Är det värt det?

När jag la mig igår var det absolut den frågan som rullade i huvudet. Är det värt det? För igår mådde jag ruskigt illa och dåligt. Som jag så ofta gör efter benpass. Illamåendet åkte runt i kroppen. En influensaliknande- känsla rörde sig i benen. Det pirrar. Det liknar känslan när en magsjuka rullar in i systemet. Jag mår riktigt illa efter såna benpass som det blev igår. När jag tar ut mig så. Efter så mycket knäböj. Så mycket utfall. Så mycket bulgariska split. Och så bensparkar och vader på det. Det tar slut på mig. Tog en alvedon igår och somnade sedan med tjockfilt över benen och yrsel. Åt som en häst men det tycktes inte märkas, jag var bottenlös när jag tömt mig så efter ett pass på den nivån. Men tanken när man mår så där är självklart- är det värt det?

Den frågan tycker jag är bra!

Jag ser det inte som något negativt ifrågasättande utan som något viktigt. Det gör att jag håller mig själv på banan och alert. Det är ett sätt att påminna mig själv om varför jag gör det jag gör. Det gör att jag inventerar min egen inställning, min attityd, mina övertygelser och passion. Det gör att jag ser till att motivation och inspiration kommer innifrån. För så länge jag kan svara JA fast jag är illamående, trött och har ont så fortsätter jag och då vet jag att all motivation jag behöver ligger inom mig och det ger mig en mäktig känsla av att vara självständig. Och detta är något jag värdesätter så högt! Visst kan en PT/coach ta dig till nya höjder- det ifrågasätter jag inte men det är en trygghet att veta att jag själv kan piska på mig själv tills jag desperat spanar efter närmaste papperskorg i gymmet. Att jag kan få mig själv att göra det som krävs, att jag kan ha den inställningen är otroligt viktig.

Under deffen tror jag att jag ställde den frågan varje dag. När det gjorde ont. När tårarna rann. När jag sprang intervall efter intervall varenda jävla morgon i månader- i regn, mörker, kyla... När jag stod på den där steppmaskinen och svordomssalvorna rullade. När jag var så hungrig attjag ville dö men torsk var det som erbjöds. För hur grisigt det än kunde vara så fortsatte jag svara JA! För JA DET ÄR VÄRT DET och det svaret är så viktigt! Livet är kort, det är inget genrep- så gör det du älskar och försök att lägga annat åt sidan. Livet är så oändligt kort och varje dag så värdefull. Den dag jag vaknar upp och svarar NJA eller kanske till och med NEJ på frågan är det dags att byta livsstil och göra en förändring.

Nu är det givetvis inte så att allt i en satsning är en kamp. 99% är glädje och kärlek. Men den där 1% smärta och krig som infaller den kan kännas övermäktig ibland. Det gäller att fokusera rätt. Fokusera på målet. Men kanske framförallt fokusera på allt det som är kul på vägen! Att satsa på fitness är inte annorlunda än annan satsning i träningsliv eller för all del inom yrkeslivet. Det handlar om ett självförverkligande. Att skapa sig själv. Att se till att livet matchar det som finns i hjärtat. För min del vill jag ha en kropp som matchar mitt inre. En symbios mellan yttre och inre som är viktig för mig. Så det får koka ihop disciplin och kärlek. Det blir en mix av glädje över allt som är underbart och även en tålighet mot sådant som tar emot. Utmaningar såväl som motgångar är livets sandpapper som formar oss.

Så trots det illamående jag somnade med igår och trots att jag känner mig som ett enda hål idag som ingen mat i världen kan fylla så är det värt det. När jag spänner skinkorna vibrerar de av träningsvärk. Jag känner mig lite starkare och lite fastare. Varje dag, timme och repetition är ett steg i rätt riktning. Varje svettdroppe som rinner (eh, forsar om i pratar om mig!) och varje tår den eventuellt får sällskap av är en del av det där sandpappret. Ibland får man slipa lite hårt när kanterna är vassa men det är okej. Jag är trygg i min tanke om att det kommer vara värt det.

Så kom livet- kom utmaningar- kom motstånd- kom så formar vi framtiden!

För det kommer vara värt det!