Det blänkande stålet liksom smekte huden. Handflatorna välkomnade och kramade om järnet. Det förväntansfulla pirret i kroppen som övergick som alltid i eufori och snart så droppade och rann svetten nerför min kropp och jag darrade av avspänning. Pulsen stegrade, ökade och jag kunde känna det exalterade leendet dra förbi i mungipan när jag hjärtat dunkade hårdare. Rytmiska hjärteslag ackompanjerade de väl invanda men alltid lika njutningsfulla rörelserna. Blodet tycktes bli varmare, ådrorna allt trängre och trycket allt kraftigare. Mjölksyran forsade fram och en kramp fick mig att rista till. Återhämtning för att sedan återvända till taktfasta rörelser. Excentriskt. Extatiskt. Hänförd såg jag min spegelbild. Blanksvettig hud. Spänt ansiksuttryck och fokuserad blick. Jag närmade mig den tröskel som skickar iväg pulsen, som kidnappar kontrollen över hjärtslagen och plötsligt fanns bara känslan. Inga tankar. Bara känslan. Inga andra ljud, människor eller intryck. Ingen omvärld och inga yttre faktorer. Bara jag. Kroppen. Järnet. Hjärtat. Känslan. Euforin. Extas. Smärta. En smältdegel av prestation och hängivenhet, och så utloppet för allt uppdämt. Jag forsade. Brusade. Flödade. En frigörande men på sätt och vis förlamande känsla. Men framförallt passionerad. Fylld av välbehag. Lust. Kärlek. Sedan ett klart sinne. Vaken. Medveten. Tömnd. Efterdyningar av tacksamhet och tillfredställelse i kropp och sinne. Och utan tvekan ett begär efter mer.
Ni som upplevt det vet precis vad jag pratar om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar