In the name of the game

4 dagar kvar

Känslan av "tomhet" smyger sig på. På lördag är det "Över". Fast nej. Såklart inte. Det kommer nya mål, nya satsningar, nya utmaningar. Jag ska inte förfalla i soffan efter helgen såklart. Men ändå. Så kommer känslan. Av tomhet. De sista 4 månaderna har varit extremt fokuserade på målet. Men egentligen har ju hela året varit det. Allt har handlat om detta. Om tävlingen. Jag tänker på alla ändlösa timmar i gymmet. All morgoncardio. Alla känslor. Tankar. Tårar. Skratt. Maten. Mattiderna. Intaget. Vägning och räkning kring maten. Och alla pengar. Törs knappt tänka på vad satsningen kostat. Det är en dyr sport detta. Minst sagt. Ju längre deffen gått och ju närmare tävlingen kommit desto mer fokuserat har det blivit. Såklart. Allt har ju kretsat runt detta. Precis allt. Varje minut. En tävlingssatsning är inte bara en hobby- det blir en hel livsstil och påverkar exakt allt. Sömn, mat, träning, socialt liv, ekonomi... Sen första oktober snackar vi typ 13 timmar träning/vecka... Det har varit frivilligt. Men snart väntar en större frihet. Och då ska nya mål sättas. Men ändå, just nu, känns det som att en tomhet kommer smyga sig på. Ett "äntligen över" som blandas med "men nu då?".

Näst sista morgonpromenaden imorse. Jag gillar verkligen inte att promenera. Det är sjukt tråkigt. Varför gå när man kan springa? Och varför "bara" springa när man kan kötta stenhårda intervaller? Det här är sånt som får mig att undra vad fan det är jag pyssla med egentligen? Jag har ju sagt att jag ska göra allt för målet men samtidigt förtar målet lite av glädjen. Det tåls att tänka på. Men jag tog min promenad imorse. Och jag hinkar allt vatten. Och jag sväljer de översaltade äggvitorna flera gånger om dagen. Och jag går och tränar hungrig och trött. Och jag har ont i magen och kan knappt gå på toa (för mycket detaljer nu va?). It's in the name of the game. Just nu är jag för trött för att kunna utvärdera någon tanke eller känsla eller upplevelse. Sånt får vänta. Det enda jag kan hålla fast vid var den underbara känslan igår på gymmet. Jag var liksom "ett med min kropp" och om och om igen under den här resan så slår tanken mig- fy fan vad jag älskar att träna! Det får vara mitt centrum och min drivkraft. Jag är inte hon som vill "späcka sig" i form. Jag gillar inte att ligga för lågt i kaloriintag. Jag hatar tröttheten. Hungern kan jag väl acceptera och hantera men just tröttheten är inte skojig. Men jag försöker tänka att alla erfarenheter är nyttiga just nu. Jag lär mig så mycket om mig själv och det är utvecklande. Visst vill jag göra om detta- med mer erfarenheter, kunskap, framflyttade gränser, styrka och ett bättre utgångsläge. Nästa gång vet jag vad jag har att vänta och vet bättre hur jag psykiskt och fysiskt reagerar under en diet.

Just nu är det mest en dimma framför ögonen

Och nu smyger nervositeten på mig

Vad fan har jag gett mig in på?

Är riktigt nervös nu!!!

Men jag antar att det också är något man bara får acceptera

In the name of the game!