En skruvboll rakt i ansiktet

You never know how strong you are until being strong is the ONLY option you have

Ibland ger livet en den hårdaste skruvbollen. Ni vet kanske hur de känns. Från ingenstans och utan förvarning kommer den där skruvbollen. Den går rakt upp i ansiktet. Demolerar och skadar. Och det gör fruktansvärt ont. Ett tjuvnyp från livet. Från livet kan man inte skydda sig och från smärta kan man inte svära sig fri. Här finns inga garantier och inga försäkringar. Så är livet. Ingen generalrepetition utan det är konstant skarpt läge. Igår tog jag emot den där skruvbollen och luften gick ur mig. Det gjorde katastrofalt ont.

Jag anser att det hade varit fullt legitimt och förståligt att släppa taget igår. Ge upp. Faktiskt. För det gjorde så ont. Allt jag ville vara att gräva det djupaste hål, lägga mig där, dra över lock, jord och mull och vägra komma upp igen. För livet var så orättvist igår. Elakt. Småsint. Orättvist. Jag kan inte acceptera att livet är så. Jag vill inte. Fast ibland har man inget val. It is what it is.

You never know how strong you are until being strong is the ONLY option you have

En liten röst trängde igen allt som gjorde ont. En röst av mod. En röst som sa nu sätter vi detta i perspektiv. Vad lärde du dig av detta? Jo- att skilja på vad som är viktigt och inte. Väsentligt eller ej. Livsavgörande eller inte. Nödvändigt eller bonus. Sådant som jag tidigare tagit förgivet blev plötsligt så skört. Saker jag tänkt var den centrala i mitt liv ter så skrattretande futtigt. Om 11 dagar är det tävling. En sån där rolig bonus i livet. En upplevelse. Erfarenhet. No more. No less.

You never know how strong you are until being strong is the ONLY option you have

Livet blir aldrig mer sig likt när en sån skruvboll kommer in och förstör och möblerar om. Saker såg och kändes annorlunda när jag vaknade imorse. Ett nytt utgångsläge. En annan avsats. En annan färgkodning och ny attityd. På något sätt känner jag mig starkare. Kanske för att käftsmällen gav mig perspektiv? Kanske för att jag fick distans till vissa känslor? Idag känns det enklarare att skilja på obligatoriskt och bonus. Ingenting skall tas förgivet men å andra sidan ska vissa saker heller aldrig få växa sig så stora. Dagens läxa är att lägga energi på de rätta sakerna. Sluta älta. Ta saker och människor såsom de är. Ha lite distans. Skilj på viktigt och bonus. Värdera. Uppskatta. Älska.

Om 11 dagar är det dags för Luciapokalen. Jag har ännu en anledning att vara stolt över att jag tagit mig dit. Starkare. Stoltare. Smartare. Allting blev plötsligt så avdramatiserat. Jag finner nya utgångspunkter. Bara det är en vinst. Om man väljer att se livet som målet och inte bara som en lång väg blir allting så mycket skönare!

Så nästa gång du får en skruvboll i ansiktet och känner att nu får det fan vara nog- nu orkar jag inte mer- så stanna upp. Ta ett djupt andetag. Och se, att mitt i det där kaoset, så finns det nog en röst som säger åt dig att det är tid för mod och styrka. Ta de chanser du får och släpp inte taget om den där inre styrkan. Orubblig. Obeveklig. Okuvlig.