Dödångest med lite bättre marginal

Fredag = intervaller

Förra fredagen var premiär och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Idag var jag bättre förberedd rent mentalt. Jag visste hur det skulle kännas. Jag hade en större bring-it-on-känsla. Jag sprang varje intervall på något högre tempo än sist. Inga världsrekord men la tempot ca 0.5 till 1 km/h högre än sist och det kändes bra- jag hann en lite längre sträcka än sist. Sista två intervallerna gav dock blodsmak i munnen men kanske ska det vara så? Det kändes bra iallafall och så skönt att springa. Jag gillar intervaller. Roligare att springa korta sträckor snabbt än nöta långa distanser i lägre tempo. Jag och tålamodet (läs: bristen på...) tycker om intervaller!

Humor att jag är så kort att jag får stå på tå för att bli med på bilden!