Finns det något svårare??
Jag stod länge framför spegeln igår för att försöka göra just det en check imorse. Verklighetscheck. Hur ligger jag till egentligen? 10 veckor deffade. Nästan 8 kilo tappade. Runt 8 veckor kvar. Säkert 6 kilo kvar. Och tömning. Jag jämför mig med var jag varit, var jag ska och tyvärr lite grann med var andra befinner sig (extremt poänglöst jag vet). Å ena sidan skulle man ju kunna tycka att det var ruskigt bra att ha tappat 8 kilo, men det säger ju ingenting om var jag är, bara var jag varit. Man kan tappa 8 kilo men ha 20 kvar. Man kan tappa 8 kilo och vara "klar". Å andra sidan visar det stora tappet på min förmåga och kapacitet. Och det är ju roligt. Men på scenen kommer ingen bry sig om vad jag vägde från början, den är inte "biggest looser" och det ger inga extrapoäng. Det är heller inte intressant med tider på milen eller vikter i gymmet. Rekord i bänkpress? Marklyft? Chins? Ointressant. Totala viktnedgång? Irrelevant.
Ena sekunden känner jag mig jävligt peppad och nöjd. Tycker formen börjar ta sig och tycker det ser ganska bra ut. Känner mig optimistisk och glad och att det bara är att kriga på. Fortsätta ge allt, köra hårt, vara konsekvent, vara regelbunden, prioritera träningen och sömnen, acceptera hunger och trötthet. Fortsätta tänka att om jag ger allt så kommer det gå bra, jag kommer vara nöjd i december oavsett placering. Nästa sekund så undrar jag vad i helvete jag håller på med? Jag kollar mig i spegeln, nyper i fettet, kollar "konkurrenterna" och deras bloggar och bilder på deras form och undrar vem jag försöker lura? Jag har ju ingenting! Alldeles för lite muskelmassa och alldeles för mycket fett. Jag kommer aldrig hinna och heller aldrig räcka till! Det är pessimisten i mig som vaknar och jag känner mig allt annat än trygg. Negativa tankar kommer farande och det känns som en kallsup kombinerat med en rejäl käftsmäll. Skönt? Nej inte särskilt!
Sedan vaknar tanken- är det pessimism eller är jag realistisk? Är jag realist när jag faktiskt "inser" att jag aldrig kommer hinna skapa tävlingsform till december eller är jag realist när jag sägera att jag visst kommer klara det?
Är det optimisten eller pessimisten i mig som är mest realistisk?
Antar att jag inte kommer kunna svara på det förrän tävlingen är över.
Den här veckan blir det verkligen att gå in i deff- bubblan och bara kriga på!
9 kommentarer:
Jättesvårt! Jag känner igen mig i det du beskriver. Och det blir genast värre när man börjar jämföra sig med andra. Har gjort precis samma sak vid de tillfällen när jag har deffat. Den här gången ska jag fokusera helhjärtat på mig själv och min form eftersom det bara är den jag kan påverka. Däremot kan man använda konkurrentens grymma form till något positivt, extra bränsle som taggar en. Varje morgon när man kliver upp i mörkret kan man tänka att nu är säkert flera av mina konkurrenter redan ute och promenerar.
Apropå pessimist eller realist... det beror nog på vilken målsättning man har med första tävlingen. Jag siktar inte på topplacering men en form som jag kan visa upp med stolthet. Värdig att representera teamets namn...
Ojojoj, vad de tankarna kretsat i mitt huvud de senaste veckorna!
Bubbel, bubbel, håller med dig, mycket förvirrande. Men. Precis som du är inne på är det inte dags för avgörandet idag, bara att köra på med bästa möjliga insatts fram till i December!
De konkurrenter som du tittar på, är det många av dem som också gör sin debut i år?
Jag kan tänka mig att det är en väldigt jobbig period du befinner dig i just nu då mina nära som också satsat hoppat av ungefär halvvägs in i dieten för att dem inte pallar med pressen som man faktiskt ställer på sig själv.
Det gäller nog, som du gör, att rannsaka sig själv om varför man vill satsa på det här och sen bara kötta på. =)
Sen måste man nog tänka oxå att vad ska resultatet bli? Ska jag vinna? Då kanske jag inte är tillräckligt "bra" men ska jag däremot stå på scen och vara nöjd med mitt ofantliga jobb och den för dig förmodligen bästa formen hittills. Ska man bortse från alla andras poäng och bara koncentrera sig på min egen och vad jag kan förbättra till nästa tävling. Eller är placering de som är viktigt.
När jag tävlade me hästen på rätt hög nivå i dressyr och vann många av tävlingarna överlägset så hävdade många att man borde vara nöjd. Men om man vet att man kan så mycket mer. Vad är du nöjd med? Du skriver rätt mycket om att du ska hinna bli klar. Jag är nyfiken på vad som räknas som klar. Vinst? Final? Känna sig snygg som fan uppe på scen även om man kommer sist? Jag tror på dig oavsett men de hade vart kul att veta vad klar är för dig. Kram
Tror många av oss har som tankarna nu. Kan verklgen hålla med om att hjärnan sätts på prov nu. Jag tycker du är otroligt duktig o jag vet att du kommer vara i en otroligt ra form i dec. Ingen tvekan om det!!
Tror inte du är ensam om att känna så här. Känslorna går nog upp och ned som en "rollercoaster". Jag tycker Du är grym så se till att kämpa på nu ända fram till målet. Har du inget för dig någon helg - kom ned till mig så ska jag nog "skaka liv" i dig! ;-)
Och återigen - du skriver så fruktansvärt bra. Du har inte funderat på att skriva en bok?
Jag har inte läst på ett tag men nu har jag läst ikapp! Heja optimisten för den drar upp resultaten automatiskt ! Du e grym o har kommit så långt!
Tack för pepp!
Tack för stöd!
Tack för uppmuntran!
Tack för frågor som jag verkligen ska svara på Måste bara suga lite på dem och låta svaren komma innan jag skriver ner dem!
Carro- bra fråga!! Svar kommer!
Petra- du vet hur mycket dina ord betyder! En bok... Kanske ;)
Ann-Sofie- tack!!
Skicka en kommentar