A perfect sunday morning

Gick upp strax innan 10.00. Hade då fått en ordentlig sovmorgon men ändå snoozat en 5-6 gånger. Jag älskar att snooza. Jag älskar de små "snooze- drömmarna" jag hinner få. De är alltid spännande.  Sedan sprang jag intervaller. Inte för att det står på mitt söndagsschema men för att jag verkligen ville. Inte för att jag planerat det utan för att jag tagit på mig löparkläderna och lät stegen vara lika random som musiken. Jag hamnade i min intervallbacke till slut och sprang intervaller. Skönt. Jobbigt. Svettigt. Revansch. Jag är glad att jag orkade. Glad att kroppen och själen orkade. Det är deff, det är tävling- jag har inte tid att må dåligt. Önskar så att den veckan som just passerat hade sett helt annorlunda ut men det gjorde den inte. Inget jag kan råda över. Men jag är stark nu.

Jag hann även ligga en stund och verkligen läsa bloggkommentarer. Verkligen läsa. Jag läser alla kommentarer, alltid, men ibland går det lite fort. Idag lät jag orden sjunka in. Fasen vad häftigt det är att läsa att jag inspirerat någon. Att någon som inte känner mig tar sig tid att skriva upppmuntrande ord. Att få respons på mina inlägg Att få uppskattning men även att väcka diskussion. Att få någon annan att tänka något, tycka något, känna något. Att få läsa såna här kommentarer:

"Du är så grymt inspirerande! Tack för all tid du lägger på bloggen och framförallt tack för den positiva inverkan du har på mitt liv, trots att vi inte känner varandra! När träningen går segt brukar jag ofta tänka på något av dina inlägg för att hitta lite extra jävlaranamma. Det är superintressant att följa din resa. För mig är du den självklara vinnaren oavsett placering på tävlingen!"

Är ju hur häftigt som helst!

Det kommer mycket fin feed- back just nu från er som läser och det är stärkande såklart. Stärkande för min självkänsla, bekräftande att jag kan inspirera andra, att jag kan fungera som motivation men också att någon orkar ta sig tid att peppa mig. Jag har aldrig utsatt mig själv för något så krävande, mentalt såväl som fysiskt, som jag gör under denna deff och jag är ingen maskin- alla uppmuntrande ord går rakt in på stärkande- kontot och min tacksamhet för den gratis uppmuntran som kommer är enorm. Kom ihåg det ni som skriver kommentarer och peppar! Jag är så evinnerligt gränslöst tacksam!

Take it or leave it

Det finns en sak- apropå bloggande- som jag tänkt att jag velat ta upp men  jag har haft lite svårt att hitta orden eller den riktiga känslan- det jag vill sätta fingret på. Men here we go. Att blogga är gratis. Att läsa en blogg är gratis. Läs. Ta till er. Läs inte. Ignorera. Inspireras. Motiveras. Reagera. Diskutera. Ni är så välkomna att läsa och reagera som ni gör. Jag tar tacksamt emot pepp såväl som diskussioner. Ni måste inte hålla med mig utan får gärna väcka en diskussion! Det enda jag aldrig någonsin är intresserad av är att få min blogg recenserad!

Jag skriver inte för någon annan. Inte i någon annans namn. Inte på någon sajt, någon portal, i något syfte, för någon tidning. Det finns ingen annan som står bakom min blogg, vad jag skriver, när, om vad, vad jag tar ställning till. Jag skriver helt och hållet för mig själv. Om man inte gillar det jag skriver får man reagera men kom ihåg- jag ber er aldrig att recensera! Ni kommer aldrig se ett inlägg där jag frågar vad ni vill läsa mer om, eller mindre om. Jag censurerar heller aldrig mina tankar eller åsikter och ber inte om ursäkt för dem. Gillar man inte det jag skriver, vill man inte läsa- så låt bli. Ibland kommer det frågor som jag väljer att göra inlägg av, men som sagt, jag ber ingen recensera mig.  Det skulle vara som att be någon recensera ens dagbok...

Jag läste just på Träningsglädje Saras blogg- hon har hållt föreläsning i helgen, jag var inte där men hon skriver följande: " Jag pratade också om att förvalta sitt förtroende, om att åsikter är en bloggares bästa vapen, om att blogga med själ och hjärta – och så hade jag velat prata mer om att betalar du inte för tjänsten är du inte kunden utan varan som just blivit såld."

Jag tänker mycket på detta! Jag skriver med själ och hjärta- minst sagt, och därför kan jag ibland trampa på en öm tå. Men kom då ihåg att högst upp i högra hörnet på skärmen finns ett litet kryss och där kan du trycka när du känner att jag "blir för mycket", att jag blir för "hard- core", att jag skriver saker som "andra kan ta illa upp över" eller saker som du känner att du tar åt dig av på ett negativt sätt. Det finns så många träningsbloggar du kan läsa, och så många som bara skriver om träningsmode, hur man flätar håret inför ett spinningpass, hur man "tränar lagom" och såvidare. Jag har inte en sån blogg.

Men utan att varit på Saras föreläsning och utan att riktigt veta vad hon pratat om/vad mer hon ville prata om sjunker de där sista orden in hos mig- "betalar du inte för tjänsten är du inte kunden"! Mina läsare är inte mina kunder. Det finns ingen efterfrågan som styr någon tillgång här. Jag skulle blogga i samma utsträckning om mitt läsarantal halverades. Ni som läser min blogg gör väl det för att den på ett eller annat sätt intresserar er- antingen för att ni känner mig, eller älskar mig, eller ingår i samma team, eller är kompis på något vis, eller bara vet vem jag är och är lite nyfiken på mig eller så vet ni inte alls vem jag är men gillar min blogg- eller så är ni en av de där som egentligen inte alls gillar det jag skriver men inte kan sluta läsa.... Att läsa en blogg är gratis- du är inte kund, det finns ingen efterfrågan som avgör.

I min värld är jag kung, president, domare... Men det finns ingen Em- religion och jag kommer inte försöka frälsa världen eller försöka övertala någon att tänka/tycka/känna som jag. Jag vet bara vad jag drömmer om,. inspireras av, älskar och det är vad jag skriver om. Jag ser min blogg som "mitt hem" och om du som kommer in i mitt hem inte gillar det du ser, kanske finner min inredning och konst anstötande kan vända på tröskeln och gå igen. Bye bye. För det här är min värld och jag censurerar den inte för att passa eller behaga. Jag publikfriar inte och skriver inte varken med återhållsamhet för att behaga eller provocerande för att väcka reaktion. Jag är bara Em. När någon går till "attack" efter att ha läst nåt jag skrivit, tagit åt sig och känner att de måste "försvara sig" blir jag alltid så fundersam- hur kan man ta åt sig så personligt av vad någon annan skriver? Jag har till och med fått kommentarer där jag "varnas"- därför att jag har "en hyfsat stor blogg och är en inspirationskälla och därför bör vara extra försiktig med vad jag skriver". Det där är bullshit enligt mig. Jag pekar aldrig ut någon eller kritiserar enskilda personer. Ibland krisiterar jag beteenden för att de ligger så långt ifrån mig själv och vad jag tycker är bra. Men vet du varför du gör som du gör- varför tar du då åt dig av vad jag skriver? Varför blir du så provocerad?

Jag tänker lite på Eleanor Roosevelts ord:

"Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse"

Eller varför inte dessa ord- vi ser inte världen som den är- vi ser den såsom vi är!

Tack alla ni som peppa mig

Tack alla ni som stöttar

Tack alla ni som kommer med feed- back

Tack alla ni som skickar frågor

Tack alla ni som bidrar till de diskussioner jag ibland väcker

Tack alla ni som har tillräckligt med självdistans för att se att jag är bara en person- en människa- en bloggare och att det jag skriver inte är någon lag som gäller alla utan bara mina egna åsikter- och för att er självdistans gör att ni aldrig tar åt er personligt utan bara konstaterar att vi har olika sätt att se på saken

Tack alla ni som uppskattar att jag skriver exakt såsom jag uppfattar världen

Tack ni som kommentarer och får mig att tänka till

Tack för era infallsvinklar och inspiration

Ibland ska vi bara ta världen som den är och människor som de är

Don't try to make it/them in to something else