Att våga och tillåta sig själv att lyckas

Jag går in på en av mina favoritbloggar som tillhör Johanna Trulsson och läser hennes inlägg Bättre form och betydligt starkare (tack för bra inlägg!) och känner hur igenkänningsfaktorbarometern (långt ord va?!) skjuter i taket. Pling plong. SÅ välbekant. För hur vanligt är det inte? Att drömma men inte våga tillåta sig att ge sig hän? Att drömma men inte våga uttala det högt, varken för andra eller sig själv. Hur vanligt är det inte att vilja något men inte riktigt kunna se sig själv gå i mål eller våga försöka eller ens tro att man kan? När man får för sig att målet och drömmen är större än de i egentligen är?

Ett citat från inlägget:

"Jag har trotsat rädslan och ökat maten. Framförallt med mer kolhydrater.

Jag har tagit greppet om mina hjärnspöken och slutat med cardion.

Jag har slutat latja med specialövningar och plockat in mer och mer basövningar i repertoaren.

Jag har vågat och jag har vunnit".

Bekant?

Japp!

Coolt?

Som fan!

Jag har varit där. En av de tjejerna som är livrädda att gå upp i vikt, som håller fast vid sin cardio som om det vore den bästa livsförsäkringen, som är livrädd om vågen tickar lite uppåt, som lyckas skapa en kropp full med stress och plötsligt är man längre från målet än man var när man började! Så. Våga våga! Våga göra det som krävs. Våga acceptera att ibland får man gå via C och till och med D för att komma från punkt A till B! Och det är okej! Ibland måste man lägga till saker man inte riktigt gillar för att komma dit man vill. Enkel metafor- jag är enormt flygrädd men jag sätter mig på flygplan när det krävs för att jag ska komma till det där härliga semestermålet!

Jag är precis som Johanna stolt över de saker jag vågar. Och nöjd med hur jag behandlar min kropp. Sure. Jag väger nåt kilo för mycket, några "onödig kilon" men å andra sidan vet jag vilken stress en deff utsätter kroppen för så känslan av att ha kört maxtungt med fullt fokus på att växa samtidigt som kropp och sinne faktiskt fått lite vila är grym. Jag är stolt över att jag efter bästa förmåga lyckats balansera detta. Jag har sprungit en del när jag känt för det och jag har kapat lite kalorier när jag känt för det- men ingen hets. Cardion har fått vila. Och det har varit okej att gå upp i vikt. Ingen stress. Jag har vågat satsa fullt ut på att maximera muskeltillväxten senaste halvåret. Och jag har slitit hund. Och gett mitt allt. Visst, med lite mer experthjälp hade jag säkert kunnat komma ännu längre. Men var sak har sin tid och jag har utnyttjat mina förutsättningar efter bästa förmåga!

Att drömma om stora saker och mål är inte svårt. Vi behöver inte ens sluta ögonen för att se målet framför oss. Men att våga satsa det som krävs är något annat! Att våga ge allt utan någon som helst garanti för avkastning och lycka. Får citera en gammal sliten rad av Whitney Houston här: If I fail, if I succeed- At least I'll live as I believe. Att våga gå efter det man ser är nödvändigt för att komma dit man vill är den stora vinsten!

Så om jag jämför mig med samma tjej som för ett år sen började närma sig sin första deff så är jag (precis som Johanna) betydligt starkare och i bättre form- men dessutom betydligt lugnare, säkrare och modigare!