Amok i verktygslådan

Det här har varit den jobbigaste veckan under deffen

Eller vänta

Jag korrigerar

Detta har varit den enda riktigt jobbiga veckan under deffen!

Känslorna har löpt amok, krockat och ett kaos har härskat.
Ni som inte vill läsa om hur verkligheten kan vara när man deffar ombedes gå vidare- och alla "du är dum i huvudet som gör det här- du kastar bort ditt liv"- kommentarer undanbedes, bestämt och inte särskilt vänligt.

Jag har inte tidigare lidit under deffen. Utan det har gått bra. Visst har jag varit hungrig. Visst har jag haft ont. Visst har jag varit trött. Visst har jag varit frustrerad och irriterad, varit låg, stressad etc. Men det har varit hanterbart. Alltid hanterbart. Under deffen har jag utvecklats så enormt mycket. Mentalt. Inte bara fysiskt. Utan kanske framförallt mentalt. Jag knäcks inte så lätt. Kanske för att jag har en grym verktygslåda.

Mitt livs verktygslåda

Jag ser till att hålla den där lådan inventrerad, uppdaterad, alltid packad, redo och jag ställer den aldrig ifrån mig. Min låda är sprängfylld av bra verktyg. Där finns Vision. Passion. Värdighet. Övertygelse. Stolthet. Engagemang. Säkerhet. Trygghet. Förtröstan. Tillit. Självständighet. Självkänsla. Självsäkerhet. Jag har bra verktyg som tillkommit under åren. Lagts dit och tillkommit genom arbete. Jag är glad att jag har min låda. Och den är min. Den har kommit väl till pass under deffen kan jag lova. Men i helgen när jag öppnade verktygslådan såg den inte ut som den skulle. Någon hade norpat en del verktyg. Jag kunde inte längre hitta Säkerhet. Trygghet. Självständighet. Självkänsla. Självsäkerhet. Stolthet. Dessutom hade någon hällt i en stinkande, kladdig, klibbig, vidrig geggamojja. Förlorat fotfäste. Misstro. Rädsla. Ångest. Nojja. Och den där geggamojjan stinker ruttet och mögel. Det som stinker värst är Besvikelse. Det luktar mögel av värsta sort! Och alla mina fina, skinande verkyg blev nersölade. Riktigt äckligt och jag ryckte tillbaka, släppte lådan och blev stående en bit bort. Där stod jag och såga mina verktyg ligga utspridda. Det fanns ingen enhet längre. Ingen samhörighet. Ingen tillhörighet. Bara en hög med verktyg på golvet, värdelösa, obrukbara, nersölade, skitiga. Det gjorde så fruktansvärt ont att se den där röran.

Hur blev det så här?

För att lämna metaforernas underbara värld en stund och bli konkret. I helgen som passerat var det teamträff. Det är alltid underbart! Energigivande. Inspirerande. Jag och den andra tjejerna blev fantastiskt bortskämda med den enorma möjligheten att träffas och prata, få träffas och fotograferas av Dcore, få träna tillsammans, få poseringshjälp. Jag har absolut ingenting att klaga på. Utom att jag borde vetat bättre än att poseringsträna med tanke på hur uselt jag mådde. Jag behöver poseringsträna- tro inget annat. Jag behöver varje minut! MEN! Att poseringsträna, i grupp, är utlämnande och att göra det när man har mens och kroppen är toksvullen är inte roligt. Alls. Jag kunde inte fokusera, gjorde ingenting rätt, ville bara gömma mig och böla. Det var en hemsk känsla och jag var sen inte förmågen att skaka av mig den. Jag låg extremt lågt i intag och kost hela helgen- men när jag kom hem på söndagkväll visade vågen 2.5 kilo upp. Jag kände mig så extremt svullen och miserabel. Här har vi ett konkret exempel på vad som sänkte mig. Noll självkänsla. Svullen. Tjock. Slät. Eländig. Och kan inte posera. Söndagen var ett lågvattenmärke för mig. Och att känna så när man är i en grupp och vill kunna vara positiv och engagerad är inte lätt. Det enda jag egentligen ville var att ställa mig på ett löpband och springa tills jag stupade. Som medicin mot den svullnad känslan. Kan inte ens räkna tillfällena när tårarna trängde upp i ögonen.

Det tog tid under veckan att få denna känsla att släppa. I måndags var jag 99% säker på att jag inte ska tävla i år. Jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag ville inte ha någon jävla offer- kofta, ingen martyr- uniform och jag ber inte om medlidande! Men frustrationen river och sliter! Jag kan acceptera all hunger. Jag kan acceptera all smärta och trötthet. Min kropp är så jävla lojal och likaså mitt huvud. Jag kan träna hur mycket som helst, hur hårt som helst och leva på extremt lite käk. Jag skiter i hur det känns. Jag vill ha resultat. Så målinriktad är jag. SÅ! Det jag inte kan acceptera är att resultatet inte alls står i korrelation till insats. Jag har investerat hårt, varit beredd att investera ännu hårdare men avkastningen...? Medioker. Jag är inte medioker! Jag blir frustrerad. Jag åker inte till den här tävlingen med tron att jag ska vinna, eller gå till final. Jag kan med handen på hjärtat säga att domaren, poänger, placeringar är sekundärt till den egna känslan. När jag kliver upp på den där scenen vill jag känna att jag gjort precis allt jag kunnat, satsat allt, gett allt, vågat allt! Jag vill vara så otroligt glad och stolt över det jag gjort, utifrån mina förutsättningar att jag bubblar över och skratten avlöser varandra! Jag vill inte vara frustrerad. Inte osäker. Kanske kan man inte förhandla med den känslan? Deffen driver fram en del nojjor. Det visste jag skulle hända. Men den här "slakten" som pågår just nu är inte humor. Alls. Jag har växlar kvar att trycka i med.

Jag vet att jag ska vara tacksam att jag tagit mig igenom (snart hela) min första deff med hyfsat mycket förstånd i behåll. Att vara inne på vecka 16 och fortfarande sova gott, inte ha några direkta krämpor, klara av att befinna mig på jobbet 8-9 h/dag under 5 dagar i veckan och jag kört fortfarande intervaller 2 gånger om dagen och styrketränar med nästan bibehållen intensitet och styrka. Detta är bra! Suveränt! Men också en liten "varningsklocka"! Jag har så pass mycket fett kvar på kroppen, så pass bra med reserver och resurser att jag mäktar med detta. (Eller så är jag bara så förbannat jävla envis att kroppen kapitulerat och i ren skräck fortsätter gå som en maskin?). Deffen har inte sugit krafterna ur kroppen utan jag är fortfarande en jävla bulldozer. Jag önskar att de växlar om finns kvar hade brukats aningen tidigare så jag sluppit denna stress!

Jag har gått igenom varenda tänkbar känsla denna vecka

Jag har varit jävligt ledsen. Känt mig ensam. Känt mig som att ingen alls förstår mig. Varit förbannad och arg. Varit frustrerad. Velat hoppa av. Velat bevisa saker. Känt mig som en zombie. Känt mig som en ilsken orkan. Känslorna har löpt amok och jag har personifierat "labil".

Jag är fortfarande kvar i min satsning

Jag har kört hårdare denna vecka än ever. Jag ser att det ger resultat. Jag har inte hoppat av. Om jag väljer att inte tävla så är det inte för att jag inte orkar deffa, inte orkar vara hungrig, inte orkar vara trött, inte orkar träna. Det är inte pga scenskäck eller brist på självförtroende. Det handlar då inte om prestationsångst eller några tävlingsnojjor. Om jag inte tävlar är det av en enda anledning- att jag inte är tillräckligt nöjd. Det är min tävling, min satsning, mitt mål, min vision, min dröm. Så det är mitt val. Jag har absolut ingenting att bevisa för någon annan. Jag har fortfarande tid på mig att fundera och tro mig- jag funderar.

Men jag kör fortfarande och idag, fredag, är den fysiska formen såväl som den mentala betydligt bättre än den var i söndags. Jag jobbar fortfarande på att skaka av mig den där förnedrande känslan och besvikelsen- men jag är stolt över att jag arbetat vidare hela veckan, varje dag, varje timme.

Uppstädning av verktygslådan!
Så sakta men säkert gick jag fram till lådan igen. Rättade upp den. Torkade ur den. Och sen började jag  lyfta upp mina verktyg igen. Ett efter ett. Vision. Passion. Övertygelse. Stolthet. Engagemang. Säkerhet. Trygghet. Självständighet. Självkänsla. Självsäkerhet. Jag polerar dem. Torkar av dem. Jag vill att de ska skina igen. Torkar bort sörjan. Geggamojjan.  Och lägger med varlig hand tillbaka mina verktyg i lådan igen. Ett efter ett. Sedan stänger jag lådan. Tar den i handen. Rätar på ryggen. Sträcker på mig. Riktar blicken framåt. Något uppåt. Och jag avlägger ett löfte- aldrig mer ska jag lämna min verktygslåda obevakad. Jag tar mitt ansvar. Ingen kan få dig att känna dig mindre värd om du inte tillåter det. Ingen kan ta dina drömmar, visioner och övertygelser ifrån dig om du inte öppnar upp för den möjligheten. Aldrig ska jag vara den som smutsar ner mina egna verktyg. Jag tar upp mina favoritverktyg. Passion. Värdighet. Övertygelse.  Jag vill ha dem där jag kan se dem.