Att se världen som den är

Det är så lätt att bli besviken. På andra. På världen. På dagen. På vädret. På vänner. På uppifter. På maten. På restaurangen. På filmen. På bion. Men frågan är- blir vi besvikna för att saker är som de är.... Eller för att de inte är som vi ville att de skulle vara?

En skön sak med att bli äldre är att relationer till vänner tycks bli enklare. Mindre komplicerade. För att det finns mer ömsesidig respekt och framförallt mer accepteans. Av varandras olikheter. Av varandras olika värderingar och synsätt. Visst kan jag bli besviken ibland. Tycka att någon beter sig illa. Gör mig ledsen. Men ofta måste jag då påminna mig själv om att fundera- är jag verkligen besviken på hur vänner beter sig eller blir jag i själva verket besviken på att hon inte beter sig såsom jag förväntat mig? Jag tror vi alldeles för ofta projicerar våra egna känslor och förhoppningar på andra. Jag tänker så ibland när någon visar sitt missnöje mot mig- att det är inte för att jag är som jag är- utan du blir besviken för att jag inte är/kan vara/vill vara det du vill att jag ska vara.

Vi bygger upp förhoppningar och förväntningar och det är inget fel med det. Men vi får inte glömma att vi går runt med våra egna subjektiva glasögon på oss. Vi ser inte världen som den är- vi ser den som vi är. Och de där glasögonen kan skifta- i "färg" som får symbolisera olika sinnesstämningar. Världen ser olika ut beroende på om du är glad, arg, frustrerad, lycklig, kär... Ibland blir världen rosa, ibland blir den blå... Eller världen är nog densamma, men din syn på den skiftar...

Den värsta besvikelsen är nog den när vi blir besvikna på oss själva. Återigen för att vi byggt upp förväntningar på oss själva som vi inte lyckas uppfylla (eller visst ska de helst övertrumfas?). Var är jag på väg med detta inlägg- kommer jag hålla ihop den röda tråden?

Jo- Vi glömmer realism. Vi glömmer arbetet. Vi glömmer bort att lita på processen. Vi ser ett slutmål och en målbild och när vi inte når dit, eller resultatet blir ett annat så kommer besvikelsen. När processen inte alls är den som leder till det mål vi tänkt oss. Fel väg. Fel riktning. Fel typ av arbete. Fel tempo. Vi kan inte önska oss i mål. Vi måste jobba dit. Resultatet blir en spegling av vårt arbete inte av vår dröm. Du får det du gör- inte det du önskar. Så tänk på det när du tränar, planerar din träning, eller något annat i ditt liv: