Myten om den glade amatören

Finns den glade amatören?

Jag börjar undra!

Den äventyrliga amatören. Rookien. Blåbäret. Debutanten. Gröngölingen. Dunungen. Färsking. Nybörjare. Nykomling. Novis.  Hon/han utan facit och erfarenheter som kastar sig ut och chansar lite. Håller linan? Väcklar fallskärmen ut sig? Hur kommer jag landa?

Frågorna haglar runt mig nu!

Hur känns det?

Hur ser du på dina chanser i tävlingen?

Vilken placering siktar du på?

Låt.Mig.Vara.

Jag tror och tänker ingenting just nu. Absolut ingenting. Jag ska debutera. Det är mitt mål! Det är ingen "efterkonstruktion" det jag säger nu. Men jag blir lite less på "besserwissrar" vare sig de är inne i kroppsbyggarsvängen eller ej som inte verkar tycka att man kan få vara just bara en debutant. Jag har försökt förklara på folk hur jag tänker kring tävlingen men möts emellanåt av rätt mycket oförstånd. Att jag låter "uppgiven" eller "modstulen" och att jag måste tro på mig själv. Eh. Tro mig när jag säger att jag tror på mig själv- annars hade jag inte utsatt mig för denna prövning. Alls. Överhuvudtaget. Så lustigt är det inte. Bara för att jag säger att jag inte tror på en finalplats så betyder inte det att jag inte tror på mig själv.

En parallell

Om du ska springa ett maraton första gången är väl det en bedrift? Att ta sig till start. Och ta sig runt? Ingen förväntar sig mer av dig?

En annan parallell

När jag tänkt hoppa av har jag fått frågan: "Men om du ställer upp- vad är det värsta som kan hända?"

Svar.... "Att jag kommer sist?"

Men är det så illa då? Kommer någon verkligen sist? Om det är 25 tävlande i en klass kommer någon på 25:e plats. Är det så illa? Om vi slutar benämna det som att vi kommit sist utan att vi kom på plats 25:e? Bra mycket bättre än de som inte tog sig dit alls, eller de som sitter i publiken och inte ens försökte, inte ens inledde en deff, aldrig ens försökte.

Jag har hoppat av tävlingen- 2 gånger

Det visste ni inte va?

Vid 2 tillfällen har jag sagt att jag kliver av. Nu skulle man ju lätt kunna ifrågasätta var mitt fokus är och vad jag kunnat prestera med den inställningen. Det lustiga är att veckan som följt efter bägge dessa "beslut" har jag kört dubbelt så hårt. Kanske var det en spärr som liksom släppte? Ett krav på mig själv som minskade? Men jag har iallafall kört dubbelt så hårt båda gångerna. Lustigt!

Vi är inte vad vi gör!

Har jag hört. Men stämmer det?

Till viss del är vi väl en produkt av våra handlingar?

I vilket fall brukar livet bli ett resultat av våra val

Tävlingen känns som en tröskel som jag nu puttar mig själv över.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Kalla det prestationsångst. Kalla det vinnarinstinkt. Men det sitter som ett berg. Jag tycker inte det är roligt att göra saker jag inte är bra på. Helt ärligt. Samtidigt hatar jag att ge upp. Har man sig i leken gett får man leken tåla. En tanke maler i bakhuvudet. Avsluta alltid det du startat!! Alltid!!

Realistiska krav och realistiska mål

Inte lätt att vara objektiv och realistisk som amatör och debutant. Och jag har 2 tankar som stångat sig blodiga mot varandra och gjort att jag både hoppat av och fortsatt samtidigt:

1. Om du inte är nöjd med fysiken har du inget där att göra!

Kan du inte springa 2 mil på träning ska du fan inte ställa upp i ett maraton. Varför så bråttom? Vänta ett år till. Ge dig själv chansen att växa och få den fysiken du vill ha. Vänta så att du kan vara briljant redan på din första tävling. Det finns andra som vunnit sin första tävling för att de väntat ett år extra.

2. Våga ta chansen och omfamna erfarenheten!

Det är okej att vara debutant! Det är okej att inte vara perfekt. Det är okej att "bara ta sig runt". Att tävla i fitness innebär så mycket. Uppbyggnad. Deff. Tömning. Fyllning. Att strida mot naturliga instinkter. Klara av hungern. Hantera sömnbrist, näringsbrist, underskott, kolhydratstorsk. Fixa att gå upp på scenen, i klackar, posera, se glad ut, göra rätt, le, stråla, hantera nervositen. Hantera att inte druckit på ett dygn. Utmaningarna är så otroligt många. Erfarenheterna är vinsterna! Hungriga vargar jagar bäst. Jag är medveten om att det kommer bli tufft att stå där och inte vara riktigt nöjd. Men ändå- jag är så stolt över vad jag presterat och åstadkommit och det får vara vinst nog. I år...

Den glade amatören!

Jag tillåter mig vara henne. Jag tillåter mig faktiskt att vara debutant och rookie. Fast kraven är höga. Och jag vet att jag kommer känna mig utlämnad. I en mini- pytte- tiny- bikini (som är fastlimmad på skinkorna, fatta hur liten den är!!) på en scen, i ljuset, bredvid andra som jag ska jämföras med. Jag har själv suttit i publiken och vet hur snacket går. "Kolla nr 7 hon har inga ben. Och nr 9- har hon deffat alls? Och nr 10 har ju fan inga axlar alls". Etc. Lätt att sitta i publiken och snacka... Det är fan så mycket tuffare att stå där. Inom fitness är kraven stora. Inte konstigt att så många tjejer drar på sig ätstörningar och mår skit... Sånt skrämmer mig! Fast ju längre deffen gått desto mer inser jag att jag har noll anlag för ätstörningar. Jag får kämpa som fan för att hålla mig i schack. Men jag varken hon som gillar att späcka sig eller hon som vill hetsäta. Så jag får kämpa emot den naturliga "överlevnadsinstinkten" som säger att kroppen vill ha mat. Inte många dagar nu sen är jag lättad att få träna och äta balanserat igen! Jag vill sätta upp mina egna mål. Tack. Och det som sporrar mig att fortsätta trots att jag ju inser att jag inte kommer vara 100% nöjd (är man någonsin det?) och att jag kommer missa mitt slutmål med en del fett- procent- enheter är att jag vill se slutprodukten av 2011 års slit. Jag vill veta hur jag ser ut i färgläggningen, klackarna, bikinin, deffad, tömnd, upp- pumpad! Allting har en början! Så även om jag får stå där axel mot axel med en donna som tagit en topp- placering på SM tidigare år så har jag förtjänat min plats.

Jag minns hur det kändes dag 1 på deffen. Jag vägde mig på morgonen och tårarna rann för jag tyckte jag var så jävla fet och hatade siffran. Men så kom tanken "detta är din startgrop Em- och detta är utgångsläget- och det är från denna punkt du tar spjärn!".

Så tänker jag känna när tävlingen är över!!

Då ska jag se på vad jag gjort och åstadkommit och stolt kunna säga att- "så här långt räckte jag detta år- och detta är min startgrop- mitt nya utgångsläge- och det är från denna punkt jag tar spjärn inför kommande satsning!"

En lustig dialog!

- Vad är det värsta som kan hända?

- Att det blir fiasko och jag kommer sist...

- Men det är väl skitbra? Om du kommer sist har du största möjliga marginal till nästa års toppplacering? Fatta hur många hundra procent du kommer ha förbättrats då!

Jag har verkligen omgärdat mig med människor som kan peppa och få mig att skratta mitt i "eländet"!

Luciapokalen 2011

Inte slutet

Bara början!

Men var jag vill komma är att det är okej att vara debutant!

Det är okej att inte veta!

Att vara ny på jobbet

Att våga chansa

Den som vågar har vunnit!

Alla är barn i början bla bla bla etc etc etc

Sant!

"Fiasko" finns bara i ditt eget huvud!

Så kom ihåg det!
Det är dagen lilla, inte särskilt väl dolda, moralkaka!

Det är okej att vara nybörjare, blåbär, rookie, debutant!

Det är okej att chansa!

Och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan- De där kraven vi ställer på oss själva- är det verkligen våra egna krav eller är det krav vi inbillar oss att andra ställer på oss?