Från tönt till krigare

Jag försöker skaka av mig den där obehagliga känslan från igår. Den där tönt- känslan jag skrev om. För den gnager emellanåt. Och det väcker frustration och irritation. Jag verkligen fullkomligt avskyr och hatar när jag känner att jag inte gjort allt jag kunnat. När jag känner att jag inte gick hela vägen in i kaklet. Det gör mig helt vansinnig. För jag vet att det garanterat finns någon annan som gjort det. Eller hur. Nägon annan som lyfte mer, gjorde en sista repetition, tog i lite mer, tog en kilometer extra. Och det retar mig när jag känner att jag har mer i mig. Jag vill inte vara någon som såsar runt på gymmet. Som inte släpar mig ut därifrån helt svettig och skakis. Jag vill inte vara lagom. Nöjd. Mellan. Medium. Ordinär.

Så. Från och med nu är det hela vägen som gäller. Inget jävla snack. Ingen mellanmjölk. Inte nåt jävla snack om lagom. Jag ska inte gå hem från gymmet förrän jag gjort jobbet. Nu höjs nivån, ribban, målet och kraven. För jag har stora krav på mig själv. Det måste jag ha eftersom jag har så höga mål och stora drömmar. Det går inte ihop med mysträning eller mediokert upplägg och genomförande. Nej det gör det. Om det inte gör ont så är det inte tillräckligt. Så enkelt är det nu. Jag vill spränga en gräns. Jag vill fan se den explodera. Jag vill testa mina gränser på riktigt. Det är dags nu. Jag vill inte slösa någon tid. Jag har inte lust att spendera massa tid på gymmet utan att nå någonstans. Va fan! Kom igen nu. Genom sig själv känner man andra och jag tror det är många som inte tränar så hårt som du kan. Sen är det upp till var och en vad man vill! Men jag vill! Jag vill kriga på. Utföra stordåd. Explodera i utveckling. Så det kräver maximal intensitet och planering av träningen. Ingenting ska lämnas åt slumpen. Ingen jävla distans nu. Utan hålla kampen nära mig. Närmast. Vila när det behövs men annars kriga på. Jag började redan idag.

Gick till gymmet imorse 6.30 och laddade av ett armpass. Ikväll är det dags för rygg. Och det ska vara tungt. Och det ska vara hårt. Och det ska göra ont. Och det ska inte finnas en gnutta kvar att ge när jag går därifrån. Och så här ska det vara nu. Varje träningspass. Varje dag. Tills jag kommer dit jag vill. Dominera varje pass. För det finns inget annat sätt att göra det. Ingen annan väg att gå. Än att göra jobbet.

Det är så jävla dags nu att höja upp nivån!

Ingenting är gratis!

Det är bara att acceptera kampen. Eller nej- älska den! Älska varje sekund av slitet, varje droppe svett som rinner som ett jävla bevis på att jag kämpat och tagit i. Älska smärtan och monstret, gör den till en allierad. Se till att känna dig förvirrad och övergiven när kampen inte är där. När det inte känns som det står någon och hamnrar på dig. Svik inte. Aldrig någonsin. Ut med känslorna. Upp med nivån. Fram med viljan. Tänk inte så mycket på hur det kommer kännas imorgon. Det får imorgon ta hand om. Du är ju här nu. Precis här. Hur morgondagens träningspass kommer kännas kan du svara på när det är över. Men kör nu. Inte så jävla noga hur många set eller reps det blev så länge du gjort jobbet fullt ut. Och sen igen. Och igen. Och så fortsätter du. Dag efter dag. Tills du börjar närma dig det du suktat efter. Jag har inga tvivel på att jag kan. Så jag tänker lyfta den där förbannade hanteln tills armarna ramlar av. Ner i den där knäböjen tills tårarna rinner. Dra. Pusha. Trycka. Pressa. Tills det inte finns ett uns av kraft kvar. Då går jag hem. Då får jag gå hem. Först då är jag färdig. Den dagen. Jag tänker inte vara rädd för smärtan. Rädd för att ta i. Rädd för att gå för långt. Jag litar på att kroppen kommer tala om för mig när vi närmar oss den punkten. Jag har, med handen på hjärtat, aldrig gått över gränsen. Aldrig nåt den. Inte sett den. Och det är i sig inte något jag ser positivt på. För jag vill dit. Jag vill veta. Jag vill lära mig. Jag vill ha den kunskapen att jag vet hur det känns när det smäller. Jag pratar inte om skador nu för precis som alla andra vill jag vara skadefri. Men jag vill veta hur det känns när tömmer ur mig själv och ger allt och faktiskt tumlar in i min egen begränsning. Var är den? Jag är så motiverad att det känns som varje fiber i kroppen expanderar och trycker mot tinningarna. Och den enda tanken som det finns utrymme för i huvudet är den att jag ska kriga. Ett krig mot mina egna begränsningar och med mina egna mål, möjligheter och förutsättningar.

The game is on- so fuckin on!