam. Om tempot blir för högt finns risk för olyckor, det blir svårt att bromsa när det behövs, det gör ont att väjja om man har för hög fart och risken att krascha är väl som högst. Så är väl livet också? Njut av medvind men glöm inte bort att hålla inte högre tempo än att du behåller förmågan att väjja om det behövs.

Men kanske är det uppförsbackarna som verkligen sätter oss på prov? De är iallafall en stor del av livet. En symbol för vår förmåga att kämpa, att inte ge upp, att orka igenom. Det är väl där vi utmanas som mest, testas och prövas? Vad gör man vid en uppförsbacke? Tja, det beror kanske på pannben, kondition, uthållighet och förmågan till jävlaranamma. Uppförsbackar kräver en annan taktik och strategi av oss. Vi kanske måste luta oss framåt, fästa blicken vid våra fötter och ta ett kliv i taget. Det kan vara där man måste ta bort blicken från horisonten och målet för en stund och bara fokusera på här och nu? Varje sekund och varje meter. Kanske är det så man överlever och kommer till toppen? Låta andra muskler jobba och ta fram extra reserven- och se till att man har en sådan. Har man jagat på för snabbt när man har medvind kan uppförsbackarna komma som en obehaglig överraskning. Trots att vi borde vara intelligenta nog och kunna förutspå dem. För de kommer. Alltid. Eller hur? Sure- inte om du springer varv på varv på en inomhusarena- men nu tappade vi kanske kopplingen mellan livet och löpningen? Uppförsbackar kan ses som motgångar, men det behöver inte bli ett nederlag. Orkar du upp? Kämpar du dig upp till toppen? Vad innebär toppen? Förhoppningsvis en vändning, ett flackare parti eller kanske till och med en lutning nedåt. Det spelar kanske mindre roll hur lång tid det tar att ta sig uppför, men förmågan att ta sig dit är det som gör att vi sedan får njuta av den sköna avslappnade resan nedför? Det enda man säkert kan veta om en uppförsbacke, motgång, hinder, utmaning är att den har ett slut!

Kanske är håll en tankeställare? Jag personligen hatar håll, det gör ont och smärtar och tvingar mig att avbryta. Jag tvingas ta en paus när jag inte tänkt det. Jag gillar inte såna obehagliga överraskningar. Är håll en naturlig del av livet och löpningen? Tja, det är ju en reaktion i kroppen. Kanske en påminnelse om att vi brustit i förberedelserna? Inte lagt vår kost rätt, inte planerar rätt, inte förberett oss och därför kommer smärtan som påminner oss om att sakta in. Det går till viss del att planera så man slipper håll, beroende på hur genomtänkta ens förberedelser är. Men ibland kommer det endå, det slår till och tvingar oss att sakta in. Kroppens sätt att säga ifrån. För vissa är smärtan inte värre än att man springer igenom den, medan andra tvingas bryta av. Är man förutseende så kan mycket smärta undvikas, men ibland drabbar den oss endå, trots att vi långt ifrån förtjänar det. Men som sagt- kanske är det en tankeställare?

Livet känns lite grann som löpning. Oförutsedda hinder dyker upp och vår förmåga att hantera dem är beroende av så många parametrar. Ibland har vi medvind och allt går lätt och den mäktiga känslan fyller kropp och sinne- jag är så jävla odödlig och jag klarar allt jag bestämmer mig för. Motgångar och uppförsbackar dyker upp och de testar oss. Vi tvingas välja hur vi hanterar dem- det viktiga är att vi hanterar dem och agerar på ett eller annat sätt.

Men viljan av att lev och att löpa är fantastisk, och varje dag och varje meter är väl en ny gåva!

Tänk om löpning är livet?

Den tanken slog mig när jag sprang

Vad tänker ni om det?

En strimma av ljus

Jag vaknade upp och ville inte somna om. Jag ville inte dra kudden och täcket över huvudet och försvinna från världen. Jag behövde inte Kärlekens armar runt mig för att känna mig trygg. Jag ville inte töckna in, drömma mig bort, vara omedveten om världen.

Jag ville gå upp

Jag ville diska och plocka fint i hemmet

Jag ville ta hand om det som är mitt

Jag ville se ljuset där utanför och jag ville ut och springa!

Jag ville fånga det där ljuset där utanför

Jag ville känna kroppen röra sig i ljuset

Inga mål, inga rekord, ingen klock, inga tider

Bara jag och ljuset

Älskade Regina- ingen gör musik som du

Superkvinnomodellen

Vem fan trodde jag att jag var?

En kvinna i dagens samhälle

Vad förväntas av oss?

Snygg ska man vara

Kvinnlig, elegant, sensuell, så där lagom sexig.

Fast inte för snygg- det finns en risk att man blir ett hot mot andra kvinnor då

Och inte för snygg för männen heller för då blir man inte tagen på allvar

Men man får helt klart inte vara ful utan någelunda attraktiv

Koll på mode ska man ha- klä sig smickrande

Dölja, försköna, pusha up, trycka in, jämna ut

Vårdade naglar tack!

Inga kluvna toppar heller!

Och bry sig om kroppen, kosten- äta nyttigt och rätt

Man ska träna- utan träningskort är du nobody

Och så ska man vara så där fint brun, så man ser sund ut, men inte sola solarium såklart

Och gilla heminredning och bry sig om hur de ser ut runt omkring en

Men inga överdrivna manier så inget städberoende tack

Tycka om och resa och se världen!

Och så ska man vilja ha barn för det är ju meningen med livet

Fast den viljan (om man har den) ska man med jämna mellanrum tiga käft om för annars är man inte såå attraktiv på arbetsmarknanden helt plötsligt

Och så ska man ta för sig och inte stå tyst

Men inte vara för gapig- ingen gillar en bitch

Och vad som än händer ska man fortsätta.

Klara allt

Balansera allt

Eller förväntas det verkligen av oss?

Eller är det vi själva som trycker ner dessa förväntningar i halsen?

Då är det kanske inte så konstigt att man mår dåligt när man inte presterar tillräckligt

När något händer som sätter livet ur kurs och man bara inte mäktar med alla måsten- varken sina egna eller andras- då ryker självkänslan ganska snabbt och det är knappt man vågar erkänna sina nederlag och sin uppgivenhet. Det är inte attraktivt att vara en förlorare men ännu mer oattraktivt att vara en dålig förlorare. Så ska man kapitulera ska det vara något slags val som man kan motivera med tusen argument. Klämkäckhet står högt i kurs, så medan man kastar in handduken med den ena handen förväntas den andra tydligen att göra tummen upp och uttrycka att man är så förvissad om att allt kommer ordna sig till det bästa...

Stort tack till dig anonym som skrev:

"Men ska du under denna jobbiga tid behöva ha dåligt samvete för att du inte tränar också? Räcker det inte som det är? Man kan inte orka allt jämt eller hur?"

Nej det kan man inte. Vare sig livet är på toppen eller botten. Tack för påminnelsen! Jag behöver inte ha dåligt samvete. Det är heller inget aktivit val för mig att falla ihop. Men det är vad jag gjort. Och det är okej. Men jag kommer inte vara klämkäck nu, jag skiter i om det döljer sig en sol bakom varje regnskur och varje kall vinter följs av en sommar. Det orkar jag inte ens tänka på.

Framtiden är alltid närvarande- har ni tänkt på det?

Det är ju fantastiskt att den finns. Livets underbara gåva att vi får fler dagar. Men varför känns det kopplat till det dåliga samvetet aka skyldigheten att göra det bästa av vart och ett...

Jag vill komma tillbaka

Men jag har slagit i botten.

Det är bara att erkänna.

Sträcker upp händerna mot taket och erkänner.

Jag orkar inte gå upp och träna på morgonen, jag har inte klarat att hålla min träningsplanering, kommer inte iväg till gymmet. Jag har ingen energi. Är bara så fruktansvärt trött. Jag sover inte ordentligt och kosten är upp och ner. Jag vill inte gnälla loss här mer i bloggen. Det är ju skit trist att läsa. Men nu är det så här det är. Det var invigning på Löplabbet igår men jag mäktade inte att ta mig dit. Jag har noll energi. Bara mardrömmar och saknad. Jag vill tillbaka. Måste tillbaka.

Hur gör man?

Hur kommer man upp?

Har någon ett recept?

Vänd vänd snälla vänd

Jag saknar dig så fruktansvärt mycket

RuntOmkringTankarnaFar

Kroppen. Träningen. Kosten. Hur långt kan jag gå? Framtiden. Jobbet. Livet. Visionerna. Drömmarna. Mina önskningar. Vem är jag? Vad vill jag? Hur uppfattas jag? Vänner. Kärlek. Familj. Vem betyder vad för vem? Vad är värt något. Hur mycket är det värt. Vad är utbytbart. Vad borde jag sluta med. Vad borde jag börja med. Vad är hälsosamt. Vad är onödigt. Vad är kärlek. Vad är vänskap. Vad är viktigt i livet? Timmer. Minuter. Resurser att spendera. Pengar. Inkomst. Utgifter. Hur vill jag leva mitt liv? Ska drömmar vara hemliga? Vågar jag drömma? Begränsar drömmarna mig? Kan man gå längre än man drömt? Vad är ödet. Vad är slump. Vad är tur. Eller är det alltid vi som är lyckans smed? Jag vet inte. Det blev rörigt. Hur många planer kan man ha samtidigt? Kan man få allt? Måste jag välja? Aktiva val. Göra. Visualisera. Genomföra. Kontroll .Prestation. Bekräftelse. Belöning. Vill sova gott om natten.

Skulle jag träna om träningen inte hade någon effekt?

Jag gör ett försök att vända frågan tillbaka till mig själv- den jag ställde ut igår och fått massa svar och funderingar kring. Skulle jag träna om det inte förbrände, om det inte hjälpte mig att hålla min vikt/ minska i fett, om jag inte blev starkare, snabbare. Om effekten uteblev. Jag klurar.

Jag vill så gärna skrika JA! Klart jag skulle träna ändå. Träningen tröttnar jag aldrig på. Kommer aldrig sluta med. Jag vill ropa ja! Men kan jag det?

Jag är en gymnörd besatt av styrketräning. Det är absolut det roligaste jag vet. Min stora hobby. Och eftersom det är så kul skulle jag ju aldrig sluta med det. Det är mitt korta svar. Det är för roligt, jag är för besatt och beroende och aldrig att jag skulle sluta. Jag tänker att jag skulle fortsätta fast utveckligen tog stopp. Men hjälp. Det är ju knappast sant! Eller? För vad är det jag älskar med styrketräningen? Jo jag älskar att bygga muskler, jag älskar att bil starkare. Jag tror inte jag skulle motivera mig till att gå till gymmet och lyfta tungt om jag hamnat i "taket" och jag inte kunde bli starkare. Om det fanns någon slags inbyggd spärr och når man den tar de stopp. Nej jag skulle nog inte fortsätta då.

Jag är så fruktansvärt resultatinriktad och målinriktad. Och om målen inte skulle gå att uppnå- då vet jag inte vad jag skulle motivera mig med...

En intressant jämförelse som gjordes var att jämföra det med "Skulle folk dricka alkohol om det inte hade en berusande effekt"? Well- jag skulle älska det! Om jag kunde dricka massor med rövin utan att bli full, det vore himmelriket det, förutsatt att det smakade lika bra! Men "skulle du äta choklad om  det inte smakade något" är kanske inte lika mitt-i-prick-jämförelse, för nej det skulle jag inte, precis som jag idag inte äter chips för att jag tycker det smakar så himla äckligt!

Jag tackar för det faktum att det inte finns ett stopp i utvecklingen!

Och att träningen har den effekten den har!

Jag är tacksam för allt träningen ger och hur den berikar mitt liv!

Skulle du träna om det inte hade någon effekt?

Till alla som älskar träning

Till alla som säger sig älska det som är före- under- efter- träning!

En fråga:

Skulle du träna om träningen inte gav någon effekt alls? Varken utseendemässigt, eller för kondition, smidighet, styrka? Du blir inte smal, inte stark. Och endorfinrushar finns inte! Skulle du träna ändå? Fortsätta utföra aktiviteten? Fortsätta genomföra?

Träning är livet!

Jag efterlyste anledningar till att träna!
Och det finns så många!
Tack för era bidrag!

Du mår garanterat bättre efter avslutat pass än vad du gjorde innan

Ökad självkänsla (jag tror att dålig självkänsla är en bov bakom mycket)

Det är den bästa medicinen för kropp och själ.

Du får ett mycket roligare liv! (både genom att träningen är rolig, man får mer energi så man orkar göra fler roliga saker, man lever längre, slipper vara sjuk m.m.m.m.m.)

Styrka! Du orkar mer, fysiskt och psykiskt!

Du ångrar aldrig ett träningspass! :)

Men visst finns det många fler- så tveka aldrig- träning är livet!!

Bästa träningsargumentet eftersökes!

Om du bara fick använda ett enda argument till varför någon som ej tränar ska börja-

Vad skulle de vara?

Har jag tappat förmågan att gå?

De senaste försöken till powerwalks ute har inte riktigt känts som powerwalk... Har jag tappat förmågan att gå fort? Jag får inget driv i benen, inget pump. Klurar på om de beror på att jag är kass på att driva upp tempot själv? För när jag tar en powerwalk på löpbandet går det ju hur bra som helst. Där går jag fort, jag jobbar med hela kroppen och jag blir svettig och jag blir trött i benen och känner av det i rumpan. Men det är kanske lättare att driva på sig på ett löpband- där klickar jag ju in en hög hastighet och sedan avstår jag från att sänka dne och då tvingas jag ju hålla samma höga tempo! Dessutom brukar jag på löpbandet välja en rejäl lutning och sedan hålla den. På löpband har jag inget problem att tvinga mig till en rejäl powerwalk! Men ute är det desto svårare att hålla tempot av någon anledning...

Eller?

Håller jag kanske bättre tempo än jag tror? Förut gick jag otroligt många powerwalks, har alltid gjort och tyckt det känts bra. Men sista året har de nästan fullständigt bytts mot löpning. Blir ganska sällan powerwalks utan jag springer istället och kanske är det därför det känns segt att gå? Lite som att det alltid varit 90 km/h som gällt på en vägsträcka, men så plötsligt sänks det till 70 km/h och det känns som bilen kryper fram.

Känner ni igen er i detta?

När man försöker sig på lågintensiv träning efter att länge bara kört högintensivt?

Synvilla eller ej- powerwalksen ute är sköna och det är härligt med frisk luft, men jag tror förbränningen är bättre på löpbanden för mig.

Äh- jag skiter i hela resonemanget och springer istället! *ler*

Konkret mål

3 kilo måste bort till Christmas2010
Beslut taget och fastslaget!

Vet ni vad som händer om 4 månader?

Var tog tiden vägen?

Det är exakt 4 månader kvar till julafton!!

Har ni några mål för Christmas2010?

Minst lika inspirerande som Beach2010 eller hur?

Jag klurar lite på mål jag vill ha tills dess, saker jag vill "beta" av. Jag ska dessutom glida runt i bikini under en vecka där över nyår i varmare land *längtar*! Ett mål jag har är att tighta kroppen. Jag vill nå det genom välplanerad kost, hård styrketräning som ger ökad muskelstyrka och minskad fettprocent genom styrketräning och cardio- vilken lysnade kombo. Inte lika lätt att uppnå som att drömma om dock. Fast vad vore vi utan drömmar? Utan mål? Utan visioner? Ingenting! Hur ska man kunna uppnå det man inte ens vågar drömma om?

Jag tror på att drömma stort!

Jag gör det jag gör när jag gör det

Hörde i omklädningsrummet igår:

"Det är skönt att träna själv ibland. När man inte vill ta i så mycket och bli så svettig"

Jag började grubbla kring detta. Kring påståendet att det är lättare att "maska" när ingen ser en. När man inte går pass eller tränar tillsammans med någon finns det ingen som ser om man såsar lite. Sant. Men man ser väl sig själv? Och jag gillar det inte av flera anlendingar:

1. När jag tränar så tränar jag. Jag tycker det är slöseri att gå till gymmet och sen inte faktiskt träna ordentligt. Cykla lite i halvtempo med en bok under näsan, nej det är inte träning för mig. Jag tycker det är slöseri med tid, då kunde jag gjort nåt annat än faktiskt gått till gymmet. Jag gör det jag gör när jag gör det och jag gör det ordentligt. När jag tränar så tränar jag verkligen, när jag vilar då vilar jag ordentligt. Jag förstår inte poängen med att halvsåsa i gymmet. Det är som att ägna en timme åt fotografering men skita i om man kapar huvudet av modellerna... Why liksom? Jag ser ingen poäng i att packa väska, byta om, ta sig till gymmet och göra alla de förberedelserna och spendera tid där om jag inte faktiskt ska träna!

2. Jag har inte samvete att ta luffsa runt och inte ta i. Det leder inte till någonting, jag blir inte snabbare, inte starkare, jag förbränner inte så mycket jag kunde, jag blir inte uthålligare, jag utvecklas inte och jag lär mig ingenting. Dessutom får jag ingen härlig endorfinrush och den vill jag inte beröva mig själv!

3. Jag älskar känslan för mycket- makten att känna att jag kan piska mig själv, utmana mig själv, kämpa. Jag älskar att känna att jag har den där coachen i huvudet som driver på, som aldrig låter mig sakta in eller släppa efter. Den coachen behöver ständigt coachas, genom nya toppar, genom nya prestationer, det ger coachen i huvudet självkänsla och självförtroende och när mitt huvud tror på underverk så får kroppen modet att föröka!

Tränar ni hårdast ensam eller med andra?

I did good

Det sista jag vill är att ha några som helst negativa känslor förknippade med gymmet.

Och jag vet rent logiskt att det inte finns någon anledning att ha det. Gymmet gör inte ont. Tvärtom. Gymmet har alltid varit en fristad. En zon där övriga livet inte kan tränga in. Innanför de dörrarna får sorg och bekymmer inte plats. Det går inte att vara deppig där. Alla känslor och tankar stängs av. På gymmet finns ett fokus och där kan jag gå in i mig själv, inte i ett visst state of mind och jag kan stanna i det så länge det behövs. Och jag behöver det just nu. Jag behöver koppla bort sorgen och saknaden. Jag behöver få ljus i det förbannade jävla mörker som ligger över mig. Det ekar runt om mig, det är så tomt. Jag behöver den där frizonen, den platsen som är befriade från emotionell ångest. En plats för fysisk smärta av den goda sorten får ta över och dränka allt annat. Ändå tvekade jag att gå dit idag. Ändå var det läskigt att kliva in. Och jag vill aldrig någonsin ha några negativa känslor kopplade till gymmet och min älskade träning. Och som sagt- jag vet att det inte finns någon logisk anledning att ha det. Men ändå är det någon röst i huvudet som inte vill tystna och en kår som inte vill sluta trilla längs med ryggraden. Jag tror jag vet orsaken. Sorgen var så övermannande och övermäktig hela förra veckan och ångesten så enorm. Jag kunde inte gå och träna. Jag kunde inte förmå mig. Tanken på att piska muskler och kropp var inte lockande när ens största och viktigaste organ och muskel- hjärtat- är söndertrassat. Jag kunde inte förmå mig att uppbåda viljestyrka och kraften till träningen. För första gången i mitt liv.

Men jag tog mig dit och jag gick. Med noll motivation till träning. Med noll vilja att träna.Jag längtade inte efter träningen. Men jag drivs dit av längtan efter mig själv. En vilja att vara den jag innerst inne är. Så jag gick dit för att hitta mig. Fast det var obehagligt. Och jag förstår om ni som läser inte förstår- för jag gör det knappt själv.

Jag valde inte löpbandet. Vilket jag annars alltid gör. Men jag kunde förmå mig. Så det blev motionscykel. Det blev inte min vanliga träningsmusik utan en helt annan mapp i min MP3. Ingenting var sig likt. Men jag tränade. Jag låg över gränsen för "motion". Jag svettades och jag kämpade. Jag lyckades prestera intervaller. I did good.

Bättre känsla i gymmet- lättare att koppla av när tekniken kräver sitt. Fokus på musklerna och spegeln. Fokus på hållning och teknik. Rodd där jag valde ett grepp som verkligen ger möjligheten att komma långt bra och få ett rejält knip mellan skuldebladen. Även rodd med den längsta stången, brett grepp. Testade höja vikten för att se om tekniken skulle hänga med. Det gick sisådär men det var ett bra försök. Och snart klarar jag det. Latsdrag med en hand i taget, en övning som verkligen ger mig något. Kompletterades med latdrag med stång. Avslutning rodd med skivstång. Där efter 2 övningar för triceps.

Jag tog mig dit- det var huvudsaken.

Jag tar en dag i taget.

Jag klarade den här dagen.

I did good

Varför är jag så nervös?

Träningsväskan har stått packad under skrivbordet hela dagen

Proteinshaken är uppdrucken

Träningspasset planerat

Jag har gjort detta hundra gånger. Kanske fler. Kanske tusen. Vem har räknat. Men idag är jag nervös. Inte tränat på en vecka men sånt har ju hänt förut. Men plötsligt känns det läskigt att gå till gymmet. Tänk om jag tappat allt? Tänk om kroppen inte alls minns? Larvigt jag vet. En vecka är så kort. Men plötsligt känns allting lite läskigt. Jag känner mig nervös.

Visst kommer allt kännas som vanligt när jag kommer dit? Please!

De vinnande bidragen "The Story of my Löpsko"

Tävlingen är avslutad och följande 3 har jag dragit som vinnande bidrag!

Dessa tre går alltså vidare till den stora slutfinalen på torsdag den 26 augusti på invigningen av Löplabbets nya butik på Kungsgatan där sammanlagt 15 lyckliga slåss om första priset- en komplett löpoutfit!

EmmaMaria Wiklund:

"Det var en grå och regnig dag i september, och jag skulle springa min första löptävling. Jag placerade mig i startfållan och spanade in de andra deltagarna och tänkte att jag inte ville komma sist. Startskottet gick och vi satte fart, jag såg många passera mig men även jag sprang förbi några deltagare. Jag sprang och sprang och upplevde glädjen av att springa, jag som alltid varit den som hatat att springa! I mål kom jag, långt ifrån sist och jag var så STOLT! Om några veckor går samma lopp av stapeln – självklart ska jag (och mina löparskor) vara med!"

Moa Strandh:

"De här kompisarna har följt med i solsken och störtskur.

De har fått uppleva lugna distanspass, hårda intervallpass och utmanande långpass.

De har sprungit i skogen, på landsvägar, grusvägar och längs stränder i soliga Spanien.

De har aldrig svikit, även om benen ibland varit trögstartade.

De trogna kompisarna var med under mitt första halvmaraton i Torrevieja vintern 2009.

Tillsammans njöt vi oss igenom 21,1 km på strax över 2 timmar.

Väl i mål fick vi, överraskade och superstolta, kliva upp på prispallen, andra plats i juniorklassen!!!

Att vi bara var två i den klassen nämner vi inte... Underbar upplevelse!!

Suzan Klåvus

"Du smekte prislappen, jag passade dig perfekt.

Du var stolt, jag var lycklig över att få följa med.

Precis som ett kärlekspar. Det köptes tillbehör och jag följde med överallt.

Vi slet som djur och när rundan var tung gav jag dig allt, för vi skulle bli bäst!

Trots regn kämpade vi igenom milen du och jag.

Du pratar om att 2011 ska bli LÖPARÅRET, du planerar att skaffa dig någon ny.

Jag är sliten och luktar illa.

Jag hoppas bara att jag kanske kan följa med på en stillsam promenad?

Jag var trots allt dina allra första löparskor"

Håller tummen för er på torsdag!

Riktigt bra bidrag som inspirerar till löparglädje!

Jag måste resa mig

Sitter och låter tankarna fara omkring. Sorgen har hållt mig i ett kompakt mörker nu. Den senaste veckan har försvunnit i en dimma. Jag har gråtit. Det är vad jag ägnat mig åt. Jag är tacksam att jag haft en semestervecka och inte behövt hantera jobb och andra människor. Jag har fått gråta, jag har fått kollapsa. Senaste veckan har jag inte tränat. Jag har gått någon promenad men annars bara stannat inne. Jag har aldrig känt en sådan sorg tidigare, så fullständigt lamslående och så kompakt, så svart och så absolut. Jag har inte fått någon sömn och mardrömmarna har avlöst varandra. Veckan har dränkts i sorg och mardrömmar. Jag har första gången i mitt träningsliv inte velat träna, inte gå till gymmet, inte springa. Som om det varit en för stor kraftansträngning att bara finnas. Så jag har tryckt ner min kropp i soffan, gråtit, ätit glass och tillåtit kollapsen att ta över. Jag behövde det.

Nu är det tomt och nu är det tyst

Jag måste finna en väg upp igen. För livet går vidare. Så enkelt är det. dagar och år kommer rulla på och det är något jag får acceptera. Hon finns inte kvar, hon kommer aldrig någonsin mer att finnas. Men minnena gör det, av min älskade vackra vän. Men jag är kvar och jag måste fortsätta. Sorgen är ganska ensidig, hon gick till en bättre plats, där hon aldrig mer är trött och aldrig mer ha ont. Hon blir lyckligare och friare. Hon mår inte dåligt. Hon har ingen sorg. Men det har jag. En självisk smärta för jag tycker någonstans synd om mig själv som måste leva utan henne. Som måste finnas utan henne. Som måste hantera sorgen och acceptera mitt beslut. Men jag är stolt över mitt beslut- det togs av insikt i hennes bästa och min osjälviska kärlek till henne.

Hon får somna in och bli fri

Jag får gå vidare

Jag inser att jag måste leva igen. För jag har inte levt den senaste veckan. Jag har inte följt en enda rutin. Inte gjort något av mina val. Och faktiskt har det skrämt mig. Hur lite jag velat kämpa, hur lite jag velat fortsätta och hur oviktigt allt annat än hon känts. Tänk att kärleken till ett djur kan bli så stor, och sorgen efter förlusten så lamslående. Em har inte funnits denna vecka. Inte den Em jag känt och som andra känt. Men hon måste komma tillbaka och jag måste hjälpa henne att komma fram. Jag får ta ett steg i taget men jag måste ta dem. Jag vill tillbaka till mig- det är min chans att må bra. Jag kan inte sluta leva. Jag måste skapa ett liv i tystnaden som blev kvar. Det blir tyst och tomt, sannerligen, efter 11 år av närhet, 11 år av ansvar, skyldigheter, planering, omsorg, aktiviteter, kärlek och närhet.

Erfarenheter är inte det som händer oss
Erfarenheter är hur vi hanterar det som händer oss

Jag måste nu hantera varje dag och bygga upp dem igen. Låta mörkret sakta sjunka undan. Mitt liv måste fortfarande innehålla ljus

I'll carry you home

Trouble is her only friend, and he's back again
Makes her body older than it really is
And she says it's high time she went away
No one's got much to say in this town
Trouble is the only way is down, down down

As strong as you were, tender you go
I'm watching you breathing, for the last time
A song for your heart, but when it is quiet
I know what it means and I'll carry you home
I'll carry you home

If she had wings she would fly away
And another day God will give her some
Trouble is the only way is down, down down.


And someone's little girl was taken from the world tonight

Nu har vi sagt våra adjön
Delat vår sista stund tillsammans
Jag kommer alltid vara tacksam för allt jag fått
Tack för 11 fantastiska år
Ingenting kan ersätta allt det du gav
Älskade Melissa
Jag älskar dig så mycket- därför låter jag dig gå
Det är mitt sätt att ge tillbaka för allt du skänkt mig
Aldrig ska du ha ont och jag ger dig en evighet av ro
Jag älskar dig så oändligt

Ur funktion

Den här veckan har varit sån
Sömnen har inte fungerat
Kosten har inte fungerat
Träningen har inte fungerat
Dominoeffekten har slagit till
Onda cirklar raderar goda rutiner

Det får mig att dra viktiga slutsatser
1. Mina rutiner är fantastiska
2. Jag mår så mycket bättre när de fungerar
3. Vad som än händer runt omkring mig måste jag försöka få dem att fungera
4. Jag får inte tappa målen ur sikte eller sluta drömma mina drömmar
5. Jag saknar mig när jag inte känner mig som mig

Men ibland kastar livet en skruvboll och medan vi försöker hantera den och komma på hur vi ska bemöta den- ja då faller vi kanske lite ur funktion

Det drar ihop sig mina damer och herrar!

Flera har tagit chansen!
Men visst är det fler som vill ta den?

Allt ni behöver göra är att välja en bra bild och knåpa ihop 100 och skicka till mig!
En hel löpar- outfit står på spel!

Mer info hittar ni här!

Kom igen nu!!

Vad vet vi egentligen om varandra?

Tänk att du sitter på tunnelbanan. Den är befolkad och trång. Du ser att det är människor runt omkring dig. Men vad ser du egentligen? Du ser äldre, yngre, svenskar, invandrare, barn, pensionärer, halta, lytta, transvestiter, uteliggare, kostymnissar, scouter. Men sen då? Vad vet du om dem?

Föreställ dig att kvinnan på sätet bredvid dig upplever sitt livs värsta dag. Hon är just på väg hem, hon har just mottagit ett besked som skakat om eller till och med raserat hennes värld. Det är den värsta dagen i hennes liv. För dig? Tja det är en vanlig onsdag.

Tänk hur många relationer du har runt dig. Ytligt bekanta, kollegor, vänners vänner, folk du hälsar på. Men vad vet vi om varandra? Egentligen? Ingenting. Vilken dag är det för han bredvid i bussen, hon bakom dig i ica- kön, tjejen bakom bloggen, killen på löpbandet bredvid dig. Ingenting.

Det är en tanke som kanske är viktig att tänka. Nästa gång du snäser åt någon, fäller en kommentar som kanske inte var helt igenom schysst, kritiserar och kommer med kommentarer som inte gör någon annan nytta än att trycka till någon, sätta någon på plats. Du kanske inte medvetet ville såra men du sparkade till någon som redan hade ont. Vad vet du om vilken extra kick du gav till den personen som redan lider? Det kan vara bra att komma ihåg. Vi vet inte allt om alla- och det är kanske tur. Men det ger oss en extra anledning att vara försiktiga. Se dig för när du går så du inte trampar någon på tårna som redan har ömma fötter!

Det är för dyrt att träna

- Jag skulle också vilja börja träna!

- Gör det då!

- Men det är för dyrt!

- Så dyrt är det väl inte?

- Jo, typ 500 spänn i månaden!

Känner ni igen konversationen? Att det är för dyrt att träna? Är det inte egentligen bullshit?

Får erkänna att jag dock använt den ursäkten. Men det var en ganska lam ursäkt.

Jag anser inte att det är dyrt att träna. Vad får man ge på ett gym? För ett månadskort? Någonstans mellan 300- 600 i månaden? Vi gör det enkelt, vi drar ett snitt på 500:- Vad är det? 125:- i veckan. Ungefär 16 kronor/ dag. 16 spänn. Vad får man för det? Inte ens en kaffe och Aftonbladet. Inte ens enkelbiljett på tunnelbanan.

Visst, adderar man 500 kronor i utgift till en redan ansträngd ekonomi så gör det ju sitt till. Så klart. För en student med liten inkomst och många utgifter så är ytterligare 500 spänn i månaden mycket, eller för en barnfamilj, eller för en arbetslös. Visst är 500 kronor per månaden en ganska stor utgift om man redan har det svårt att få månanden att gå ihop! Men då borde det vara klurigt att ha råd med en hel del andra saker också. Bio? Restaurangbesök? Vad shoppar du för per månad? Vad mår du bäst av i längden- ett gym kort eller ett par nya skor? Människor har ju självklart all rätt att prioritera som de vill. Men är det inte just precis där skon klämmer? Att det beror på vad man prioriterar. Är det inte bättre att vara ärlig mig sig själv och säga det då?

För dyrt att träna- nej det kan man väl inte påstå att det är? Och vilka vinster ger det inte? Vad får man för pengarna? Sen måste man ju såklart inte träna på ett gym, finns ju massa annan bra träning, som kostar såväl mer som mindre!

Vad lägger du 16 spänn på idag?

Uppdatering:
Ni protesterar mot prisförslagen och det är ju kanon! Ju billigare desto bättre (oh well förutsatt att standarden fortfarande är bra!) så hittar ni nåt för 250 så snackar vi bara om 8 kronor per dag!  Svårt att hitta en protest mot den lilla utgiften va! Billig peng för hälsa!

Va fan vill du?

Idag är vi jävligt osams!

- Jag gör fan allt rätt men du- bidrar du eller? Nejnej. Sätter dig på tvären och tjurar. Jag gör allt för att vi ska komma framåt så varför springer du bakåt? Du har inga argument som håller. Jag brukar visa tålamod. Det har jag blivit allt bättre på. Väldigt länge sen jag brusade upp, använde fula ord eller skällde på dig. Men idag rinner det över! Skärp dig och gör som jag säger! Kroppskrälle!!

Fast Jag vet att det inte tjänar någonting till att bli arg. Jag vinner absolut ingenting på frustration eller irritation. Jag vinner bara på analys. Därför att jag kan identifiera ett problem. Det ligger i vår kommunikation och det påverkar då vår relation. Jag tror inte kroppen jävlas med flit. Jag tror egentligen inte att den sätter sig emot regler med avsikt att göra tvärtom. Jag tror kroppen gör det den blir tillsagd. Jag tror att den följer anvisningar. Så problemet ligger väl hos mig då- jag ger ut fel signaler. Det hjälper inte att skälla, det enda som kan göra skillnad är tydligare anvisningar, tålamod och en fast,vänlign men bestämd hand. Tänk att just det där med tålamod ska vara så himla klurigt!

Vad är det bästa med ert gym?

Jag är nyfiken!
Berätta!

Var tränar du och vad är det bästa med ditt gym?!

Intimitet och träning

Kommer på mig med att sakna den- den intima känslan på ett litet småstadsgym där alla känner alla. På mitt livs första gym var det precis så. Så det var medlemsägt vilket säkert gjorde sitt till- bara medlemar som satt i receptionen tex. Men det var intimt och mysigt. Alla kände en större delaktighet. Alla kände varandra. Det var lite grann som en fritidsgård, tänk ur den mest positiva bemärkelsen! Alla var alltid där, jämt, och jag gick dit i princip varje dag efter skolan, inandades gymatmosfären, tränade hårt, pratade träning, pratade kost, åt där, fick massor med tips och idéer. Det blev ett hem och det var hemtrevligt. Visst, ruffigt, slitet och långt ifrån fyllt med snajsig utrustning. Men det hade allt man behövde och alla hjälptes åt. Behövde jag passning kunde jag fråga i princip vem som helst.

Jag saknar känslan.

Känner mig nästan lite melankolisk när jag tänker på det.

Är tacksam för SATS välutrsutade gym, och de fina löpmaskinerna. Jag trivs på mitt gym- men ibland saknar jag den där intima känslan som blir på små gym...

Keep It Simple, Stupid

Kul att tankarna och kommentarerna kommer!

Angående bålstabilitet kan tilläggas just detta med att välja övningar och motstånd som är instabilt, snarare än underlag. DVS kör t ex axelpress med en hand i taget, det tvingar bålen till motstånd. Kör du utfallsgång emd hantlar- kan de vara en tanke att ta olika tunga hantlar, just för motståndet då blir olika vilket tvingar bålen till mer arbete för att hålla dig rak (ps skifta hand emellanåt så du inte bara lyckas med prestationen snedbelastning!)

Målen helgar medlen och målen kanske måste styra medlen. Om inte instabila underlag främjar dina mål att bli explosiv och stark så använde dem inte! Är ditt mål att bli just bara stabil och få grym balans a la cirkuskonstnär- använd dem. Men var försiktigt med att kombinera instabila underlag med tunga vikter!

En annan tanke- behövs "special övningar" och instabila underlag för attt träna upp bålen? Gör de så mycket nytta? Eller kan det vara så att det räcker med att "keep it simpel"? I artikeln jag  tidigare refererat till skriver man att "När man jämförde klassiska styrkeövningar så som knäböj och marklyft med övningar som är till för att stärka bålen, så som plankan och ryggextensions, är aktiveringen större i alla ryggmuskler i knäböj och marklyft".

Man menar att dessa klassiska övningar räcker gott och väl för att träna upp bålen, att de till och med gör det på det mest effektiva sättet. En tanke som tåls att tänka på! (Det undantag man lyfter fram är dock den raka bukmuskeln aka "sex- packet"- som kan behövas träna själv.

Keep it simple, stupid!

Jag jobbar inom föräsljningsbranschen- och kanske fler som gör det som hört uttrycket KISS? (Keep It Simple, Stupid)- jag vet att det är vanligt även inom andra områden, t ex designe och ingenjörsyrken. Tanken om enkelhet och minimalism, så lite komplexitet som möjligt. (finns översättningar som Keep It Simple and Sweet och Keep it Short and Simple- men de är inte lika roliga!)!

Hela artikeln och dessa tankar kan jag formulera ner till en mening som snurrar i mitt huvud och det är "keep it simpel". Det kanske inte måste vara krångligare än så? Man kanske inte behöver tusen special- övningar? Jag gillar de klassiska styrkeövningarna, jag gillar back to basic tänket. Jag går inte igång på allt krångel som tycks råda- detta är min högst personliga och subjektiva åsikt men när jag ser många PTar i gymmet med sina klienter så är den ena övningen mer komplicerad än den andra och det verkar råda en enorm förkärlek för just olika instabila underlag och så komplexa övningar som möjligt, det riggas och byggs alla möjliga olika underliga anordningar.

Är det en trend? Är det ett behov att visa vad man lärt sig på sin utbildning? Är det en stark vilja att ge kunden "något extra" fast välviljan blir lite sned för det enda som händer är egentligen att det blir extra krångligt och massa människor genomför övningar som mer eller mindre är slöseri med tid?

Är det stabilt eller instabilt?

Nya BODY landade just innanför min dörr. Halleluja! Inspiration på hög nivå!

Ser fram emot att läsa om Petra Törnros- en rejäl byggarbrud som är tokimponerande- slå upp tidningen och läs själva. Mammamia att man kan ha sån fysik och fött 3 barn!

Styrka på en boll?

Dessutom bra uppslag kring bålstabilitet- där diskussionen går kring att utföra styrketräning på en boll. Jag tror inte bara det är jag som ser detta ofta på gymmet, pilatesbollarnas inblandning. Jag använder dem och tycker de är fantastiska att göra crunsches på, balansövningar (såsom att stå på knä på dem) lägga fötterna på dem och stå i plankan/ göra armhävningar. Men aldrig att jag skulle köra någon styrketräning på dem. Det är min åsikt. Jag är starkare med ett stabilare underlag, jag minskar risken att göra illa mig, jag äventyrar inte att skada mig om balansen sticker.

Intressant att läsa Vad BODY skriver om det, kring hur populärt det libivit med träning "på instabilt underlag" såsom balansplattor, bollar etc. BODY skriver:

"Studsa dem, kasta dem eller rentav sparka dem. Men lyft inga tunga vikter på dem".

"Det krävs ingen Einstein för att inse att ju mer instabilt ett underlag är, desto sämre blir ens förmåga att lyfta tunga vikter".

Jag tror skaderisken är hög. Hur lätt att är det är köra riktigt tung och fokuserad bröstpress på en pilatesboll? Vad händer om du tappar balansen?

Kanske beror allt på hur tunga vikter man kör. En kiloshantlarna dödar säkert inte någon!

Jag tror de flesta lyfter tyngre på det stabila golvet än på en balansplatta. Men kanske har man ett annat mål om man använder balansplatta/boll? Jag tror de är suveräna för bålstbilitet men inte i samband med tung styrketräning. Man får kanske skilja på äpplena och päronen.

En tanke- kanske är det bättre med instabilt motstånd än instabilt underlag?

Alla lika olika

Du kallar det beroende
Jag kallar det hängivenhet
Du kallar mig besatt
Jag kallar mig dedikerad
Du tycker det är jobbigt
Jag tycker det är skönt
Du kallar det nödvändigt ont
Jag kallar det oersättligt
Du tycker det är en överdrivet
Jag använder ordet kontinuitet

Vi kanske är olika- men vet du- det gör inget!

Vill du ha en helt ny träningsoutfit?

Då ska du väl tävla om den?!

Läs mer här!

Lycka till och välkommen med ditt bidrag!

Fördelning av träningstimmar

Klurar och grubblar över mitt träningsupplägg och hur jag vill planera mina träningsveckor framöver. Veckan har ett antal timmar och av dessa väljer vi ut hur många som ska stå till träningens förfogan. Men sen då. Hur ska de fördelas?

En snitt vecka ser nu ut som följande (en optimal vecka dvs):

Morgonträning vardagar- cardio: 3x30 minuter löpning samt 2x40 minuter powerwalk (ibland blir det endast 4 mornar/veckan då jag ibland planerar in en sovmorgon!)

Styrka på kvällen/helger: Ca 3 (ibland 4- if I am lucky) x60 minuter

Cardio på kvällen/helgen: ca 3x 30 minuter

Vila: 1-2 dagar

Nu till tankarna- är detta ett optimalt upplägg?

Jag vill bygga muskler

Utveckla min kondition

Jag vill bränna fett

Jag vill bli tightare, ha en mer fit och definierad kropp

Så jag klurar

Det känns som ett steg i rätt riktning att alltid ha den förbrännande morgoncardion. Men ska jag försöka utöka dem i längd? Och det känns bra att ha mycket styrketräning. Men ska det se ut som nu? Eller ska jag utöka dem- dvs köra mer än 60 minuter styrka? Eller behålla cardio- delen på ca 30 minuter? Bli bättre på variation- dvs morgoncardion är löpning/ powerwalk och kvälls/helgcardio är cykel/ trappmaskin/crosstraineer (trots att den sistnämna är förhatlig...)

Hur fördelar ni era träningstimmar?

Inspiration önskas!

Varför stannar man i comfort zone?

Tack för alla kommentarer på förra inlägget- alltid lika spännande att posta ett inlägg och invänta reaktioner och kommentarer och andras tankar. Ofta när jag skriver ett inlägg är mina tankar glasklara, men så kommer kommentarer som kastar mig i helt andra banor, intressant. Ibland skriver jag inlägg utan att vara helt säker på min åsikt, bara för att se vilka nya perspektiv jag kan få- beroende på andras synvinklar!

En tanke och kommentar som kom angående själv/ hjärta/ kärlek/ passion till träning är den om att stanna i comfort zone- och det väcker funderingar.

Vad är comfort zone och varför stannar man där?

Kan det vara så att man bli hemmablind? Att man tycker att jag ger tamefan allt och detta är mitt bästa, men om någon skrek på dessa personer, peppade, uppmuntrade och utmanade skulle de kunna nå en helt ny nivå. De är bara inte medvetna om det. Kan man vara i comfort zone utan att vara riktigt medveten om det? Typ, om man låter bli att klura på det eller definiera det så kan man valsa runt och vara ganska nöjd och tycka att man tränat stenhårt? Vad händer om någon tvingar en att bryta den gränsen och definiera om sin träning och dess nivå?

Att man nöjjer sig med comfort zone- tycker att om man går till gymmet och promenerar lite lagom fort på löpbandet så har man gjort sitt för dagen. Man blev kanske inte supersvettig och andfådd, pulsen stack inte iväg, jag behövde inte kämpa och ta i,  men blev lite lagom varm och tycker att man tränat? Jag ser ibland folk på gymmet som verkar ha mest den inställningen att om man tar sig dit, och innanför de fyra väggarna kan man vara nöjd med sig själv- för man har vart på gymmet. Prestationen där verkar spela mindre roll. Kanske är det så för vissa, att det inte är så viktigt exakt vad man gör, eller hur man gör det, bara att man gör någonting. Lite så där lagom- träning, eller snarare motion.

Behövs comfort zone- Ur trygghetssynpunkt? Behöver man stanna där ibland, utan krav och utan mål? När världen runt omkring en stormar som bäst/ värst? Efter ett lopp, efter en stor satsning. Kanske fyller den en funktion då? I form av träning för återhämtning? Prestigeslöst och kravlöst genomförande av träningspass på en behaglig nivå? Att bara röra på kroppen?

Hur definierar man comfort zone? Vilken svår fråga och jag tror bekvämlighetsträning måste definieras utifrån varje enskild person. Det som är comfort zone för mig kan ju klart vara ett ruggigt monsterpass för någon annan. Och jag vet att det är som är mina grymma pass kan framstå om Comfort zone- träning för de som ligger före mig i styrka, snabbhet, uthållighet. Var och en sätter sina egna ramar- men jag tror, att oavsett vilka mål man har, drömmar och önskemål, så mår alla människor bra av att utmana sig själva ibland. Testa en gräns för att se om den går att spränga. Man måste inte träna så jämt, med dödsförakt och högsta puls och maximalt motstånd, men det är min åsikt att det är bra att ibland häva sig upp på nästa nivå, för att se hur långt man kan nå!

Hur lämnar man comfort zone? Kanske behöver man hjälp för att våga. Kanske behöver man bara utmana sig själv? Springer du alltid 5 km? Testa då att lägga på nån kilometer till, våga utmana dig själv! Testa en högre vikt på gymmet, hur många reps klarar du? Har du en vända du brukar springa- vad skulle hända om du testade att springa den så snabbt du kan? Testa springa med någon som är avsevärt mycket bättre än du själv och se om du kan låna lite snabbhet- kanske är du snabbare än tror med lite draghjälp? Kanske är du starkare än du tror om du kör ett pass med någon du litar på och ber denne att pusha dig/ inte tillåta dig att stanna?

Em och comfort zone

Fast egentligen kvittar det ju fullständigt vad någon annan tycker. Så länge jag gett mitt allt är jag nöjd. Och jag struntar i om andra tycker comfort zone- träning är bra/ behagligt/skönt- för jag personligen hatar det. Jag tycker det är totalt meningslöst. Jag är noll tillfredsställd  efteråt och känner att jag slösat min tid. Detta är jag, mig, mitt och min åsikt- och du som läser det behöver verkligen inte hålla med, eller försvara din åsikt, lika lite som jag försvarar min. För min del är träning i comfort zone bortkastad tid, om jag inte dör (kanske en lätt överdrift) av mitt träningspass ja, då var det heller inte särskilt kul. Jag vill ligga på smärtgräns och jag vill krossa den. Den tillfredsställer mig. Därför gör många (nej definitivt inte alla!) grupp- pass mig besviken, för att jag inte får utrymme att ta ut mig. Jag vill inte falla död ner efter ett areobicspass, eller body pump, eller step- up. Jag kommer inte ur comfort zone på dessa pass.

Det är skitroligt när andra utmanar en, för det är fortfarande bara mig själv jag tävlar emot! Om jag skulle springa med någon som är mycket snabbare än mig så är det fortfarande bara min bästa tid jag utmanar! Men allra helst utmanar jag mig själv. För mig är det en win-win-situation- där jag både tvingar mig själv, mentalt och fysiskt ur min comfort zone, för att testa kroppens gränser- men där jag också ser hur långt jag kan få mig själv att gå. Hur stark är jag mentalt- och hur stark är jag fysiskt?

Att lämna comfort zone- det vässar coachen i mitt pannben och musklerna på min kropp!

Kan det vara kärlek som skiljer oss?

Löpningen igår sög musten ur mig. Trots att vi "bara" pratar om 5 km. Men jag satsade ju verkligen, och sprang för allt jag var värd. Och jag gjorde ju en bra tid. Utmanade verkligen mig själv. Och jag tog ut mig och det känns idag, i hela kroppen. Den är trött idag.

Jag är så stel i ryggen idag- känner verkligen att jag körde tungt igår, hade strikt teknik, riktigt bra kontakt med musklerna vilket fyller dem med träningsvärk idag. Jag körde tungt, jag körde hårt och jag körde mycket. Testade nya övningar och nya grepp, vilket ledde till nya utmaningar. Idag känns ryggen misshandlad.

Ändå sitter jag här nu och är taggad. Ändå vill jag på't igen. Jag längtar till gymmet nu, till dagens utmaningar. Jag vet att det är ett benpass som väntar och jag kan redan nu känna hur knäböjen suger i benen, hur vaderna ska skaka när de pressas, hur tårarna tränger fram av den isande känslan i lårens framsida när jag kör extensions. Jag längtar efter mer, jag får aldrig nog.

Det får mig att fundera- varför tycker vissa det räcker att träna lagom och varför får andra aldrig nog?

Tänkte på det i gymmet igår, tjuvlyssnade på en PT och dennes klient

- Hur känns den vikten?

- Bra!

- Den ser lite lätt ut, jag tror du kan höja.

- Nej jag tror jag håller mig till denna, den kändes lagom.

Och så körde tjejen vidare, axelpress utan att röra en min, inget stön, inga grimaser. Hon tyckte det var lagom. Så känner aldrig jag. Jag vill alltid ha mer. Större perfektion i rörelserna, bättre teknik, tyngre vikter, fler tårar, mer svett, större utmaningar. Jag vill darra, skaka, skälva- jag vill växa, bli starkare, uthålligare. Då räcker det aldrig med lagom, jag nöjjer mig aldrig. Det värsta jag vet är att köra för lätt, jag hatar och avskyr den känslan. Att köra 10 reps på en vikt och efteråt känna att jag kunde haft tyngre- så bortslösade reps. Jag vill aldrig kompromissa med teknik, men heller inte med motstånd.

Kanske är det ett inre driv som skiljer de som nöjer sig från de som aldrig får nog?

Kanske är det en röst från djupet som man antingen har eller ej- som skiljer de som slutar från de som aldrig stannar?

De som tränar för att det är bra att röra sig/något som är bra för en från de som inte kan hålla sig borta, som älskar träningen så mycket.

Jag tror det finns ett inre driv hos vissa, som inte riktigt går att träna upp. Visst kan rösten bli starkare och visst kan man lära sig höra den. Det finns ju många som inte upptäcker träningen förrän i vuxen ålder och först då verkligen fastnar. Men antingen har man det eller så har man det inte. Det är skillnad på att uppskatta och älska. Det är skillnad på att genomföra 3 träningspass i veckan för att det är hälsosamt att röra på sig och att drivas av den passion och energi som får en att köra tills det tar stopp, och sen pusha en bit till och fortfarande älska det.

Kan det vara kärlek som skiljer oss?

Eller vad är det gör att vissa aldrig får nog? Passion? Driv? Mål?
Det handlar inte om att vara bättre eller sämre- bara olika. Och varför är drivet olika starkt?

Älskade

Vi som alltid gått tillsammans

Som jag älskar dig
Som jag behöver dig

Tillit
Lojalitet
Närhet
Genom allt
Villkorslöst

Favoritträning och så ett slaget rekord

Jag är inget fan av vilodagar. De gör mig rastlös. Men de är behövliga. Men jag gillar inte att rada upp dem som jag gjort nu, tre på raken. Nej det är för många och det gör mig bara seg och trött. MEN det finns en positiv sak med det- och det är att samtliga muskelgupper är utvilade, redo och till förfogan att träna! Helt lovely. Annars brukar det ju vara så att ju längre veckan lider desto färre muskelgrupper att välja på- uteslutningsmetoden och en släng av god planering! Men idag var som sagt hela kroppen utvilad och jag kunde välja och vraka! Så jag satt ihop mitt favoritpass!

Inledde med cardio!

Upp på löpbandet för lite löpning. Mitt gamla noterade rekord på 28.49 minuter - 5 km kändes som något jag ville jobba på. Så jakten började och det gick riktigt fint. Jag blir allt bättre på att hålla mina "sprinter" länge. De brukar bara vara på 1 minut men nu höll jag dem i 2 minuters sektioner! Finfint och det gav resultat! Jag stoppade på 28.20! Helt lyrisk!! Fatta! 30 sekunder insparat! Wohooooo!! Persat!!

Styrka- rygg

För tillfället är ryggen min favoritmuskelgrupp- den är absolut roligast att träna och är den jag allra helst önskar utveckla! Under en ganska lång period har benen fått extra uppmärksamhet och det har gett resultat- under augusti och september tä'nker jag låta ryggen får mer fokus- ska bli spännande att se vad de leder till!

Blev mycket rodd idag- bra för att bygga djup och tyngd åt ryggen- få den "bullig"!

* Kabelrodd med "cykelstyre" mycket bra för att kunna knipa åt mellan skuldebladen!

* Ny övning- kabelrodd med den längsta stången- brett grepp- fantastiskt tung och allsidig övning för övre delen av ryggen, skuldebladen

* Stående rodd med skivstång- bra övning- för tänk här på att om man varierar greppet, hur smalt/brett ni håller på stången, om ni drar den mot bröst eller ner mot revbenen tar den helt olika! Möjligheterna är oändliga!

* Latsdrag med bred- vinklad stång- bra för att bygga bredd på ryggen

* Latsdrag med enhandsgrepp, alltså 1 handtag. Kniper och svider!

Styrka biceps

Får erkänna att armarna var lite mosiga efter ryggpasset men de ställde ändå upp på bicepscurl med hantlar samt hammercurl med rep i cabelcrossen. Mina absoluta favoritövningar! Dock kör jag dem jämt och skulle verkligen behöva variera dem! Förslag på bra bicepsövningar?

Första semesterdagen- ett favoritpass på gymmet. Detta bådar gott för resten av veckan!