Deffbubblan/ deffdimman tycks de flesta vara bekanta med eller ha en uppfattning om vad det är. De där 20-10 veckorna innan en fitnesstävling som tycks inverka som bermudatriangeln och som slukar såväl tid, energi som i vissa fall all social kompetens och hyfs från de tilltänkta tävlade. Och de flesta tycks ha förståelse för att en deff kan dränera den mest energiska personen, och att vederbörande blir tröttare, grinigare mer självcentrerad än den som inte vill åka fitnesskarusellen. Denna förståelse är välkommen kan jag lova. För det är inte enkelt att balansera heltidsjobb, relationer, familjeliv med en helvetes massa träning på energiunderskott! Jag var trött mot slutet av deffen. Kanske inte fysiskt trött egentligen utan mer mentalt. Mitt upplägg var ju inge vidare och jag kom aldrig riktigt i form så jag fick inte uppleva hur det är att träna/leva på den riktigt låga fettprocenten och därav behöll jag energi i kroppen vägen ut. Men mentalt var det tungt. Jag orkade inte riktigt engagera mig i andra människor förehavanden, problem och upplevelser. Jag hade fullt upp att hålla reda på mina egna känslor och nojjor. Så jo- jag kan ju iallafall säga att jag upplevt min första tävlingdeff och vet hur den påverkar mig.
Innan deffen så längtade jag så fruktansvärt mycket dit. Jag var less på att vara mätt och tung och jag längtade efter att få börja skala fett och se vad som verkligen fanns där under. Jag trodde att jag skulle må bättre under deff och det gjorde jag. Jag mådde bättre under deffen. Jag var gladare. Jag hade ändå mer energi. Kanske hänger det ihop med ett ständigt ökande adrenlin ju närmare man kommer sitt mål? Kanske också för att kroppen börjar se snyggare ut och det är uppiggande och motiverande i sig? Kanske för att det var en häftig känsla av odödlighet att orka all den där träningen samtidigt som du hanterar ett underskott på energi och du känner att du är starkare än det mest basala behovet- mat?
Nu har jag varit 2 månader på uppbyggnad. 2 månader i byggbubblan och jag saknar deffen. Jag är en sån rutinknarkare som älskar när saker är svart eller vitt. Och det är det under deff. Det finns inget som heter "ganska bra" när det kommer till kosten under deffen. Antingen är det bra eller så är det inte bra. Under uppbyggnad blir det bra mycket lurigare. Med större portioner och fler tillåtna livsmedel så blir den strikta känslan lite frånvarande. Jag saknar min lilla låda. Jag är gladare under deff. Lite märkligt men så är det. Balansen under uppbyggnaden är tuffare när man har en kropp som min- en kropp som suger åt sig av allt den får, som tyckt älska att vara tung, som sparar på allt vatten, som har lätt att addera fett. Lägg där till att jag är stor i maten och i princip aldrig blir mätt. Jag måste vara stenhård på mig själv!
Allt är en balansgång- under deffen vill du minska på fettet men inte tappa muskler- under uppbyggnad vill du öka i muskelmassa men inte lägga på dig för mycket fett. Det är inte alls lätt. Dessutom så minskar (i princip raderas!) cardion under uppbyggnaden så där ryker den förbränningsträningen. Dessutom känner jag hur min hunger eskalerar rejäl under uppbyggnad pga den tunga träningen. Svårt att förklara men jag känner ett mycket större behov av att äta- rejält! Uppbyggnad är såklart inte ett window of opportunity att äta som en gris och allt du lägger på dig ska du ha i åtanke att du ska göra av med (nu pratar jag fett!) men en viktökning kommer ske och det är inte helt enkelt att balansera den.
Jag lever i min byggbubbla nu. Visst tillåter den mer "roliga utsvävningar" på tallriken och ibland i glaset än under deffen och visst är den inte lika tidskrävande utan jag har mer tid över till sociala happenings. Men det är en bubbla. Varje träningspass blir så oerhört viktigt. Jag har som mål att skapa en större muskelmassa. Till nästa tävling vill jag ha förbättrats på så många punkter och dessa förbättringar handlar främst om att ha större muskler. Jag slösar därför inte mina träningspass. Jag får begränsa minglandet och flummandet, jag måste ha en plan för varje pass, jag måste pusha genom gränserna, måste utmanas. Får inte bli bekväm. Får inte slappna av. Jag älskar detta- förlora inte den insikten när ni läser detta- det är inget lidande inblandat här utan jag älskar det jag gör och hur jag lever!! Men visst är det en kamp och jag har ingen tid att förlora... Precis som varje dag räknas under deffen för att hinna komma i form så räknas varje dag, tugga, repetition och övning nu för att försöka addera så mycket muskelmassa som möjligt.
Många som inte är i fitnessvärlden tycks tro att det liksom endast är deffen som är det jobbiga
Som inte ser arbetet innan som lika stor grej
För mig är uppbyggnaden jobbigare än deffen
Betydligt jobbigare
Även om det är underbart med energin, de grymma träningsresultaten och den goda maten så är det förbannat jobbigt att kämpa för att växa. Det är frustrerande om inte vikten sätter sig på rätt ställe, när vissa delar växer snabbare än andra. Byggbubblan är ingen lek men den behövs. Förarbetet är krävande och så mycket tid och energi läggs ner nu på att så för att ha något att skörda. Jag har personligen värre humörssvängningar under uppbyggnad, är mer lättretlig och irriterad. Kanske handlar det åter om det där basala behovet, tänk Maslowz behovstrappa- om du inte får tillfredsställa det mest basala, enkla, mänskliga behovet- mat- utan är konstant hungrig så orkar du helt enkelt inte bli uppretad över så mycket annat!
Lite tankar om deffbubblan vs byggbubblan
Någon som har andra tankar?