Of course it fuckin hurts!

Såg en cool kille på tunnelbanan för ett tag sedan. Killen hade massor av tatuering och piercings och på tröjan stod det "Of course it fucking hurts"!

"Gjorde det ont?" brukar vara den första frågan till någon som tatuerat eller piercat sig. Jag har fått den frågan massor av gånger gällande min större tatuering som sitter över revbenen. Och ja. Naturligtvis gjorde det ont. Självklart gjorde det förbannat jävla ont. Men man överlever. Och jag har gjort en till. Och planerar för fler. Men ja, klart som fan det gör ont. Tänk själv att någon sitter och karvar i din hud med ett rakblad och sedan fortsätter att skära och skära i samma sår när skuggningarna ska läggas. Ja, självklart gör det ont. Men ska man vara fin....

Den som inte vill erkänna att det är skitjobbigt att gå på deff ljuger. Okej, det kanske finns 1% som tycker det är walk in the park och vad ska man säga.... Good for you! Men när frågan kommer "är det inte jobbigt att deffa?" kan jag inte svarar annat än "klart som fan att det är jobbigt"! Att gå på en tävlingsdiet är inte samma sak som att "gå ner lite i vikt". Jag förminskar ingens arbete eller prestation, eller insats, eller utmaning, men det är inte riktigt samma sak. Att "bara" gå ner i vikt är inte samma sak som att deffa aka minska fettet men jobba för att behålla muskelmassan! Det är så strikt, så 100%igt, så konsekvent. Det är så hård träning och så lite mat. Visst- tillhör du den där lilla gruppen av människor som inte behöver deffa mer än ett handfull kilon kanske det inte är så krävande att du vill lägga dig ner och dö, men en tävlingsdeff är inte en picknick. Men jag ska inte skriv/prata för andra utan jag kan ju självklart bara berätta om mina känslor!

Jo!

Det är skitjobbigt att deffa

Jag är så brutalt hungrig vissa dagar

Jag är trött
Jag är öm i kroppen och vissa dagar känns det som influensan
Jag blir matt av att träna hårt och inte äta så mycket som kroppen skulle önska

Jag kommer hungrig till gymmet

Jag åker hem hungrig efter ett pass och det jag har att se fram emot då är typ grönsaker, lite torsk och en pyttepotatis.

Jag går och lägger mig hungrig vissa kvällar

Fast jag känner mig helt slut och det är mörkt och jag fryser så ska jag ut och köra morgoncardio

Det finns ingen "paus" knapp att trycka på

Ingen marginal

Jag kan inte skita i vissa pass för att jag känner mig trött eller käka lite extra för att jag är hungrig

Det finns inget utrymme för spontanitet när det kommer till träningen och kosten

Jag har också dagar då jag skulle vilja ha en godispåse- då jag vill gå på afterwork, då jag skulle kunna döda för vin, kex och ostar, då jag vill ha sovmorgon, då jag vill gå hem efter jobbet och bara slappa- men det är inget alternativ!

Visst är det säkert annorlunda för de som gjort detta några gånger, som känner sin kropp bättre, som vet hur de ska korrigera och ändra. Men jag är amatör. Debutant. Så jag går helt enligt de order jag får och mixar inte. Säger min Coach "hoppa"- ja då hoppar jag. Jag frågar inte "hur högt?" utan jag hoppar så högt jag kan och jag fortsätter hoppa tills hon säger stopp!

Jag är inte en av de där som tycker det är allanballan att bara rycka på axlarna och säga "nej det är inte jobbigt". Jag ser ingen prestige i det. Vissa människor vill ju aldrig erkänna att något är tungt eller jobbigt för man tycker att det är "häftigt" att inte tycka att det är jobbigt- men jag ser liksom inte poängen i det. Jag är hellre ärlig och säger som det är. Det är skitjobbigt att deffa. Jag försöker heller inte plocka häftighetspoäng genom att överdriva jobbighetsfaktorerna. Eftersom jag väljer att fortsätta! Jag mår okej, jag har rättat mig efter omständigheterna och situationen. Jag gnäller inte- jag konstaterar.

Jag trivs på deff, missförstå mig inte. Visst saknar jag att kunna vara lite mer fritänkande med mat, inte att äta "onyttigt" men att kunna välja det jag är sugen på. Vill jag ha köttfärs kan jag äta det liksom. At vara som en "vanlig jäkla svensson och ta en macka när jag känner för det".  Jag saknar att vara mätt. Jag saknar att gå till gymmet med rejält med energi som kommer från föda. Nu får jag gå med mental energi. Gräset kan ju alltid verka grönare på andra sidan fast jag vidhåller fortfarande att jag trivs bättre på deff än under uppbyggnad. Jag är hellre hungrig och tight än stor och mätt. Så är det. Det får man tycka vad man vill om!

Men ja- klart som fan det är jobbigt. Att vara hungrig. Att träna hungrig. Att inte få äta sig mätt. Att träna konstant. Att inte vila. Att inte kunna vara spontan. Att inte äta det man är sugen på. Att drömma om sånt man inte får äta. Att sakna saker. Att vara så uppbunden. Att missa så mycket socialt. Att allt man tänker på är typ träning och mat. Allt planerande, vägande, paketerande av mat. Att konstant behöva tacka nej. Att vara så nitisk med kosten. Att ha den planerad i milimeter. Att missa så mycket tid med vänner och familj för att träningen helt enkelt måste komma först och den tar i princip upp all ledig tid. Klart det är jobbigt! MEN! Det är så värt det! Det jobbigaste är nog att sakna det sociala- från söndagkväll till fredagkväll existerar jag i princip inte. Det är morgoncardio + en hel arbetsdag+ 2 timmar på gymmet= äta, sova, duscha när man kommer hem. Inte mycket mer! Jag saknar vänner och familj så det svider i hjärtat och längtar tills det finns mer tid för de människorna som fattas mig!

Jag vägrar bli en sådan som gnäller under deffen

Jag konstaterar att det är jobbigt- vissa dagar så sjukt jobbigt

Men jag tänker inte gnälla!
För precis när som helst kan jag kasta träningskortet och köpa en pizza!

Precis som alla andra har jag gjort ett val!

Jag har ju valt detta och därför tänker jag inte gnälla
Jag bara konstaterar att det är jobbigt att ha så lite tid och energi till att göra annat än träna och att de spontana inslagen i mitt liv är kraftigt begränsade!

Men om någon frågar- Jo klart som fan det är jobbigt att deffa!

Men om någon frågar om det är värt det så är svaret- Ja!