Är det ens ett ord?
Enligt Wikipedia = "Extremitet är en utskjutande kroppsdel på människa eller djur. Framför allt avses arm eller ben."
Så det är nog inte vad jag är ute efter. Snarare jakten på det extrema. Extrem- craving. Behov av det extrema. För att väcka reaktion. För att få uppmärksamhet. För att synas. Höras. Finnas. Har inte hela jävla världen gått och blivit lite extrem? Och så även bloggvärlden. Allt trappas liksom upp. Det ska springas extremt långt för att räknas. Eller extremt snabbt. Eller så ska det göras extremt många reps. En utmaning ska bestå av extremt många timmar. Alla gränser ska pushas. Och det ska vara ögonbryns- höjande extremt. För att räknas! Det ska vara snudd på omöjligt helst. Eller iallafall extremt. Gärna uppställt i minutrar så det låter ännu mer. Extremt extremt extremt.
I Big brother började det med ett någelunda osyldigt guppande täcke vad jag minns för att sedan sluta med totalt un- coverad brutalsex med tända lampor. Se mig! Hör mig! Notera mig. Kanske en usel parallell. Bra mycket bättre att pusha gränser för att utmana sig själv, sin kropp, sitt mod, sin styrka med sådant man mår bra. Om man nu mår bra av miljoner träningstimmar på en vecka eller att kuta dygnet runt. Fast det är ju upp till var och en. Det som jag beskriver som extremt inom bloggvärlden, inom träningsbloggvärlden behöver inte vara negativt.
Här om dagen fick jag erfara att jag är en sån där som kan betraktas som extrem. Och jag blev lite överrumplad. Men det jag gör, hur jag lever, hur jag tränar, sätter mål och motiverar mig själv framstår helt klart som extremt när jag hamnade i diskussion med en jag- kör- 2- spinning-pass-i- veckan-MAX- tjej. För ja, jämfört med henne är jag nog extrem. Med mina tidiga morgonpass, att gå upp innan 06.00 för att hinna träna. Att träna 1-2 pass per dag under iallafall 5 av veckans dagar. Extremt? Tja, allt är relativt!
Jag håller upp min händer och klappar för häftiga prestationer. Imponerande resultat. Imponerande utmaningar. Det är häftigt att se vad kroppar kan prestera när starka viljor, hjärtan och övertygelser får råda. Det extrema är väl alltid intressant och lockande. Jag har inget problem med det, så länge det inte hetsar andra. Och som det tidigare bloggats om här och där, man är rätt naiv om man inbillar sig att det man skriver inte kan ha en vissa effekt på andra. Ibland bara god- upplyftande, motiverande, inspirerande. Men ibland pressande och hetsande. Jag tror det är viktigt att vara medveten om att det man skriver kan ha en sådan effekt på andra. Samtidigt! Det är en fri värld och man kan inte alltid ta hänsyn till alla tänkbara mottagare och ibland måste man låta sitt budskap vara just så subjektivt som känslorna är.
Jag tror man gör bäst i att klappa händer åt andra och deras prestationer och bravader, men sedan rikta blicken mot sina egna mål. Jag tror det är sundast att vara sin egen måttstock. Det extrema är relativt.
Jag tror man gör bäst i att klappa händer åt andra och deras prestationer och bravader, men sedan rikta blicken mot sina egna mål. Jag tror det är sundast att vara sin egen måttstock. Det extrema är relativt.
4 kommentarer:
Visst påverkar det vi bloggare skriver och visst kan vissa av oss betraktas som extrema. Jag tycker ändå att det är något ganska skönt i att personer sporras av det extrema, det behöver inte handla om att någon annan ska göra samma prestation. Men det jag gör kanske kan inspirera någon annan att tänja på sina egna gränser och vågar man tänja på sina egna gränser växer man lite som människa.
p.s. Vilka muskler vill du köra kettlebellövningar för?
Ja nog är det så - alla vill synas! "Syns jag så finns jag" är väl lite av dagens samhälle.
Men precis som du tycker jag det är ok att vara extrem om man är det för sin egen skull - inte för att bevisa något för någon annan. Och har man tränat mycket i sitt liv blir man lätt blind för vad som är "normalt" & vad som är extremt.
Min egen träning ser andra garanterat som extrem (även nu som gravid), men för mig är det inget konstigt. Det gäller att se till sig själv & vad som känns bra.
Kan hålla med dig. Det är ibland så man får en känsla av att det är en hets efter det extrema. Att vara den som tränar mest, hårdast och längst. Att man liksom skriver ut allt man presterad enbart för att "imponera" på andra eller för att man "tävlar" och måste vara värst för att räknas. Men det är ju ALDRIG en tävling mot andra - bara en tävling mot dig själv. Så vad någon annan gör är ju egentligen ganska ointressant.
Jag tycker att det är toppen att man kan bli inspirerad av andras prestationer och "upptåg" men blir det till en press och man känner sig "misslyckad" om man inte kan leva upp till detta är det inget vidare.
Om max är 2 pass i veckan för normen är jag också onormal.
Men vem vill då vara normal?
Skicka en kommentar