Bögporr, cocktails, tömning och separationsångest

Vilken dag
Tömningen är här
Inget salt och inga kolhydrater
Massor av vatten
Ingen energi what so ever
Bara sätta en fot framför den andra
Inte känna efter
Bara göra
Släpig i tal och tanke men stolt att klarat av promenad- jobb- träning...

Idag kördes det sista gympasset och helvete vilken separationsångest man kan ha! Jag ville inte avsluta! Galet vad jag älskar min träning!! Många verkar så här nära tävling tycka att det är skönt att vara "klar" med träningen, själv har jag separationsångest och avslutade passet med tårar i ögonen... Kanske kom de även av trötthet...

Var fruktansvärt trött när jag kom till gymmet. Stolt att jag tog mig igenom denna arbetsdag... Laddade med en fin preworkout-cocktail och sen var det bara att kötta på! Älskade Kärleken var där för stöd och pepp!

Det första som hände när jag kom till SATS Medis var att jag möte fina Sanne som tävlar i mellanklassen. Positiv och så snygg! Kram och pepp utbyttes! Fina människor har gjort entré i mitt liv på sista tiden.

Sedan fick jag sällskap under uppvärmningen av en sån där GK (=GymKompis du knappt vet namnet på men snackar med som ni känt varandra i evighet) och var snart mitt i ett samtal om bögporr, sthlms nattliv, rasister, träning och tysk trance... Vet inte hur samtalet snurrade som det gjorde men det var skönt att bara garva åt allt och ingenting!

Sedan en spontan klapp på axeln och uppmuntrande kommentarer från en kvinnlig PT på gymmet. Det betydde massor!! Tack!!

Blev ett bra träningspass (mellan kisspausarna!) trots tröttheten och den dränerade känslan. Ett helkroppspass med hög intensitet. Jag erkänner att det här med tömning inte får mig att

må så värst bra... Men det är bara att bita ihop. Ledig imorgon som tur är. Ska sova, dricka, dricka, dricka, äta, sova, sova, sova och packa...

Dagsformen känns... Jag vet inte.. Trött, svullen, dränerad, tunn... Allt i en salig röra...

- Em bloggar i iPhone!

Somliga prövar Gud lite extra...

...som att göra dem ansvariga, på företaget, för planeringen inför en mässa, med tillhörande inhandling av godis till montern... Gah!!!


Jaja... Passade på att säga hej till några jag saknar mer än godis... Ses snart! Så snart!


I love bread...

- Em bloggar i iPhone!

Hur fan kan man vara så jävla dum?

Allvarligt talat?

Vem fan anmäler sig till en tävling, där man ska stå på en scen, under strålkastare, i en jävla mini- bikini som är så liten att man får limma fast den för att täcka skinkorna? Vem kommer på nåt så dumt? Och att göra det trött, dränerad och utan vätska i kroppen så benen skakar? Nästan- naken. Skakis. Exposed. I höga klackar. Hur fan kan man vara så jävla dum? Denna tanke snurrar nu för fullt. Vad har jag gett mig in på?

MVH

Fröken Tävlings- nervositet

Sista

Sista dagarna nu till tävlingen

Sista onsdagen innan tävlingen

Sista arbetsdagen- känns klokt att vara ledig imorgon och på fredag är det ju resedag

Sista morgoncardion avklarad idag- en promenad imorse med bästabästaIda i örat!

Sista gympass körs ikväll

Känns lite tomt och underligt

Imorgon- vila hela dagen

Äta, dricka, sova, äta, dricka, sova... Blir nog en skön torsdag. Pirrig och nervös. Trött. Men skön. Ska ju även packa allt. Gå igenom allt för tävlingen. Laga matlådorna för fredag och packa ihop. Och på kvällen göra en hemlig- ego- grej bara för min skull...!

Bikinisar, Raggsockor och ägg

Så sjukt glamourös sport detta... Var iallafall glamorös en stund ikväll! Hämtade mina fina bikinis hos den fantastiska sömmerskan Anita i Solna. Och fina är bara namnet! Glitterbikinin är absurt snygg- trodde aldrig jag skulle känna mig så fin i en mini- pytti- klistra fast på skinkorna- bikini som glittrar. Men jo! Sjukt snygg! Anita är ett proffs! Som dessutom är gullig och skickade med raggsockor! Mys!! Kommer väl till pass nu när jag fryser så oerhört... Konstant!


Nu har jag ont i fingrarna... Är det något jag är less på så är det att skala ägg... Blir ju en del om man sammanlagt ska käka 500 gram äggvita på en dag...


Dags att sluta gnälla?
Ja!
Godnatt!

- Em bloggar i iPhone!

"Du är den mest hälsosamma människa jag vet!"

*hehe*!

Tjo tjena!

Mycket kan man väl säga om en person under tävlingsdiet... Men mest hälsosam...? Not so much!  Fast folk tycker visst det. För att jag tränar "jämt"? För att jag är "smal"? Gått ner mycket i vikt? Men nä. Fitnesstävlande vinner aldrig tävlingen "mest hälsosam". Fast det är ju inte målet heller. Bara lustigt hur människor definierar hälsa.

Annat lustigt är den stora skräcken för sjukdomen "övertränad". Hur många ligger i riskzon egentligen? Med tanken på att kroppen är konstrurerad för rörelse. Jag tror att risken för att bli övertränad är tämligen liten. För de flesta. Tror det finns fler som är "övervilade" om jag ska vara ärlig...

En normal svensson som sitter på sin röv på jobbet 8-9 timmar om dagen och är rädd för att de ska bli övertränade om de kör mer än 5 träningspass/vecka... Jag vettefan. Tror det där är en konstruerad sjukdom som fungerar lite som en liten för enkel ursäkt för lite för många att stanna i soffan. Visst finns det människor som blir övertränade och det är ju såklart endast negativt, skadligt och antagligen väldigt smärtsamt såväl fysiskt som mentalt. Men det finns risker med allt. Ligger man i en för smal soffa och trillar ut riskerar man att slå huvudet i en vass bordskant. Det gör ju också ont förstås. Övertränad... För hög träningsfrekvens och för hög träningsbelastning kombinerat med för lite sömn, för lite mat, för mycket stress... Gränsen är nog väldigt individuell. Och jag tror den definieras om ju längre en "träningskarriär" blir. Vad tror du?

Engångsbrallor

Eller bara ego-kick?

Live- bloggar från omklädningsrum där jag just fått bekräftat att jag krympt. Brallor storlek 34 går på! Skiter i om de bara passar veckan ut. De går på- alltså ska de med hem. Deff-shopping pågår. Synd att det är kort kvar på "säsongen"! Vad gäller brallor är deffen dyr. För 4 månader sen hade jag typ inte brallor för allt var för litet. Nu har jag inga byxor att ta på mig för allt sitter löst. Det svänger!

Ps- undrar om kassörskan också går på deff med tanke på att hon satt på ett larm till istället för att ta bort det...

Ps2- provhyttar alltså... Grymt bra ställe att posera!

- Em bloggar i iPhone!

In the name of the game

4 dagar kvar

Känslan av "tomhet" smyger sig på. På lördag är det "Över". Fast nej. Såklart inte. Det kommer nya mål, nya satsningar, nya utmaningar. Jag ska inte förfalla i soffan efter helgen såklart. Men ändå. Så kommer känslan. Av tomhet. De sista 4 månaderna har varit extremt fokuserade på målet. Men egentligen har ju hela året varit det. Allt har handlat om detta. Om tävlingen. Jag tänker på alla ändlösa timmar i gymmet. All morgoncardio. Alla känslor. Tankar. Tårar. Skratt. Maten. Mattiderna. Intaget. Vägning och räkning kring maten. Och alla pengar. Törs knappt tänka på vad satsningen kostat. Det är en dyr sport detta. Minst sagt. Ju längre deffen gått och ju närmare tävlingen kommit desto mer fokuserat har det blivit. Såklart. Allt har ju kretsat runt detta. Precis allt. Varje minut. En tävlingssatsning är inte bara en hobby- det blir en hel livsstil och påverkar exakt allt. Sömn, mat, träning, socialt liv, ekonomi... Sen första oktober snackar vi typ 13 timmar träning/vecka... Det har varit frivilligt. Men snart väntar en större frihet. Och då ska nya mål sättas. Men ändå, just nu, känns det som att en tomhet kommer smyga sig på. Ett "äntligen över" som blandas med "men nu då?".

Näst sista morgonpromenaden imorse. Jag gillar verkligen inte att promenera. Det är sjukt tråkigt. Varför gå när man kan springa? Och varför "bara" springa när man kan kötta stenhårda intervaller? Det här är sånt som får mig att undra vad fan det är jag pyssla med egentligen? Jag har ju sagt att jag ska göra allt för målet men samtidigt förtar målet lite av glädjen. Det tåls att tänka på. Men jag tog min promenad imorse. Och jag hinkar allt vatten. Och jag sväljer de översaltade äggvitorna flera gånger om dagen. Och jag går och tränar hungrig och trött. Och jag har ont i magen och kan knappt gå på toa (för mycket detaljer nu va?). It's in the name of the game. Just nu är jag för trött för att kunna utvärdera någon tanke eller känsla eller upplevelse. Sånt får vänta. Det enda jag kan hålla fast vid var den underbara känslan igår på gymmet. Jag var liksom "ett med min kropp" och om och om igen under den här resan så slår tanken mig- fy fan vad jag älskar att träna! Det får vara mitt centrum och min drivkraft. Jag är inte hon som vill "späcka sig" i form. Jag gillar inte att ligga för lågt i kaloriintag. Jag hatar tröttheten. Hungern kan jag väl acceptera och hantera men just tröttheten är inte skojig. Men jag försöker tänka att alla erfarenheter är nyttiga just nu. Jag lär mig så mycket om mig själv och det är utvecklande. Visst vill jag göra om detta- med mer erfarenheter, kunskap, framflyttade gränser, styrka och ett bättre utgångsläge. Nästa gång vet jag vad jag har att vänta och vet bättre hur jag psykiskt och fysiskt reagerar under en diet.

Just nu är det mest en dimma framför ögonen

Och nu smyger nervositeten på mig

Vad fan har jag gett mig in på?

Är riktigt nervös nu!!!

Men jag antar att det också är något man bara får acceptera

In the name of the game!

"Ska du tävla?"

Grymt bekräftande att få den frågan! Tack du främmande kille. Kom fram en snubbe som
Coachar ett annat team och småsnackade lite! Peppande! Behövde det en dag som denna då jag känner mig som en flodhäst... All den här vätskan i kroppen är inte sexig alls... Usch! Svullen är bara förnamnet! Fick dock till ett riktigt bra träningspass och det tackar jag Kärleken för!! Bästa stödet i världen som vet exakt när jag behöver vilken typ av pepp! Vi köttade på rejält och jag bevisade för mig själv att jag kan pumpa så sjukt hårt- utan preworkout, utan kolhydrater, hungrig, trött, svullen!

It's all in the head!!


















- Em bloggar i iPhone!

Fitness som uttrycksform

Jag tror att alla människor mår bra av att på något sätt få uttrycka sig. Även om vissa påstår att de inte är kreativa, har någon fantasti eller är estetiska så tror jag att alla mår bra av att på något sätt kunna få utlopp för kreativitet. Jag önskar att jag kunde rita, eller sjunga men jag fick inte de begåvningarna. Om jag hade mer tid skulle jag gärna satsa på fotografering som jag tycker är en härlig uttrycksform. Jag skulle även gärna försöka börja måla. Inte rita porträtt, utan mer finna någon abstraktform som jag gillar. Vore häftigt. Det finns så många sätt att uttrycka sig- skulptera, rita, pyssla, dansa, spela teater, göra smycken, snickra möbler, sy kläder... Andra uttrycker sig genom sin klädstil. Genom galna frisyrer. Jag gillar tatueringar och har hittills två. De är viktiga för mig och en del i mitt uttryck/intryck. Det är ett sätt att uttrycka sig. Piercingar är ett annat sätt.

Jag har 2 sätt att uttrycka mig kreativt:

1. Skriver!

Förutom bloggen skriver jag "böcker". Sida upp och sida ner. För min egen skull. Ett utlopp för tankar och känslor.

2. Tränar!

Jag inser det allt mer och mer. Fitness är en uttrycksform. En möjlighet att vara kreativ. Att skapa. Jag uttrycker så mycket med min kropp och jag vill skulptera och formen den. Jag vill att kroppen ska matcha min själ och insida. Mina känslor. Det handlar inte så värst mycket om skönhet, ideal, "vad som är snyggt"- utan min kropp blir en symbol för den jag är. Det är ganska häftigt att just nu vara närmare den där fysiken som uttrycker vem jag är. Med denna tanke blir det på nåt sätt lättare att avskärma sig från alla andras åsikter. Jag bara tänker att det är som med den mesta andra "konstformer"- det faller inte alla i smaken. Självklart blir det känsligt när någon attackerar mig och uttrycker sig nedsättande om min kropp men samtidigt- det här är mitt sätt att uttrycka mig, om du inte gillar det så rekommenderar jag dig att hitta något du gillar! Vem orkar lägga tid och energi på sånt man inte gillar/får ut nåt av? Jag tycker fitness är en uttrycksform som passar mig, som får mig att må bra, som får mig att trivas och drivas framåt. Jag vill fortsätta utvecklas och förbättras! Jag uttrycker mig med kroppen och gillar den konstformen.

Hur får du utlopp för din kreativitet?!

"Likt en fishermans friend under förhuden"

Så inleddes det BODY Radio avsnitt jag avnjöt imorse under min morgonpromenad. Jag har ingen förhud och om jag hade en hade jag nog inte placerat en fishermans friend där. Men jag hajjar liknelsen och upplevde nog en liknande känsla imorse.

Godmorgon och välkommen till tävlingsveckan!

Det pirrar i hela kroppen. Inte så mycket av nervositet men utav förväntan. Det ska bli roligt! Spännande! Lärorikt! Jag "skuttade" nästan ur sängen imorse. Hungrig som ett as och kissnödig. Men också lite med ett barn- på- julafton- känsla! Jag ser verkligen fram emot lördag. Även om formen är som den är, och även om jag känner mig vätskig och svullen och tung. Det ska fortfarande bli roligt. Ska bli så spännande att se vad tömningen gör och vad som blir kvar av mig! Jag tror inte att någon kan förstår hur jävla mäktigt detta känns för mig. Herregud- jag satt för typ 13 år sen på mitt första gym- Gym1Uno i Enköping och bläddrade i BODY- tidningar. Fast den hette då BK (nu får jag nästan åldersnojja!) och jag slukade det mesta av artiklarna men allra mest bilderna och i hemlighet (inte tordes jag erkänna det då!) beundrade jag tjejerna i tidningen. Och tjejerna på gymmet. På det gymmet och på den tiden var det nästan bara byggare där. Många STORA killar och de får tjejer som var där var också STORA! Iallafall minns jag det så. Och jag minns när det blev höst och några deffade. För tävling. För Luciapokalen. Jag ryser när jag tänker på det. Magiskt! Saker har förändrats under åren- inte bara med mig- utan den allmänna uppfattningen kring tjejer och muskler. Jag inbillar mig att det är lite mer accepterat idag? Med slogans som "strong is the new skinny"? För 13 år sen vågade jag iallafall inte erkänna hur gärna jag ville ha den där muskliga, tighta, starka, hårda kroppen.

Skräckblandad förväntan!
Jag kan med handen på hjärtat säga att jag gjort mitt bästa. Under uppbyggnad. Deff. Jag har gjort allt jag kunnat och jag har utvecklats. Jag kan inte prestera bättre i år. Utifrån min kapacitet. Satsning. Investering. Så jag försöker hålla fast vid den känslan under veckan. Så jag inte freakar. Och får panik. För känslan är hela tiden lite på gränsen. Förväntansfull men skräckslagen. Nervös men glad. Pendlar mellan att vara stolt över min prestation och känna att jag är inte good enough.

Separationsångest från deffen
Kan man ha det?

Jag vet inte!
Mitt i tröttheten, tomheten, dränerade känslan, smärtan i kroppen, hungern och alla känslor så finns ju den andra känslan där. Den av stolthet. Kontroll. Att se kroppen i en form jag aldrig sett förut. En form jag gärna skulle behålla som den är efter tävlingen. Konserveringsmedel?

Var in på Ica häromdagen och försökte förställa mig hur det kommer kännas en fredag då jag inte är under deff. Då jag faktiskt kan gå in där och köpa precis vad jag vill och är sugen på! En god ost kanske? Färskt bröd? Kött? Sås? Godis? Så länge sedan jag hade den valfriheten! Kommer jag gå bananas och äta ihjäl mig? Eller kommer jag komma ut med en påse blandsallad och ett paket rostbiff och vara nöjd så? Efter så här lång tid på diet (sen 1 augusti) känns det nästan lite läskigt att deffen snart är slut. Sen ska jag ju tänka själv... Nu har jag ju extremt tydliga riktlinjer, finns ingen gråzon- antingen är det helt rätt enligt deffen eller bara NONO! Finns inget ganska- bra. Inget kan- gå. Det är antingen eller. On or off. Kommer kännas märkligt att inte vara hungrig längre. Att inte känna sig som dränerad. Inte känna den matta känslan. Den där deff- känslan som är så svår att sätta fingret på. Klart det är jobbigt att vara trött och hungrig men mitt under deffen blir den känslan "en tröst"- en försäkran om att vi är på väg åt rätt håll, en känsla av att gå runt och tappa fett... Ja, man blir nog lite knäpp av att deffen. Det inser jag. Men snart är min allra första tävlingsdeff över. Skräckblandad förtjusning. Visst ska det bli skönt. Men inte utan ett litet sting av separationsångest! (Mycket medveten om att väldigt få kommer fatta hur fan jag kan känna så *skratt*!)

I vilket fall är det tävlingsvecka nu!
Har tvåmiljoner myror som dansar lindyhopp i blodomloppet!
Så skönt att får börja denna vecka glad och förväntansfull!

Kompenserar!

När man inte får äta får man distrahera sig med annat
Att julpynta lagom är ungefär lika svårt som att äta lagom mycket choklad
Så jag försöker inte ens!
Vi har världens finaste adventsmys hemma nu! Jag älskar det! Nästan mer än jag älskar choklad faktiskt! Myset får till och med torsken att bli okej. Nästan!


- Em bloggar i iPhone!

Shopping for Fitness!

Mitt i adventshandlandet har jag även shoppat för tävlingen! Så mycket att tänka på men har nu koll på det mesta för smink, hår och naglar. Har för första gången i mitt liv köpt lösögonfransar! Aldrig trodde jag att jag skulle
göra det i sportsammanhang... Jag har så förvirrad på sminkavdelningen men det blir nog bra! Hårfärg fixad också. Samt inhandlat lite pumpa- upp- mig- bakom- scenen:



Även hyfsat koll på outfit för den stora festen på kvällen!

Gör mitt bästa för att hålla humöret uppe!

- Em bloggar i iPhone!

Som skit

Inte bra

Inte bra alls att vakna upp och inse att alla meningar i huvudet slutar med "som skit"... Jag känner mig som skit. Jag tycker jag ser ut som skit! Jag tycker allt smakar som skit. Idag är det en lågdag. På så många sätt. Jag erkänner nu- 6 dagar innan tävling- att det är absolut det sista batteriet som är i. Jag erkänner också att jag inte är en människa skapt för att deffa genom så här lågt kaloriintag. De här 6 dagarna som är kvar är det bara att bita ihop. Bara bara att bita ihop. Undvika att tänka och framförallt undvika att tänka på det jag känner. Jag orkar inte riktigt vara stressad. Jag orkar inte riktigt vara nervös. Allt jag vill är att bli färdig. Jag är så absurt hungrig men har ju ingen vidare lust att äta pga allt salt som smakar fan. Jag är redan tämligen less på vattendrickandet. Kissar hela tiden! Det är inte så humor med känslan i kroppen. Jag har nog aldrig känt mig så här smal! Känner mig smal och dränerad men samtidigt svullen pga all vätska.  Men var tar musklerna vägen? HJÄLP! Tror det kanske är så här det känns som om man gör ett snabbt viktras på 30-40 kilo och huden inte hinner dra ihop sig. Hmm. Jag är less på att vara hungrig men inte heller direkt sugen på mat. Jag vill bara inte vara så dränerad. Men tanken på en stor middag är inte lockande. Helst skulle jag vilja sova fram till nästa helg. Det vore himla skönt! Jag är trött, hungrig och jag fryster konstant. Dubblatröjor hela tiden men händerna är som isbitar! Igår åktes det mycket bil och fast det egentligen inte var långa etapper så domnar jag i benen, det värker i rumpa och höfter av att sitta... Stackars kroppen.

Inte ofta jag gnäller loss så här i bloggen men det finns tyvärr inga andra ord nu

Hittills under deffen när det varit tungt och jobbigt har träningen varit min "tröst"

Nu ser jag ju inga ljusglimtar på träningsschemat

Promenader istället för intervaller... Trist...

Mina sköna styrkepass med fokus på 1-2 muskelgrupper är utbytta mot helkroppspass

Fy fan vilken trist träningsvecka det blir!

Och så maten... ägg, salt, torsk, ägg, ägg, torsk... Humor...Not!

Jag har valt detta själv- jag vet det!

Men nu känns det som skit

Har spanat in lite bilder från Decembercupen förresten. Hittat en del bilder på BodyFitnesstjejerna vilket ju av naturlig anledning intresserar mig mest. Idel snygga tjejer. Snygga kroppar. Många som verkligen imponerat stort!! Men jag slås igen av tanken att det är en bedömningssport och det är inte alltid lätt att veta vad domarna vill ha... Vissa placeringar var mer förvånande än andra. Men jag tycker det var en klockren vinnare, hon var fantastiskt fin. Och faktiskt måste det säga att det glädjer mig att det inte verkar som de bara gått på hårdhet- och det gör ju att det blir en bättre skillnad mellan BodyFitness och Bodybuilding! Bra, för det ska vara två olika discipliner!

Det ska bli väldigt roligt, eller framförallt intressant, om mina förhandstippade favoriter inför Luciapokalen smäller så högt som jag tror!

Som skit

Som sagt

Så känns det

Har poseringsträning om en stund- inte så värst taggad

Men behöver det

Måste försöka få upp humöret innan bara

Behöver ha positiva känslor förknippade med poseringen

För visst ser jag att det händer saker med kroppen och formen
Inte så mycket jag önskat
Men visst händer det saker

Konstaterar nu att jag deffat 17 veckor
119 dagar deffade

Mys!

Familjen först

Det viktigaste vi någonsin kommer ha och tillhöra!


- Em bloggar i iPhone!

Upphetsande storhandling

Jag älskar att storhandla!! Älskar att köpa mat, härliga råvaror- klämma, känna, välja. Men det här... Inte upphetsande!


Jag har räknat ut exakt hur mycket som ska gå åt! Ingen torsk ska ta upp plats i min frys efter 3 december...


- Em bloggar i iPhone!

Meditation och inventering

Här mediterar och inventerar jag:



Här får både kropp och själ vad de behöver

Jag har alltid älskat löpbandet. Löpning, intervaller, backar, powerwalk- det kvittar. Att jobba kroppen svettig framför en spegel har en lugnande effekt på mig. Det känns som att jag befinner mig i en osynlig kupa med bara mig. Min kropp. Min själ. Mina tankar. Mina känslor. En stund att processa saker som sker. Intryck. Upplevelser. Situationer. Val. Beslut. Konversationer. Jag inventerar mig och mitt liv. Efter ett sånt pass är jag alltid starkare. Fysiskt matt men mentalt stärkt.

Så många intryck att hantera nu
Andras ord snurrar i huvudet:

Fan vad snygg du är!!

Men människa! Du ser sjuk ut!

Du tynar ju bort...

Vilket jävla jobb du gjort! Hejja!

Wow coola den ådran! Den kommer resa sig snyggt sen!!

Jag är stolt över dig!

Du inspirerar!

Du är ju sjuk... Usch...

Det är viktigt att verkligen känna sig själv. Ta sig lite tid att umgås med sig själv. Löpbandet har alltid varit min plats för meditation. Jag är noga med att ge mig själv det jag behöver
För att kunna ge andra vad de behöver. Här kan jag inventera livet och hitta fokus. Jag inventerar mina styrkor. Sen mina svagheter men döper om dem till potential och möjligheter till förbättring.

Formen då?
Just nu ganska svullen av allt salt och vatten. Känner mig slapp och lös men samtidigt liten och benig. Underlig känsla. Längtar efter att få sluta salta och släppa vätskan ut kroppen!

Kommer jag bli snustorr, knackhård och sylvass? Självklart!
Kommer jag bli det i år?
Nopp.

Vad jag kommet bli är det allra bästa tänkbara maximala resultatet av det jobb jag gjort. Min prestation. Me and only me. No more. No less.
Om ett år är formen och kraven något annat.
Är det något jag lärt mig på denna resa så är det tålamod!
Jag är bara jag
Stolt och ödmjuk
Nyfiken och förväntansfull
Envis och ambitiös


Om en vecka vet jag exakt vad min insats varit värd

- Em bloggar i iPhone!

Positiva drömmar

Önskar jag mig inatt!



För det pirrar av nervositet!


Imorgon när jag vaknar är det prick 1 vecka kvar!

- Em bloggar i iPhone!

Första advent

Längtar efter att låta ljuset och myset uppfylla mig. Adventsstjärnan är på plats på jobbet. På söndag ska det bli advent hemma. Har nog aldrig längtat så efter jul. Lugnet. Stillheten. Familjen. Kärleken. Jul står för stillhet och ro. Det är njutning det.


- Em bloggar i iPhone!

Inbördeskrig

Kroppen är inte fienden

Någonsin. Jag vill aldrig kämpa emot den. Slåss mot den. Mobba den. Trakassera den. Jag vill inte vara elak. Hårdhänt. Jag vill gärna samarbeta. Det blir oftast bäst så. Jag tror det är viktigt att aldrig se kroppen som fienden. Aldrig betrakta den som en motståndare. Jag har alltid varit rädd om min kropp. Jag har aldrig haft någon ätstörning åt något håll- varken svultit eller hetsätit (så tacksam för det)- under högstadiet/gymnasiet såg jag flera vänner drabbas av ätstörningar och såg hur de led och jag led med dem. Själv har jag inga såna anlag. Jag hatar att vara hungrig. Jag klarar inte av självsvält. Har aldrig varit intresserad av att kräkas. Aldrig haft något behov av att straffa mig själv genom svält. Inte heller hetsätit. Aldrig skurit mig själv. Aldrig haft något destruktivt beteende i relation till min kropp. Inte rökt. Aldrig varit direkt mycket för alkohol. Jag har varit rädd om kroppen och hälsan.

Kroppen vill inget ont. Den vill bara väl!

Kroppen är ödmjuk. Den har inga stora krav. Den vill bara må bra. Den har inget behov av prestationer. Vinster. Medaljer. Tävlingar. Den behöver inga triumfer eller ego- kickar. Kroppen har bara ett enda mål- att få må bra. Den behöver näring och återhämtning. Den behöver fysisk aktivitet. Men den är ödmjuk. Den har inga stora pretentioner. Därför följer den minsta motståndets lag. Kroppen har inte alls något behov av storslagna äventyr. Finns ingen kropp som tycker att en tävlingsdiet är bra. Den vill inte bestiga berg, genomföra en svensk klassikter, springa maraton, cykla tvärs genom en världsdel eller springa genom en öken,  delta i Robinson etc. Kroppen suktar inte efter elitsatsningar. Det är vi- huvudet- själen- som suktar efter såna upptåg, bedrifter, äventyr och erfarenheter. Kroppen däremot- den har inga såna ambitioner.

En elitsatsning är som ett inbördeskrig

Där kroppen inte är en motståndare. Kom ihåg det! Det är du som gerilla- ledaren medan kroppen är... Den oskyldiga civilbefolkningen... Så jag antar att vi är skyldiga oss själva (aka kroppen) att försöka genomföra reformer och revolutioner med sån stor omsorg och försiktighet som det går. Fast det är svårt. En tävlingsdiet är ett ganska hårdfört krig. Jag går hårt fram som en riktigt elak furir. Kroppen får mindre mat än den önskar. Mycket mer träning än den mår bra av. Tyvärr mindre sömn. Den får nästan inga kolhydrater nu men får nu stå ut med höga mängder vatten och salt. Jag klampar på med stora steg och smäller med piskan. Lika så under uppbyggnad- ett konstant utmanande och nedbrytande och uppbyggande. Kroppen tvingades bygga muskler i ren panik för att försvara sig... Kroppen är inte bara ödmjuk- utan även smart. Den vet hur den ska skydda sig och den har inga betänkligheter när det gäller att protestera om den känner att den behöver det.

Kroppen är min baby men just nu är min pedagogik i Josef Fritzel- anda

Inte särskilt charmigt. Klart kroppen protesterar. Klart den ber mig lägga av. I den inbördeskrig jag startat kommer kroppens soldater till räddning- Självbevarelsedriften och Överlevnadsinstinkten! Två soldater som inte ska förringas eller underskattas. Och någonstans skänker jag dem en stor tacksamhet!! Kroppen vill inget ont. Den vill bara väl. Den följer naturliga signaler. Kroppen har inga ideal den vill formas efter, ingen desperat längtan efter ett visst utseende. Självbevarelsedriften och Överlevnadsinstinkten skickar ut tydliga signaler nu- Vi behöver äta! Vi behöver vila! Vi vill inte drunkna i vatten och salt! Vi vill ha kolhydrater! Vi vill leva! Vi vill inte dö! Lägg av nu! Jag tänker inte att jag ska slakta dessa soldater. Jag är glad att de finns och att de gör sitt bästa för att ta hand om mig. Naturliga signaler. Men just nu, i detta ögonblick, denna satsning, detta korta kapitel av mitt liv tvingas jag peka med hela handen och bakbinda de där naturliga signalerna. Ignorera deras protester. Det är inte långt kvar nu! Sen ska kroppen få det den önskar- vila, återhämtning, sömn, mat, kolhydrater och en balanserad träning. 8 dagar kvar nu...

To be a good fighter- you have to be a good lover!

Kaxig

Inte

Alls

Sista morgonintervallerna imorse. De avbröts av att kroppen tyckte att vi skulle kaskadkräkas. En allt annat än tyst protest. Jag är trött, spak och ödmjuk. Men lever. Kämpar. En dag i taget. Japp. Så är det!

Koma

Jag erkänner. Jag har aldrig varit så här trött i hela mitt liv. Konstant koma. Höll på att somna på tunnelbanan på väg hem. Somnade på sängen när jag kom hem från sömmerskan. Kärleken väckte mig nu för mat... Känns som en vansinnig influensa. Multitasking får en ny innebörd. Gå och sova samtidigt. Äta och sova samtidigt. Energikrävande saker såsom att tänka eller känna får vänta.


- Em bloggar i iPhone!

At AK skrädderi och design

Det blir bra det här!


- Em bloggar i iPhone!

Myten om den glade amatören

Finns den glade amatören?

Jag börjar undra!

Den äventyrliga amatören. Rookien. Blåbäret. Debutanten. Gröngölingen. Dunungen. Färsking. Nybörjare. Nykomling. Novis.  Hon/han utan facit och erfarenheter som kastar sig ut och chansar lite. Håller linan? Väcklar fallskärmen ut sig? Hur kommer jag landa?

Frågorna haglar runt mig nu!

Hur känns det?

Hur ser du på dina chanser i tävlingen?

Vilken placering siktar du på?

Låt.Mig.Vara.

Jag tror och tänker ingenting just nu. Absolut ingenting. Jag ska debutera. Det är mitt mål! Det är ingen "efterkonstruktion" det jag säger nu. Men jag blir lite less på "besserwissrar" vare sig de är inne i kroppsbyggarsvängen eller ej som inte verkar tycka att man kan få vara just bara en debutant. Jag har försökt förklara på folk hur jag tänker kring tävlingen men möts emellanåt av rätt mycket oförstånd. Att jag låter "uppgiven" eller "modstulen" och att jag måste tro på mig själv. Eh. Tro mig när jag säger att jag tror på mig själv- annars hade jag inte utsatt mig för denna prövning. Alls. Överhuvudtaget. Så lustigt är det inte. Bara för att jag säger att jag inte tror på en finalplats så betyder inte det att jag inte tror på mig själv.

En parallell

Om du ska springa ett maraton första gången är väl det en bedrift? Att ta sig till start. Och ta sig runt? Ingen förväntar sig mer av dig?

En annan parallell

När jag tänkt hoppa av har jag fått frågan: "Men om du ställer upp- vad är det värsta som kan hända?"

Svar.... "Att jag kommer sist?"

Men är det så illa då? Kommer någon verkligen sist? Om det är 25 tävlande i en klass kommer någon på 25:e plats. Är det så illa? Om vi slutar benämna det som att vi kommit sist utan att vi kom på plats 25:e? Bra mycket bättre än de som inte tog sig dit alls, eller de som sitter i publiken och inte ens försökte, inte ens inledde en deff, aldrig ens försökte.

Jag har hoppat av tävlingen- 2 gånger

Det visste ni inte va?

Vid 2 tillfällen har jag sagt att jag kliver av. Nu skulle man ju lätt kunna ifrågasätta var mitt fokus är och vad jag kunnat prestera med den inställningen. Det lustiga är att veckan som följt efter bägge dessa "beslut" har jag kört dubbelt så hårt. Kanske var det en spärr som liksom släppte? Ett krav på mig själv som minskade? Men jag har iallafall kört dubbelt så hårt båda gångerna. Lustigt!

Vi är inte vad vi gör!

Har jag hört. Men stämmer det?

Till viss del är vi väl en produkt av våra handlingar?

I vilket fall brukar livet bli ett resultat av våra val

Tävlingen känns som en tröskel som jag nu puttar mig själv över.

Jag har alltid haft höga krav på mig själv. Kalla det prestationsångst. Kalla det vinnarinstinkt. Men det sitter som ett berg. Jag tycker inte det är roligt att göra saker jag inte är bra på. Helt ärligt. Samtidigt hatar jag att ge upp. Har man sig i leken gett får man leken tåla. En tanke maler i bakhuvudet. Avsluta alltid det du startat!! Alltid!!

Realistiska krav och realistiska mål

Inte lätt att vara objektiv och realistisk som amatör och debutant. Och jag har 2 tankar som stångat sig blodiga mot varandra och gjort att jag både hoppat av och fortsatt samtidigt:

1. Om du inte är nöjd med fysiken har du inget där att göra!

Kan du inte springa 2 mil på träning ska du fan inte ställa upp i ett maraton. Varför så bråttom? Vänta ett år till. Ge dig själv chansen att växa och få den fysiken du vill ha. Vänta så att du kan vara briljant redan på din första tävling. Det finns andra som vunnit sin första tävling för att de väntat ett år extra.

2. Våga ta chansen och omfamna erfarenheten!

Det är okej att vara debutant! Det är okej att inte vara perfekt. Det är okej att "bara ta sig runt". Att tävla i fitness innebär så mycket. Uppbyggnad. Deff. Tömning. Fyllning. Att strida mot naturliga instinkter. Klara av hungern. Hantera sömnbrist, näringsbrist, underskott, kolhydratstorsk. Fixa att gå upp på scenen, i klackar, posera, se glad ut, göra rätt, le, stråla, hantera nervositen. Hantera att inte druckit på ett dygn. Utmaningarna är så otroligt många. Erfarenheterna är vinsterna! Hungriga vargar jagar bäst. Jag är medveten om att det kommer bli tufft att stå där och inte vara riktigt nöjd. Men ändå- jag är så stolt över vad jag presterat och åstadkommit och det får vara vinst nog. I år...

Den glade amatören!

Jag tillåter mig vara henne. Jag tillåter mig faktiskt att vara debutant och rookie. Fast kraven är höga. Och jag vet att jag kommer känna mig utlämnad. I en mini- pytte- tiny- bikini (som är fastlimmad på skinkorna, fatta hur liten den är!!) på en scen, i ljuset, bredvid andra som jag ska jämföras med. Jag har själv suttit i publiken och vet hur snacket går. "Kolla nr 7 hon har inga ben. Och nr 9- har hon deffat alls? Och nr 10 har ju fan inga axlar alls". Etc. Lätt att sitta i publiken och snacka... Det är fan så mycket tuffare att stå där. Inom fitness är kraven stora. Inte konstigt att så många tjejer drar på sig ätstörningar och mår skit... Sånt skrämmer mig! Fast ju längre deffen gått desto mer inser jag att jag har noll anlag för ätstörningar. Jag får kämpa som fan för att hålla mig i schack. Men jag varken hon som gillar att späcka sig eller hon som vill hetsäta. Så jag får kämpa emot den naturliga "överlevnadsinstinkten" som säger att kroppen vill ha mat. Inte många dagar nu sen är jag lättad att få träna och äta balanserat igen! Jag vill sätta upp mina egna mål. Tack. Och det som sporrar mig att fortsätta trots att jag ju inser att jag inte kommer vara 100% nöjd (är man någonsin det?) och att jag kommer missa mitt slutmål med en del fett- procent- enheter är att jag vill se slutprodukten av 2011 års slit. Jag vill veta hur jag ser ut i färgläggningen, klackarna, bikinin, deffad, tömnd, upp- pumpad! Allting har en början! Så även om jag får stå där axel mot axel med en donna som tagit en topp- placering på SM tidigare år så har jag förtjänat min plats.

Jag minns hur det kändes dag 1 på deffen. Jag vägde mig på morgonen och tårarna rann för jag tyckte jag var så jävla fet och hatade siffran. Men så kom tanken "detta är din startgrop Em- och detta är utgångsläget- och det är från denna punkt du tar spjärn!".

Så tänker jag känna när tävlingen är över!!

Då ska jag se på vad jag gjort och åstadkommit och stolt kunna säga att- "så här långt räckte jag detta år- och detta är min startgrop- mitt nya utgångsläge- och det är från denna punkt jag tar spjärn inför kommande satsning!"

En lustig dialog!

- Vad är det värsta som kan hända?

- Att det blir fiasko och jag kommer sist...

- Men det är väl skitbra? Om du kommer sist har du största möjliga marginal till nästa års toppplacering? Fatta hur många hundra procent du kommer ha förbättrats då!

Jag har verkligen omgärdat mig med människor som kan peppa och få mig att skratta mitt i "eländet"!

Luciapokalen 2011

Inte slutet

Bara början!

Men var jag vill komma är att det är okej att vara debutant!

Det är okej att inte veta!

Att vara ny på jobbet

Att våga chansa

Den som vågar har vunnit!

Alla är barn i början bla bla bla etc etc etc

Sant!

"Fiasko" finns bara i ditt eget huvud!

Så kom ihåg det!
Det är dagen lilla, inte särskilt väl dolda, moralkaka!

Det är okej att vara nybörjare, blåbär, rookie, debutant!

Det är okej att chansa!

Och jag kan inte låta bli att ställa mig frågan- De där kraven vi ställer på oss själva- är det verkligen våra egna krav eller är det krav vi inbillar oss att andra ställer på oss?

Nästsista

Nästsista morgonen som jag drar iväg på mina morgonintervaller. Underlig känsla. Igår var det mitt nästsista "styrkepass med fokus på enskild muskelgrupp". Kvar finns sedan morgonpromenader och några helkroppspass på gymmet. Nedräkningen har kommit så långt. Den är ensiffrig. Jag är nervös. Så oerhört nervös.


- Em bloggar i iPhone!

Julbord i Gamla stan!

Bara jag och älskade Kärleken!

Helgen efter tävlingen!

Så underbart!

Mat av bästa sort (jag älskar julmat!!) i överflöd tillsammans med den bästa människan i världen!

Avnjut Stortorgskällarens Julbord, ett som är traditionellt och gammaldags julbord! Vi på anrika Stortorgskällaren välkomnar er att avnjuta ett traditionellt gammaldags julbord i stämningsfull och kulturhistorisk miljö mitt i gamla stan! Vi är stolta att kunna servera våra hemlagade läckerheter och delikata tillbehör. Julbordet serveras i våra mysiga valv eller någon av salarna med stortorgets julmarknad utanför fönstren. Vi håller alltid högsta klass på mat, miljö och service.

Något att se fram emot!

- Em bloggar i iPhone!

Spak

Styrketräning + cardio på salt, ägg och vatten gör inte Em till en bulldozeer. Det gör mig spak. Men ödmjuk. Så gör även livet. Livet gör mer ont än deffen just nu. Uppgiften blir att ta en dag i taget. Livet väntar inte för att du är upptagen. Things change when you're not looking

Kvällens inspiration:
Några textrader som gick ungefär så här:
You know what happens if you quit
You are safe
But don't you wanna know what happens if you finish?



- Em bloggar i iPhone!

32 i klassen

Luciapokalen 2011

Den närmar sig

Med stormsteg

Anmälda!

Korta klassen (-163) 32 anmälda

Mellan klassen (- 168 cm) 19 anmälda

Långa klassen (+168 cm) 32 anmälda

Sista anmälningsdagen har nu gått ut (21 november)

Populärt. Galet. Stort.

Den långa anmälningslistan gör att jag på något vis sänker kraven på mig själv. Det är så många andra att "konkurrera" med. Jag känner att jag verkligen är där för erfarenheten. Mer än någonting annat. Inte för att "tävla". Så bra är inte min form. Så jag tar det som en erfarenhet och lärdom och ger mig själv den möjligheten. Att testa scenen, klackarna, tömning, laddning, färgläggning, nerverna, livet bakom scenen. Det ger mig en bättre utgångspunkt inför kommande satsningar. Klart man ska ha inställningen att göra allt sitt bästa!! Men konkurrensen är benhård. Det är så kul att se det stora intresset för att tävla i BodyFitness. Så många tjejer som satsat så hårt för att ta sig dit. Superhäftigt. Men har tävlingen vuxit ur kostymen...? Jag har ju nu som sagt inte ens tävlat ännu, inte besökt Fitnessfestivalen tidigare eller sett Luciapokalen live så det är lite tidigt att "utvärdera".

Men är det kanske dags för en annan struktur?

Ge de tävlande en bättre chans att synas?

De publiken en bättre chans att se alla?

Ge domarna bättre chans att se och bedömma alla?

Hur?

Jag vet inte

Begränsa antalet möjliga anmälda?

Göra fler längdklasser? Införa t ex:  -153 och -163 och -168 och -174 samt +174?
Jag bara filosoferar

Kollar man till namnen på de tävlande dyker det upp en hel del som tävlat förut, såväl på luciapokalen, som Battle of Scandinavia, tävlat utomlands, tävlat SM.

Det finns inte så många fitnesstävlingar så jag förstår trycket men kanske är tävlingen mogen för junior vs seniorklasser? Kanske en junior/debutant- klass? Skilja på de som tävlat förut och debutanter? Kanske skilja på de som gått till final tidigare år eller ej?

Jag bara spekulerar!

Nu ska jag gå och träna. Det jag vet att jag älskar! Det är kärleken till träningen som pushar mig framåt! Jag trivs med att träna. Jag trivs dock inte riktigt med detta underskott. Jag blir aldrig en sån som tycker självsvält är vägen till formen.

Gränser

- Em bloggar i iPhone!

Olimp Sport Nutrition- Beta solar

Tack vare väldigt generösa sponsorer så får vi i teamet en del hjälp med tävlingsförberedelserna. Förutom att träna hårt, äta optimalt, återhämta sig så ska det även pysslas med en hel del annat inför tävlingen. En sådan sak är att förbereda huden för färgläggningen. Så det har solats en hel del. Det är skönt att inte vara neon- vit och genomskinlig även om jag egentligen inte gillar att sola solarium och inte brukar göra det. Jag är en frekvent användare av DOVEs brun-utan-sol annars som jag tycker funkar toppen! Det känns helt enkelt inte så hälsosamt med solarium. Kroppen har däremot varit tämligen tacksam att få ligga still och bli upphettad, den har slappnat av bra och det är skönt eftersom jag fryser konstant! Men som sagt- jag har solat endast för att jag varit tvungen för att förbereda huden för tävlingsfärgen. Nu blir det inge mer solariumtid eftersom det kan göra att man drar på sig onödig vätska!

Teamet har sponsrats av Olimp med Beta Solar:

Ett komplext tillskott av betakaroten, lutein och andra ämnen för att hjälpa huden att bli naturligt brun.

Produktinformation:

Beta Solar:
- skyndar på solningsprocessen
- bibehåller färgen längre
- motverkar att du bränner dig
- skyddar huden mot farliga UV-strålar
- skyddar huden mot fria radikaler
- ger en intensiv återfuktning av huden

Tack Olimp!

Chickenrace

När man käkar som en burfågel är det svårt att springa som en gasell. Var ingen vildhäst på morgonens cardiolöpning. Ingen frustande mustang som tog sig an intervallerna. Tom i kropp, själ och huvud. Höger vänster höger vänster. Mer komplicerade tankar än så var inte aktuella. Tror jag hade musik i öronen men när jag kom till ytterdörren var det tyst. Hade batterierna dött på vägen? Minns helt ärligt inte! Kompis Koffein såg iallafall till att vi (huvudet och kroppen) utförde det som skulle utföras. Jag kan inte låta bli att fascineras över vad som händer under deffen. Jag är sliten och dränerad. Hungrig. Men mat lockar inte alls längre. Tanken på tung mat såsom pasta, kött, såser, gratänger som jag tidigare fantiserat om känns mest jobbigt. Nu vill jag ha småsaker. Inte socker, inte godis, Men massor av små kex skulle sitta fint. Ligga i soffan med en påse spröda kex vore smarrigt! Smådoser av endast kolhydrater är frestande.

115 dagar deffade

10 dagar kvar till tävlingsdagen

Det viktigaste i livet....

är människorna du delar det med!


- Em bloggar i iPhone!

Älskade jävla träning!

Hej kluven

Hej motsägelsefulla känslor

Rätt in i tömningen och jag är jävligt kolhydratstorsk nu. Hallucinerat om Tom&Jerry- kex halva dagen. Bokstavligt känt doften i näsan och konstant snutit mig för att försöka undkomma "doften". Ägg, salt, ägg, salt, ägg, salt. Fi fan!!

Är rätt less på att spendera alla dessa timmar på gymmet eller ute på cardio-intervaller. Less som fan ärligt talat. Bristen på kolhydrater gör kroppen grinig och flugvikterna jag nu tar i gymmet (som ändå får musklerna att skaka!) gör inte mycket för lusten eller självkänslan. Men who cares right? Målet helgar medlen. Snart har jag all tid i världen att bli stark. Igen!

Och mitt upp i denna less- smet så saknar jag träning. Hård träning. Bygga- träning. Muskelutvecklande träning! Mer kolhydrater, mindre cardio, mindre kvanitet, mer kvalitet. Det drömmer jag om! Jag älskar att träna men saknar att vara en orkan och maskin! Känner mig mer som en uttorkad hund som släpas efter en bil på motorvägen! Äh. Överdriver en aning (men håll med om att det blir roligare läsning!?). Har fortfarande fettreserver som minimerar rätten att gnälla. Och det faktum att situationen är självvald! Så- less på traglandet och deff- tränandet och suktar efter mer mat och HÅRD och TUNG träning!

- Em bloggar i iPhone!

En skruvboll rakt i ansiktet

You never know how strong you are until being strong is the ONLY option you have

Ibland ger livet en den hårdaste skruvbollen. Ni vet kanske hur de känns. Från ingenstans och utan förvarning kommer den där skruvbollen. Den går rakt upp i ansiktet. Demolerar och skadar. Och det gör fruktansvärt ont. Ett tjuvnyp från livet. Från livet kan man inte skydda sig och från smärta kan man inte svära sig fri. Här finns inga garantier och inga försäkringar. Så är livet. Ingen generalrepetition utan det är konstant skarpt läge. Igår tog jag emot den där skruvbollen och luften gick ur mig. Det gjorde katastrofalt ont.

Jag anser att det hade varit fullt legitimt och förståligt att släppa taget igår. Ge upp. Faktiskt. För det gjorde så ont. Allt jag ville vara att gräva det djupaste hål, lägga mig där, dra över lock, jord och mull och vägra komma upp igen. För livet var så orättvist igår. Elakt. Småsint. Orättvist. Jag kan inte acceptera att livet är så. Jag vill inte. Fast ibland har man inget val. It is what it is.

You never know how strong you are until being strong is the ONLY option you have

En liten röst trängde igen allt som gjorde ont. En röst av mod. En röst som sa nu sätter vi detta i perspektiv. Vad lärde du dig av detta? Jo- att skilja på vad som är viktigt och inte. Väsentligt eller ej. Livsavgörande eller inte. Nödvändigt eller bonus. Sådant som jag tidigare tagit förgivet blev plötsligt så skört. Saker jag tänkt var den centrala i mitt liv ter så skrattretande futtigt. Om 11 dagar är det tävling. En sån där rolig bonus i livet. En upplevelse. Erfarenhet. No more. No less.

You never know how strong you are until being strong is the ONLY option you have

Livet blir aldrig mer sig likt när en sån skruvboll kommer in och förstör och möblerar om. Saker såg och kändes annorlunda när jag vaknade imorse. Ett nytt utgångsläge. En annan avsats. En annan färgkodning och ny attityd. På något sätt känner jag mig starkare. Kanske för att käftsmällen gav mig perspektiv? Kanske för att jag fick distans till vissa känslor? Idag känns det enklarare att skilja på obligatoriskt och bonus. Ingenting skall tas förgivet men å andra sidan ska vissa saker heller aldrig få växa sig så stora. Dagens läxa är att lägga energi på de rätta sakerna. Sluta älta. Ta saker och människor såsom de är. Ha lite distans. Skilj på viktigt och bonus. Värdera. Uppskatta. Älska.

Om 11 dagar är det dags för Luciapokalen. Jag har ännu en anledning att vara stolt över att jag tagit mig dit. Starkare. Stoltare. Smartare. Allting blev plötsligt så avdramatiserat. Jag finner nya utgångspunkter. Bara det är en vinst. Om man väljer att se livet som målet och inte bara som en lång väg blir allting så mycket skönare!

Så nästa gång du får en skruvboll i ansiktet och känner att nu får det fan vara nog- nu orkar jag inte mer- så stanna upp. Ta ett djupt andetag. Och se, att mitt i det där kaoset, så finns det nog en röst som säger åt dig att det är tid för mod och styrka. Ta de chanser du får och släpp inte taget om den där inre styrkan. Orubblig. Obeveklig. Okuvlig.

DCore

12 november 2011

Em Eriksson
Team Pure Fitness
Kläder från Dcore
At DCores studio
Stort tack till Dcore för dagen!!

Motivation

Fråga. "Hur håller du sig så motiverad?"

Påstående: "Jag önskar jag hade din motivation"

Svar/ reflektion: Jag skrev nyligen att disciplin inte är en egenskap utan ett val. Jag liknade disciplin vid kondition. Något du kan träna upp men som också behöver underhållas. När det gäller motivation tror jag det är som hygien. Alltså inte ett permanent tillstånd. Därför duschar vi dagligen, byter underkläder, borstar tänderna, använder deodorant, tvättar våra kläder. Håller oss rena. Fräscha. På med lite lukta gott. Tänker på andedräkt och försöker motverka svett- odören. Motivation är lite av detsamma. Den behöver också fyllas på och underhållas. Dagligen. Ta hand om din motivation med samma omsorg som din hygien! Det är mitt tips! Läs en blogg som inspirerar- brainstoorma om dina mål och planer med vänner- påminn dig om ditt mål- påminn dig om vad målet är värt, hur det skulle kännas att nå det, vad det lägger grunden för, hur det får dig att känna. Ta dig en stund varje dag och sätt dig ner och blunda och tänk och känn ditt mål och låt motivationen komma därifrån. Det tar inte längre tid än tandborstning eller en dusch. Fräscha upp motivationen. Dagligen!

Jag är väldigt trött nu mot slutet av deffen. Det är så mycket som hotar att stjäla fokus hela tiden. Jag är fortfarande motiverad som fan! Det som tyvärr lägger ut snubbeltrådar för mig är tvivel gällande mitt eget resultat. Men jag är fortfarande motiverad. Det är fascinerande att det inte minskar. Lusten och viljan att driva på. Även om det gör ont och jag försöker att inte bli besviken när jag inte tycker resultaten riktigt är rättvisa.

För mig grundar sig kanske min motivation främst i 2 saker just nu:

1. Att jag verkligen älskar att träna och jag vill se hur långt träningen kan ta mig!

2. Att jag vill tillhöra- vara en av de- få den tillhörigheten officiell.

Mina tips för att behålla sin motivation är:

1. Var noga med att sätta upp ett mål du verkligen drivs av! Känn efter hur det känns, ditt mål- vad betyder målet för Dig, hur gärna vill du dit, vad är du beredd att göra för att nå dit och hur skulle det kännas att vara där? Du ska ha minst 5 anledningar till varför ditt mål ska bestå!

2. Se till att inte bara älska målet utan vägen- låt vägen vara målet

3. Ta aldrig motivationen för givet och förlita dig inte på att den alltid ska finnas där- underhåll den!

Önska dig inte motivation- skaffa den

Ta aldrig din motivation för givet- underhåll den

Målinriktad

Jag. Är. Målinriktad.
Jag är beredd att göra vad som helst för att nå mitt mål
Så länge jag vill nå målet- Och framförallt vet vad målet är
Imorse slog jag upp ögonen men kunde inte se målet
Hur är man målinriktad då?
Vilket mål? Var? Varför?
Är det deffen som talar eller tvivlet eller nybörjar- hjärnan eller tröttheten?

"Make friend with eggvita"

She said
Och hon skämtade inte
Har ont i fingrarna efter att ha skalat ägg för veckans första 3 dagar. Går in på allra sista upplägget nu. Och det kommer smaka fan. Ägg, kyckling, broccoli, salt. Och salt. Och salt. Och en jävla massa salt. Vad ska man säga? Detta är en utmaning! Bring it on!!


- Em bloggar i iPhone!

Perspektiv

Några olika händelser, incidenter, bilder, ord, uttalanden och möten igår fick tankarna och känslorna att rusa. Mina tankar rusar iochförsig nästan jämt. Ibland är det nästan läskigt hur mycket min hjärna hinner med att processa. Hur många slutsatser den hinner forma. Tur att jag har bloggen att skriva av mig i- ibland känns det som jag ska sprängas av alla ord som trängs i huvudet!

Vägning igår. Egentligen. För att göra bokslut på deffvecka 16. Men jag vägde mig inte. Orkade inte. Ville inte. Bryr mig inte. Vad skulle vågen visa? Jag hittar ett annat perspektiv. Siffran på vågen är oväsentlig. Jag ska inte ner i någon viktklass. Jag ska hitta fysiken. Behöver jag väga 51? Eller skulle 53 vara bra? Kanske skulle jag vara snyggast på 55 kilo? Vem vet. Allt jag vet är att ingen kommer veta vad jag väger när jag ställer mig på scenen och det är heller inte viktigt. Ungefär lika oväsentligt som vilka vikter jag tar i gymmet. Jag kommer väga mig under de 2 veckor som återstår, för att kontrollera att det går åt rätt håll, men det viktigaste är ändå formen. Bra perspektiv!

Jag mår bra! 16 veckor in i deffen mår jag fortfarande bra. Visst var veckan som passerade riktigt jävla överjävligt jobbig vissa dagar. Men det blir precis så jobbigt som man gör det och tyvärr tillät jag det att bli jobbigt. Dumt! För det kunde varit värre! Jag kunde varit en av de som inte orkar gå till gymmet, en av de som sitter på en motionscykel och grinar, en av de som fullständigt tappat verklighetsförankring. Men nej. I relation till hur jag lever med träningen och deffen så mår jag faktiskt bra. Jag kommer inte vara hårdast när jag kommer till Göteborg. Det vet jag. Men det är okej för jag mår bra! Bra perspektiv!

Jag är i mitt livs form. Jag har gått ner runt 11 kilo. Visst säger det kanske en hel del om hur fan jag såg ut innan deffen. Men ändå. Jag är i mitt livs form. Har aldrig haft mer muskelmassa, aldrig varit hårdare och samtidigt aldrig vägt så lite, haft så grym kondition! Det känns så jäkla häftigt!! Vad jag har att komma med i en tävling mot andra? Ingen aning. Time will tell. Men jag har utvecklats enormt under året- utvecklat kroppen. Jag har så mycket att vara stolt över- hur kan jag glömma det vissa dagar? Ibland måste man titta i backspegeln och se till utvecklingen! Särskilt inom denna underliga sport där det är så lätt att influeras av fel saker och fel personer. Det är inte så dumt det där med "in i dimman" så man inte blir allt för påverkad av alla andra. Man är sin egen lyckas smed och någonstans måste man göra sina egna val för att må bra.  Bra perspektiv!

Jag älskar att träna! Den tanken slog mig så hårt på gymmet igår!! Egentligen var jag ju trött, gått lågt på kosten, genomfört 1 timme statisk träning (poseringsträning med coachen) varit spänd och nervös. Men så kommer jag till gymmet och pluggar in min musik och rev av den cardio som stod på agendan. Och trots att det var 7 träningsdagen på rad så blev det träning med moms. Bonusträning. För jag gick ner i gymmet och dunkade av några favoritövningar! Axellyft åt sidan, bröstpressar med hantlar på lutad bänk, crunsches med rep, pushdowns... Men lite mat i kroppen och egentligen ingen vettig anledning att känna mig stark var jag skitstark igår! Jag älskar att styrketräna och går på rent adrenalin! Mitt fokus är och förblir träningen och så länge jag älskar den kan jag fortsätta köra som jag gör! Träning trumfar tävling. Bra perspektiv!

Fitness är en process. En utveckling. En livsstil. Fitness består av en lång rad delmål, lärdomar, läxor, utmaningar. En tid att experimentera och hitta rätt väg att gå. Fitness består av en rad milstolpar- allt från tävlingar, till person bästa, till vikter på gymmet till mentala insikter. Varför hetsar jag över denna debut? Jag är en rookie, debutant, amatör. Jag måste låta mig själv gå på nyfikenhet och hungern efter lärdomar och erfarenheter. Varför ska jag jämföra mig med de som har åratal av tävling i bagaget? Varför ska jag jämföra mig med de som lagt bra mycket längre tid än jag på att träna upp muskelmassan? I will get there. Men det är ingen brådska! Bra perspektiv!

Jag har kärlek i mitt liv! Hur detta än går och slutar så finns det viktigare saker i mitt liv. Mitt uppe i tävlingsförberedelser och deffnojjor håller jag på att planera Min Framtid med min Kärlek! Efter tävlingen tar hon emot mig och jag kommer le! Jag har kärlek, vänskap och tillhör 2 underbara familjer (den med blodsband och den jag snart kommer ha äran att gifta mig in i!), ett underbart hem, hälsa, mina älskade monster (katterna!) och mina andra passioner såsom skrivandet. Jag har kärlek och jag har ett bra liv! Bra perspektiv!

Lördag- sweet lördag!

1 timme poseringsträning med Coachen- vissa framsteg många tankeställare

Drygt 2 timmar träning på gymmet
Fler tankeställare
Fascineras över hur stark jag är fortfarande och hur intensivt och tungt jag mäktar köra. Fascineras över hur fruktansvärt skönt det är att köra fortfarande! Att deffen inte tagit den känslan i från mig. Jag är fortfarande en orkan i gymmet och njuter av det! Inser också att träningen är det viktiga för mig. Träning trumfar tävling.

Intressant att se sig själv bli allt mindre


Kopplar nu av en stund! Kroppen är värd att få ligga alldeles still och njuta av hemmets lugna trygghet!

Läser nya BODY och är särskilt intresserad av rump- artikeln. Är själv en tjej med bra rump- resurser, vill gärna hålla den fast också!


Lördagsgodis!!


Lördagsunderhållning!


Jävlar vad jag ska njuta av kvällen- med det underbaraste sällskapet på jorden! Min Kärlek! Det viktigaste jag har. Det enda beständiga i mitt liv!

Bästa bästa lördag!

- Em bloggar i iPhone!

Vad svårt det är att göra det bakifrån!

Men efter en timme kändes det bättre och mer avslappnat!
Jag pratar givetvis posering!


- Em bloggar i iPhone!

Om du inte ger upp...

Så har du inte misslyckats- utan utvecklats
Så har du inte förlorat- utan erfarit
Inte blivit besegrad- bara utmanad
Inte sett slutet- bara början!
Inte fallit- utan fortsatt
Så har du inget att ångra- bara fått mer att minnas
Inte satt punkt- bara komma
Så är du inte uppgiven- utan ödmjuk
Inte modstulen- bara revanschlysten
Inte förminskats- men vuxit!

Det finns inga misslyckanden
Bara erfarenheter!



- Em bloggar i iPhone!

Keep this is mind!

Amok i verktygslådan

Det här har varit den jobbigaste veckan under deffen

Eller vänta

Jag korrigerar

Detta har varit den enda riktigt jobbiga veckan under deffen!

Känslorna har löpt amok, krockat och ett kaos har härskat.
Ni som inte vill läsa om hur verkligheten kan vara när man deffar ombedes gå vidare- och alla "du är dum i huvudet som gör det här- du kastar bort ditt liv"- kommentarer undanbedes, bestämt och inte särskilt vänligt.

Jag har inte tidigare lidit under deffen. Utan det har gått bra. Visst har jag varit hungrig. Visst har jag haft ont. Visst har jag varit trött. Visst har jag varit frustrerad och irriterad, varit låg, stressad etc. Men det har varit hanterbart. Alltid hanterbart. Under deffen har jag utvecklats så enormt mycket. Mentalt. Inte bara fysiskt. Utan kanske framförallt mentalt. Jag knäcks inte så lätt. Kanske för att jag har en grym verktygslåda.

Mitt livs verktygslåda

Jag ser till att hålla den där lådan inventrerad, uppdaterad, alltid packad, redo och jag ställer den aldrig ifrån mig. Min låda är sprängfylld av bra verktyg. Där finns Vision. Passion. Värdighet. Övertygelse. Stolthet. Engagemang. Säkerhet. Trygghet. Förtröstan. Tillit. Självständighet. Självkänsla. Självsäkerhet. Jag har bra verktyg som tillkommit under åren. Lagts dit och tillkommit genom arbete. Jag är glad att jag har min låda. Och den är min. Den har kommit väl till pass under deffen kan jag lova. Men i helgen när jag öppnade verktygslådan såg den inte ut som den skulle. Någon hade norpat en del verktyg. Jag kunde inte längre hitta Säkerhet. Trygghet. Självständighet. Självkänsla. Självsäkerhet. Stolthet. Dessutom hade någon hällt i en stinkande, kladdig, klibbig, vidrig geggamojja. Förlorat fotfäste. Misstro. Rädsla. Ångest. Nojja. Och den där geggamojjan stinker ruttet och mögel. Det som stinker värst är Besvikelse. Det luktar mögel av värsta sort! Och alla mina fina, skinande verkyg blev nersölade. Riktigt äckligt och jag ryckte tillbaka, släppte lådan och blev stående en bit bort. Där stod jag och såga mina verktyg ligga utspridda. Det fanns ingen enhet längre. Ingen samhörighet. Ingen tillhörighet. Bara en hög med verktyg på golvet, värdelösa, obrukbara, nersölade, skitiga. Det gjorde så fruktansvärt ont att se den där röran.

Hur blev det så här?

För att lämna metaforernas underbara värld en stund och bli konkret. I helgen som passerat var det teamträff. Det är alltid underbart! Energigivande. Inspirerande. Jag och den andra tjejerna blev fantastiskt bortskämda med den enorma möjligheten att träffas och prata, få träffas och fotograferas av Dcore, få träna tillsammans, få poseringshjälp. Jag har absolut ingenting att klaga på. Utom att jag borde vetat bättre än att poseringsträna med tanke på hur uselt jag mådde. Jag behöver poseringsträna- tro inget annat. Jag behöver varje minut! MEN! Att poseringsträna, i grupp, är utlämnande och att göra det när man har mens och kroppen är toksvullen är inte roligt. Alls. Jag kunde inte fokusera, gjorde ingenting rätt, ville bara gömma mig och böla. Det var en hemsk känsla och jag var sen inte förmågen att skaka av mig den. Jag låg extremt lågt i intag och kost hela helgen- men när jag kom hem på söndagkväll visade vågen 2.5 kilo upp. Jag kände mig så extremt svullen och miserabel. Här har vi ett konkret exempel på vad som sänkte mig. Noll självkänsla. Svullen. Tjock. Slät. Eländig. Och kan inte posera. Söndagen var ett lågvattenmärke för mig. Och att känna så när man är i en grupp och vill kunna vara positiv och engagerad är inte lätt. Det enda jag egentligen ville var att ställa mig på ett löpband och springa tills jag stupade. Som medicin mot den svullnad känslan. Kan inte ens räkna tillfällena när tårarna trängde upp i ögonen.

Det tog tid under veckan att få denna känsla att släppa. I måndags var jag 99% säker på att jag inte ska tävla i år. Jag kände mig fruktansvärt ensam. Jag ville inte ha någon jävla offer- kofta, ingen martyr- uniform och jag ber inte om medlidande! Men frustrationen river och sliter! Jag kan acceptera all hunger. Jag kan acceptera all smärta och trötthet. Min kropp är så jävla lojal och likaså mitt huvud. Jag kan träna hur mycket som helst, hur hårt som helst och leva på extremt lite käk. Jag skiter i hur det känns. Jag vill ha resultat. Så målinriktad är jag. SÅ! Det jag inte kan acceptera är att resultatet inte alls står i korrelation till insats. Jag har investerat hårt, varit beredd att investera ännu hårdare men avkastningen...? Medioker. Jag är inte medioker! Jag blir frustrerad. Jag åker inte till den här tävlingen med tron att jag ska vinna, eller gå till final. Jag kan med handen på hjärtat säga att domaren, poänger, placeringar är sekundärt till den egna känslan. När jag kliver upp på den där scenen vill jag känna att jag gjort precis allt jag kunnat, satsat allt, gett allt, vågat allt! Jag vill vara så otroligt glad och stolt över det jag gjort, utifrån mina förutsättningar att jag bubblar över och skratten avlöser varandra! Jag vill inte vara frustrerad. Inte osäker. Kanske kan man inte förhandla med den känslan? Deffen driver fram en del nojjor. Det visste jag skulle hända. Men den här "slakten" som pågår just nu är inte humor. Alls. Jag har växlar kvar att trycka i med.

Jag vet att jag ska vara tacksam att jag tagit mig igenom (snart hela) min första deff med hyfsat mycket förstånd i behåll. Att vara inne på vecka 16 och fortfarande sova gott, inte ha några direkta krämpor, klara av att befinna mig på jobbet 8-9 h/dag under 5 dagar i veckan och jag kört fortfarande intervaller 2 gånger om dagen och styrketränar med nästan bibehållen intensitet och styrka. Detta är bra! Suveränt! Men också en liten "varningsklocka"! Jag har så pass mycket fett kvar på kroppen, så pass bra med reserver och resurser att jag mäktar med detta. (Eller så är jag bara så förbannat jävla envis att kroppen kapitulerat och i ren skräck fortsätter gå som en maskin?). Deffen har inte sugit krafterna ur kroppen utan jag är fortfarande en jävla bulldozer. Jag önskar att de växlar om finns kvar hade brukats aningen tidigare så jag sluppit denna stress!

Jag har gått igenom varenda tänkbar känsla denna vecka

Jag har varit jävligt ledsen. Känt mig ensam. Känt mig som att ingen alls förstår mig. Varit förbannad och arg. Varit frustrerad. Velat hoppa av. Velat bevisa saker. Känt mig som en zombie. Känt mig som en ilsken orkan. Känslorna har löpt amok och jag har personifierat "labil".

Jag är fortfarande kvar i min satsning

Jag har kört hårdare denna vecka än ever. Jag ser att det ger resultat. Jag har inte hoppat av. Om jag väljer att inte tävla så är det inte för att jag inte orkar deffa, inte orkar vara hungrig, inte orkar vara trött, inte orkar träna. Det är inte pga scenskäck eller brist på självförtroende. Det handlar då inte om prestationsångst eller några tävlingsnojjor. Om jag inte tävlar är det av en enda anledning- att jag inte är tillräckligt nöjd. Det är min tävling, min satsning, mitt mål, min vision, min dröm. Så det är mitt val. Jag har absolut ingenting att bevisa för någon annan. Jag har fortfarande tid på mig att fundera och tro mig- jag funderar.

Men jag kör fortfarande och idag, fredag, är den fysiska formen såväl som den mentala betydligt bättre än den var i söndags. Jag jobbar fortfarande på att skaka av mig den där förnedrande känslan och besvikelsen- men jag är stolt över att jag arbetat vidare hela veckan, varje dag, varje timme.

Uppstädning av verktygslådan!
Så sakta men säkert gick jag fram till lådan igen. Rättade upp den. Torkade ur den. Och sen började jag  lyfta upp mina verktyg igen. Ett efter ett. Vision. Passion. Övertygelse. Stolthet. Engagemang. Säkerhet. Trygghet. Självständighet. Självkänsla. Självsäkerhet. Jag polerar dem. Torkar av dem. Jag vill att de ska skina igen. Torkar bort sörjan. Geggamojjan.  Och lägger med varlig hand tillbaka mina verktyg i lådan igen. Ett efter ett. Sedan stänger jag lådan. Tar den i handen. Rätar på ryggen. Sträcker på mig. Riktar blicken framåt. Något uppåt. Och jag avlägger ett löfte- aldrig mer ska jag lämna min verktygslåda obevakad. Jag tar mitt ansvar. Ingen kan få dig att känna dig mindre värd om du inte tillåter det. Ingen kan ta dina drömmar, visioner och övertygelser ifrån dig om du inte öppnar upp för den möjligheten. Aldrig ska jag vara den som smutsar ner mina egna verktyg. Jag tar upp mina favoritverktyg. Passion. Värdighet. Övertygelse.  Jag vill ha dem där jag kan se dem.

Svärfarterapi

Under dagen har jag bearbetat gårdagens terapi- samtal med svärfar. Så tacksam att han ringde. Så tacksam att han finns (såväl som lika fina svärmor!!). Han har kunskap, erfarenhet och skänker trygghet och ro. Han gav mig några verktyg igår. Bland annat genom poängtera vad som är viktigast! "Om du, med handen på hjärtat, kan känna att du gjort precis allt, och allt ditt bästa, när du går upp på scenen, ska du vara stolt och känna att du vunnit".

Jag försöker repetera den meningen om och om igen.
Gör allt. Var säker. Var stolt. Det är en vinnare.

Vi pratade en del om vilja, inställning, motivation och detta i relation till fysiska möjligheter.

Han gav mig 3 bra frågor att ställa till mig själv:

1. Vad vill du göra?
Jag vill verkligen tävla i fitness!

2. Har du förmågan att göra det?
Ja. Jämfört med att säga att jag ska hoppa 2 meter i höjdhopp så ja. Det är realistiskt. Jag vill tävla. Jag har förmågan. Det är möjligt. Genomförbart.

3. Är du beredd att göra vad som krävs?
Definitivt!
Detta är den knepiga frågan. Den avgörande.
Om och om måste jag ställa mig den frågan och vara noga med att ha rätt svar. Och sedan upp till bevis!! Göra ALLT! Allt som krävs. Allt gällande träning. Allt gällande tänk. Allt gällande kosten. Jag njuter faktiskt av att säga att jo- jag är beredd att göra precis vad fan som helst!

Bra frågor att ställa för dina mål!

Tack för terapin svärfar- du är underbar!

Naken, rädd, exposed

Maria Montazami alltså.

Finns det någon mer oförarglig människa?

Jag har ingen träningsväska idag. Mycket märklig känsla. Känns hela tiden som jag glömt nåt. Tittar ner bredvid min kontorsstol och får hjärtsnörp när väskan är "borta"- innan jag kommer ihåg att den inte skulle med idag. Dagens träningspass har förflyttats till imorgon för ikväll ska jag till skräddaren. Världens bästa Anita som syr sjukt snygga bikinis. Ska bli roligt att åka dit och testa och se mina bikinis- nästan nästan färdiga! Idag känner jag mig liksom "civil" och som alla andra- utan min träningsväska. Naken. Exposed.

Men jo. Lite rädd och nervös också. Jag skulle vilja ha en broms och en gas samtidigt. Ena sekunden vill jag bara att det ska vara över. Jag vill vakna- genomföra tävlingen och vara klar. För helvete vad jag känner mig trött och sliten nu! Å andra sidan så vill jag ha en handbromsa och en tidsmaskin som ger mig minst 3 veckor till- jag hade behövt det för att nå den form jag vill ha. Bromsa. Gasa. Bromsa. Gasa. Fast jag har ju verkligen inte tid att bromsa- såklart- utan det är gasa av bara helvete som gäller! Upplopp mina damer och herrar. Då spar man fan inte på krutet! Fats jag är så trött att det värker i kropp och själ.

Jag är nervös nu. Skitnervös. The best is yet to come. Eller the worst. Hur man nu ser på saken. Snart dags att tömma. Och jag är nervös. Hur ska kroppen reagera? Allt salt. Sen inga kolhydrater. All vätska. Jag är nervös. Kommer jag orka? Jag har orkat deffen så bra hittills. Känt mig helt okej, drivit på- nästan njutit lite av den mäktiga känslan att orka all träning och klara hungern. Underligt. Men varje dag känns som en seger och bedrift! Men nu kommer den stora utmaningen. Och tänk om jag inte alls får det slutresultat jag vill? Herregud vad det gäller att gå in i detta med rätt inställning!! Fortsätta påminna mig om att hur fan det än går har jag verkligen lärt mig massor och fått så mycket erfarenheter! Men jag är ändå nervös. Inte så konstigt. Rookie. Debutant. Har ingen aning hur jag kommer reagera, bör reagera.

Är det värt det?

Jag har fått den frågan några gånger- nästan varje gång jag skriver att något är jobbigt eller att jag inte mår så bra. Men smakar det kostar det. All avkastning kräver investering. Alla vinster kräver en satsning. Så ni behöver inte fråga mig om det är värt det- jag frågar mig själv det varje dag, flera gånger om dagen! Inte för att jag ifrågasätter mig själv- utan för att jag hela tiden "testar" min egen vilja och mitt eget driv! Och sålänge svaret är "ja" så fortsätter jag köra. Så enkelt är det. Att det kostar accepterar jag och jag är beredd att betala så länge jag tycker att vinsten är värd det. Hittills har allting varit värt. Nu ska vi bara hoppas att det fortsätter kännas så!

Maria Montazami igen: ”4000? Jaah… Dyrt… Men nu är den kudden min i hela mitt liv!”

Lite så jag också resonerar nu.

Fysisk gårdagens- dagsform

Och mental inställning