Transliknande tunnelseende och en stor dos tillit.

Jag vet inte hur jag ska kunna återberätta dagens träningspass för att någon annan ska förstå känslor i mig. Men jag vill försöka för jag vill få dela med mig. Det här träningspasset blev så viktigt och det blev underbart! Men hur ska jag förklara passet och resultatet?

För passet idag handlade inte om vikter, övningar, reps eller liknande. Nej. Dagens pass handlade om känslor. Jag var lite tveksam i stegen när jag närmade mig gymmet. En liten oro gnagde i magen. Jag har inte tränat konsinuerligt på sistone, inte som jag brukar och plötsligt blev jag lite skrämd. Hur ska jag likna det? Kanske som någon som hoppar bungyjump flera gånger- och så länge man inte slutar går det bra, men när man är borta från det ett tag börjar man kanske tvivla! Kan jag? Törs jag? Har jag koll på utrustningen? Vågar jag? Hur är säkerheten? Jag vet inte bättre hur jag ska kunna förklara det. En rädsla infann sig i min kropp och i mina steg. Jag tvekade.

Jag hade bestämt mig för ett helkroppspass utan press och utan prestationskrav. Direkt när jag kom in i gymmet träffade min blick en tjej jag inte sett förut på gymmet. Hon hade en helt fantastisk fysik! Fylliga starka muskler, hon såg tight och hård ut utan att vara för smal. Muskelmassan var imponerande och hon var stark. Rädslan jag bar på när jag kom till gymmet raderades direkt. En enormt tillit träffade mig, ett lugn och så kom fokuset. Hon kan. Jag kan. Så jag började köra igenom mitt pass och för varje övning, för varje repitition växte styrkan. Den inre styrkan. Jag tränade som om jag var i trans. Tunnelseendet var perfekt och närvaron fullkomlig. Det fanns bara jag där. Jag och gymmet. Jag och vikterna. Jag och hantlarna. Jag och jag. Jag och min spegelbild. Jag nöjt av att alla tankar kopplades ur och alla andra känslor tonade ut. Och rädslor...? Vilka rädslor? De tonade också ut. Jag trodde på mig själv. Jag tror på mig själv!

Jag har nyligen varit med om en situation där just tillit var temat. Jag har sett hur fult det kan bli när tillit inte finns. Tillit till sig själv och till alla relationer man omger sig med. Just nu är min tillit fullkomlig och stark. Jag litar på mig själv och på den väg jag valt. Jag litar på min egen förmåga till vinst och prestation. Jag litar på mitt eget värde! Jag vet vad jag är värd och det hjälper mig att lita på allt det som sker i mitt liv.

Någonstans i slutet på passet gick en extremt tranceinspirerad remix av Lady Gagas "pokerface" igång och jag började le. Jag önskade att jag inte tränat själv för jag hade velat skratta med någon. Det bubblade i magen. Ett kolsyreliknande sprittande bubbel bredde ut sig inom mig och det pirrade skönt i armar och ben. Den oövervinnerliga känslan. Jag ville fnittra och studsa på stället! Glädjen fanns där. Glädjen att träna. Passionen för kroppen. Kärleken till utveckling!

Det här passet blev allt och mycket mer!